Vykort från Sydön

Hej på dig!

Här följer andra halvan av min resedagbok från Nya Zeeland.

Måndag den 13 januari

Efter uppstigning i gryningen, och ett kort stopp för att handla förnödenheter, rullar vi vidare söderut från Whaganui. Vi tar av motorvägen vid Foxton och åker vidare ut till Foxton Beach på sydvästkusten. Det blåser så pass mycket att vi både lagar och äter lunchen – risotto med musslor för de stora och bara nudlar för den lille – inne i husbilen. Vinden avtar inte när vi fortsätter söderut, tvärtom, och vi bestämmer att Otaki får bli vårt stopp för natten. Jag går ner till stranden, där det råder badförbud på grund av den hårda blåsten. Vågorna piskar in mot stranden, sanden yr, och det blir fina bilder med solen och mäktiga Kapiti Island som kulisser. Jag noterar hur till och med fiskmåsarna hukar i skydd mot blåsten uppe på bilparkeringen. Vi kommer fram tidigt och hinner med en eftermiddagstuppelur i husbilen före vi testar alla racketsporter som erbjuds på campingen: squash, tennis och pingis. Till och med Paul tycker att poolen är för kall att bada i. Vi steker oxe till middag och läser Bröderna Lejonhjärta som godnattsaga.

Tisdag den 14 januari

Det första som möter oss på morgonen utanför husbilen är en helvit kanin. Kaninen är precis en sådan som Jonatan och Skorpan har i Astrid Lindgrens saga, och som vi avslutat med före John Blund. Det känns som ett slags tecken på något – men vad? Nåja, vinden har mojnat och vi styr kosan vidare söderut med huvudstaden Wellington som destination. Vi inleder, som ofta i en ny stad, med ett besök på den tillmötesgående turistinformationen. Bland allt utbud fastnar vi för att besöka Te Papa och att åka upp med linbanan från centrum. Men först av allt blir det lunch – vi hittar en turk på en sidogata som serverar utsökt kebab. Vi hinner även med lite (ögon)shopping innan vi flyttar bilen till den centrala husbilscampingen. Värden som möter oss har knappast några vinstintressen i anläggningen – han ifrågasätter om vi är säkra på att bo där, varnar för tjuvar, påpekar att vi inte har tillgång till något kök, och påminner om att trafiken på den näraliggande motorvägen kan störa nattsömnen… Vi slantar ändå någorlunda glatt upp 50 nya zeeländska dollar för natten – tack vare det perfekta läget med gångavstånd till allt. Vi strosar längs hamnområdet i det strålande sommarvädret, blir förtjusta i de fräscha och vackra omgivningarna, och stannar till och dricker en smoothie på ett café. Vi fortsätter till Te Papa – Nya Zeelands pampiga nationalmuseum. En imponerande skapelse på sex våningar, där man får ta del av landets historia på ett sätt som Paul beskriver som “coolt” och det är bara att skriva under på. Några timmar senare går vi och tar linbanan, uppförd 1902, upp till observatiorielunden och de lummiga botaniska trädgårdarna med härlig utsikt över Wellington och havet. Vi åker ner mot hamnen igen och äter en middag med fisk som bara smälter i munnen och de förlåter de snålt tilltagna portionsstorlekarna.

Onsdag den 15 januari

Vi vaknar utan att ha blivit rånade och bara knappt störda (av polissirener) under natten. Två dagar tidigare har jag fått tips av en kanadensisk kvinna från Montreal att inte missa Red Rocks-vandringen utanför Wellington. Jag lyckad sälja in idén till övriga familjen, och vi tar husbilen en mil mot Nordöns sydvästspets vid Oteranga Bay. Vi vandrar i 2,5 timmar med det turkosa havet på ena sidan och branta, röda bergsklippor på andra sidan. Vi följer Red Rocks-vandringsleden upp på en bergstopp, och som lön för mödan får vi makalös utsikt både inåt land, med fler växtrika bergstoppar, och utåt, där vi skymtar konturerna av Sydön i horisonten. Vi dricker vatten och äter kiwichoklad som färdkost under vandringen, och tillbaka i husbilen på parkeringen lagar vi hamburgare som vi äter med god aptit och ännu godare tillbehör i form av tomater, avokado och oliver. Vi åker in mot stan igen, passerar Westpac Trust Stadium (där många stora matcher i rugby och cricket spelats), och lämnar Wellington med färjan från Aoetea Quay. Jag förstår varför de 92 kilometrarna över Cook Strait till Picton på Sydöns nordspets beskrivs som en av världens vackraste färjelinjer; havet är lugnt och inbjudande, precis som bergsvyerna både norrut och söderut. Under den sista biten in mot Picton, i Queen Charlotte-sundet som omges av bergiga öar vid Marlborough Sounds. Flera av de små fiskebyarna, eller rättare sagt enstaka hus nere vid kustlinjen på de i övrigt vildvuxna öarna, går bara att komma till och från via vattnet. Jag finner det väldigt tilltalande. Tre timmar på havet går fort tills vi rullar av färjan i Picton och lyckas med det som den tyske sjöfararen Abel Tasman misslyckades med på 1600-talet när han motades bort av lokala maorikrigare; landstiga Sydön. Men han har i alla fall fått en nationalpark uppkallad efter sig, Abel Tasman National Park, och dit letar vi oss så småningom. Men först plöjer vi igenom vinodlingsdistrikten, med sina till synes oändliga vingårdar med rätlinjiga rader av vinrankor, passerar vackra, kvällssolsbelysta kuststäder med Nelson i fronten, och går i mål i Motueka vid Tasman Bay. Vi vildcampar på en parkering nära en av de stora livsmedelsbutikskedjorna.

Torsdag den 16 januari

Jag hänger på låset när New World slår upp portarna. Jag blir genast på gott humör av att man har modet och självförtroendet att klockan 07.30 på morgonen spela The Cure i högtalarna för mig och de andra äldre människorna som orkat upp i arla morgonstund för att handla förnödenheter. Jag plockar glupskt åt mig frukt och grönt och andra godsaker i matvagnen; vilka grymma råvaror man får tillgång till varje dag i köket på Nya Zeeland. Men smakar det så kostar det – tio spänn för en avokado, till exempel. Efter att ha laddat de egna depåerna och tankat husbilen, smörjer vi in oss med solkräm och känner oss redo för Kaiteriteri någon mil norrut längs Tasman Bay. Stranden beskrivs i en reseguide som Nya Zeelands finaste. Stranden, fylld av kritvit sand och snäckor av alla dess former, ligger vid ett inlopp med kalkstensklippor på andra sidan och berg i fjärran. Jag vandrar längs den kilometerlånga stranden, går kringelikrokar förbi uthyrare av kanoter, trampbåtar, vattenskidor och båtturer, och läser på om Kaiteriteri. Byns historia säger något om vår samtid och dåtid; före 1930-talet sågs Kaiteriteri som i princip värdelöst eftersom den sandrika jorden jämfört med många andra ställen i omgivningarna var dålig att odla frukt på, men sedan började det rika folket åka på regattor från Nelson till Kaiteriteri, och i dag har stranden blivit ett populärt utflyktsmål för folk från alla samhällsklasser. Jag och Paul känner på de starka tidvattenströmmarna och har, tillsammans med de andra barnen, skoj i den fors som bildas vid inloppet samtidigt som vattenlinjen drar allt mer utåt från stranden. Paul drar med mig till en minigolfbana ovanför stranden som han fått korn på, och under tiden hinner Karin se en pingvin som simmat in i viken under stor uppståndelse. Vi äter sagolikt god mjukglass som smaksätts med valfri frusen frukt på beställning. Vi lämnar solskenet och börjar åka mot västkusten. Det blir kallare och regnigare, vi åker förbi diverse tät vegitation, över höga berg och djupa dalar, och kommer till slut fram till Westport på västkusten. Karin, som läser den analoga kartan medan Paul rattar gps:en, noterar att de engelska namnen på orterna är vanligare än de maoriska namnen på Sydön jämfört med på Nordön; en följd av att det land som fanns kvar att erövra och utvinna när européerna, företrädelsevis britterna, främst fanns på Sydön. Vi checkar in på en camping i Westport och snor ihop tacos. Det regnar och luktar bränt gummi från brända sopor på sopsorteringsstationen mitt på campingområdet; man får ta det onda med det goda.

Fredag den 17 januari

Regnet har upphört, och solen tittar fram när vi äter frukost i kolgruvestaden Westport. Vi åker söderut längs väg 6, kustvägen som av Lonely Planet rankats som ett av världens tio vackraste vägavsnitt. Vägen är delvis slingrig och smal, med lodräta berg på ena sidan och ett mullrande hav med stora vågor på andra sidan. Det känns lite grand som att åka i Norge. Efter sex mil gör vi första stoppet: Pancake Rocks. Vi vandrar ut till ett häpnadsväckande naturens skådespel. Kalkstensklipporna, som sakta äts upp av hav, regn och vind, har på många ställen gröpts ur så att de ser ut som pannkakor staplade på varandra, och det har skapats håligheter i stenarna där vattnet från vågorna kommer in och ut ur kalkstenarna på spektakulära sätt. Vi skriver några riktiga vykort som vi postar direkt, med en farhåga om att vi hinner hem före vykorten. Nästa stopp blir gamla guldgruvestaden Greymouth, tio mil söder om Westport, där vi handlar mat och prydnader. Det är mycket ödeland och lite befolkning längs västkusten. Extra tydligt blir det när vi stannar i den orten Ross ytterligare några mil söderut längs kusten. Ett sekel tidigare sökte sig massor av människor till västkusten i allmänhet och Ross i synnerhet för att vaska guld efter att fyndigheterna upptäckts. 1907 vaskade man fram den största guldklimpen genom tiderna på Nya Zeeland i Ross, 2,8 kg. Nu är guldruschen över. Det känns typiskt och ironiskt att turistinformationen är stängd när jag går dit och rycker i dörren – i dag är just turism kring svunna guldtider lite av den lilla strimman av hopp för Ross som håller på att förvandlas till en spökstad. Vi går in på Empire Hotell, som inhyser en sjaskig lokal pub. Vi beställer varm choklad och white bait-smörgåsar, den populära flodfisken har stekts tillsammans med ägg som pålägg mellan vita bröd. Jag blir genast förälskad i interiören och lokalbefolkningen som hänger här, beställer in små kannor med öl, snackar skit och spelar biljard. Jag älskar att varje litet samhälle som vi passerat tycks ha sitt egna rugbylag som spelar på rugbyplanen mitt i byn. På väggarna hänger gamla bilder och tidningsklipp från när Ross stod i guldruschens centrum tillsammans med lagbilder på Ross rugbylag. Den senaste lagbilden som jag hittar är dock daterad är 2000, så jag frågar en man som tycks vara pubägaren om Ross fortfarande har ett eget rugbylag. “Han där borta är vår kicker”, svarar pubägaren och nickar bort mot bartendern, en rundlagd man i 45-årsåldern med krulligt hår som håller på att ställa in ölflaskor i kylen. Jag går fram till jukeboxen och stoppar i ett dollarmynt för att få höra “The end” med The Doors, som hade låtit som det perfekta soundtracket till den scen som spelas upp framför oss. Jukeboxen är trasig och det blir ingen musik. Vi sätter oss i husbilen igen, lämnar kusten, och åker inåt landet till Franz Josef. Vi checkar in på en ny camping, lagar kycklingpytt till middag, och får en makalös middagsutsikt i solnedgången uppe på en kulle på campingen i dalgången där vi befinner oss, omgivna av berg och glaciärer.

Lördag den 18 januari

Paul faller tyvärr, med knapp marginal, för sjuårsgränsen som krävs för att få klättra på Fox Glacier. Jag får därför ta turen upp på glaciären tillsammans med en guide och tolv andra turister från hela världen. Som glaciär är Fox unik med att den ligger så lågt över havsvattennivån (267 meter, informeras jag om) och att den omges av för glaciärer sällsynta regnskogar. Det är en vacker naturupplevelse i ravinen nedanför Nya Zeelands näst högsta berg Mount Tasman (3498 meter över havet) i ett strålande solsken i molnfritt väder som guiden poängterar är väldigt ovanligt i detta nederbördstäta område. Med tre stenfall under vår glaciärklättring – den största stenen som rasar ner från andra sidan ravinen rapporterar guiden in som “en mindre bil” på kommunikationsradion till sambandscentralen som ständigt uppdaterar säkerhetsläget och väderprognoserna – påminns jag också om farorna i att befinna sig i sådana här områden. Ett dygn tidigare har det också skett ett stort isras. När jag återvänt från glaciärturen kan jag ta Paul och Karin med upp till bilparkeringen och vandringen upp till en utkikspunkt nära glaciären. Vi fyller tomma vattenflaskor med iskallt och friskt glaciärvatten som porlar i bäckarna, och Paul hugger åt sig en isklump som ligger som påminnelse om det färska israset vid flodfåran nedanför glaciären. Det mest bestående intrycket är annars i vilken takt glaciären krymper från år till år, månad för månad, vecka för vecka, dag för dag; ytterligare ett konkret tecken på hur miljöförstöringen på jorden hotar framtiden. Jag kommer under turen i samspråk med en amerikan. Han har varit på jorden runt-resa med sin familj sedan den 15 oktober och rekommenderar verkligen att vi ska göra ett stopp i Wanaka, som han utan att tveka utnämner till det bästa ställe han stannat på under alla stopp på den långa resan. Så vi åker – via västkusten, över Haast-passet och de läckra vyerna längs Lake Wanaka – de 26 milen till Wanaka. Jag har också rest en del i världen och på min lista är Wanaka långtifrån nummer ett – den platsar inte ens på min tio i topp-lista över Nya Zeeland – men den är en småtrevlig stad vid foten av Lake Wanaka där vi strosar vid stranden och äter en fin fiskmiddag. Vi ramlar också in på sluttampen av en löpartävling med målgång i Wanaka, och jag gör mitt för att heja fram de tappra kämparna som hamnar långt bak i resultatlistan. Sent på kvällen åker vi några kilometer utanför stan och hittar ett bra ställe att vildcampa på nära golfbanan.

Söndag den 19 januari

Vi sover gott och länge, utan att träffas av några golfbollar från morgonpigga spelare, och efter frukost bryter vi upp från det solblandade regnet. Vi väljer den ganska nylagda alpvägen, förbi skidorten Cardrona, och klättrar upp ovanför molnen till 1076 meter över havet (landets högst belägna asfaltsväg mellan olika orter) innan vi dyker ner på serpentinvägarna mot Queenstown. Jag slår av hur mycket nytt det byggs på bergsluttningarna, och inne i Queenstown stannar jag senare till framför skyltfönstret hos en mäklare som har en villa till salu för 23 miljoner svenska kronor. Den gamla guldvaskarstaden Queenstown upplever nu en ny guldålder tack vare turismen. Varje år kommer inte mindre än två miljoner turister till lilla Queenstown med bara 11000 fasta invånare (and counting). Jag inser snabbt varför – det osedvanligt vackra läget vid Lake Wakatipu, med berg åt alla håll runtomkring, skapar en inspirerande ram inom vilken möjligheterna är oändliga. I Queenstown kan du hitta på i princip vilken aktivitet du vill. Vi börjar med shopping, och jag fyndar med att fylla en stor kasse kläder för bara en femhundring. Jag och Paul blir sugna på att åka skridskor, men tyvärr är ishallen – som under säsong huserar ett av lagen i Nya Zeelands hockeyliga – sommarstängd. I stället testar vi den trevliga discgolfbanan på halvön i Queenstown Gardens (jodå, jag lyckas dra en disc ut i den i inte alltför näraliggande Queenstown Bay och får ge mig i kast med ett ofrivilligt bad…). Restaurangutbudet är enormt, och vi blir inte besvikna efter att ha valt att avrunda med stenugnsbakad pizza på Winnie’s.

Måndag den 20 januari

Vi har checkat in två nätter på den femstjärniga Top 10-campingen, relativt centralt belägen i Queenstown, och unnar oss lyxen med lite sovmorgon när det inte finns någon utcheckningstid att passa. Det är strålande solsken och vi bestämmer oss för att hyra cyklar. Vi löser ut varsin mountainbike, plockar med oss en karta, spänner på oss hjälmarna och trampar iväg. Vi cyklar en mil längs Lake Wakatipu och stannar för picknick i förorten Frankton på en gräsmatta vid vattnet. Vi stannar några timmar, läser, kastar boll och vadar i vattenbrynet. Det är fullt av cyklister, gångare och joggare som färdas i båda riktningarna på den ganska smala grusvägen där inte sällan “share with care” skyltas; ett motto som fungerar för mycket av det som jag med stor ödmjukhet och tacksamhet får förmånen att uppleva på Nya Zeeland. Efter ombyte på campingen traskar vi till den näraliggande linbanan med vilken vi åker 765 meter uppför den branta sluttningen på berget Ben Lomond. I restaurangen på 765 meters höjd äter vi en fantastisk buffé med det mesta av det bästa från alla världens kök. Själv blir jag, som så ofta vid sådana här tillfällen, mest hängande vid skaldjursdisken, och den mustiga marockanska soppan blir en uppiggande överraskning. Inte ens en trubadurs slöa, ovärdiga versioner av Oasis gamla mästerverk “Don’t look back in anger” och “Wonderwall” förmår förstöra matupplevelsen under den klara kvällshimlen som ger toppenutsikt över omgivningarna med spektakulära bergskedjan Remarkables och Cecil Peak i toppen. Queenstown är en liten och livlig stad med underbara omgivningar, och är det en turistfälla så fastnar jag gärna här.

Tisdag den 21 januari

Vi bryter bas i gryningen för att hinna i tid till de inbokade aktiviteterna i Milford Sound, beläget vid sydvästkusten på Sydön i Nya Zeelands största nationalpark, Fiordland, som klassas som ett världskulturarv. Vi stannar för att tanka i Te Anau och bensinmacksbiträdet, en trevlig man med Paul på sin namnskylt, frågar om vi ska med kryssning på 13.00-båten. Det ska vi, och mannen upplyser oss då att vi har tur som har bokat för att den färjan är full och visar upp en webbkamerabild från Milford Sound bakom disken med för området sällsynt vackert väder. Vägen ut till Milford Sound påminner alltmer om Norge med djupa fjordar, höga berg, slingriga vägar och Homer Tunnel. Vi är ute i god tid, men ett antal vägarbeten och de för Nya Zeeland så vanliga dubbelt enkelriktade broarna (tänk Lejonströmsbron) sinkar oss under den sista biten in mot mål. Vi kastar i oss medhavd lunch på parkeringen och går i rask takt den sista sträckan till färjeterminalen. Vi checkar in och stiger ombord på Lady Bowen. Kryssningen i Milford-sundet erbjuder mängder av kameraögonblick. Även om jag inte blir lika uppspelt som de japanska passagerarna över det faktum att sälar ligger och vilar på ett antal av klipphällorna i fjorden som är för djup för fartyg att kunna ankra i. Vi hoppar av i en vik för att paddla kajak under en timme. Ett härligt äventyr – minus de bitsugna insekterna av knott-typ som uppenbarligen stortrivs när solen tittar fram – att kunna komma ännu närmare fjordnaturen. Att guiden berättar att det finns bland annat (små) hajar i vattnet gör det naturligtvis extra spännande för Paul som sitter framför mig i vår dubbelkajak. Vi får även möjlighet att komma ner i ett undervattensobservatorium och studera det färgrika fisk- och korallivet under ytan. Vi åker tillbaka till hamnen med den större färjan Pride of Milford. När besättningen i högtalarna avslutar med att tacka för dagens kryssning svarar jag med en spontan applåd. Ingen annan passagerare ute på soldäck applåderar, konstigt nog. Vi skrämmer upp hamburgare på gasolköket i husbilen och börjar sedan vår färd åter mot Queenstown. Vi börjar diskutera i termer som att “äta upp det som finns kvar i kylen och frysen”. Hemresan närmar sig obönhörligt. På en parkeringsficka strax norr om Kingston, några mil söder om Queenstown, tycker jag att 55 mil bakom ratten för räcka för den här dagen.

Onsdag den 22 januari

Det är en kall men klar morgon när vi vaknar i vårt vildcampande. Vi passerar Queenstown och gör halt i Arrowtown. En fin liten småstad som växte upp när man vaskade fram guld i floden Arrow på 1860-talet. Många trähus finns bevarade i gammal stil, och en bit utanför stadskärnan finns delar av den tidigare kinesiska bosättningen i Arrowtown. Rasism existerade sorgligt nog även där och då, och kineserna skuffades undan av fördomsfulla européer. Vi lunchar i en soldränkt gränd på Saffron, som jag tidigare läst om att den rankas som en av Sydöns bästa restauranger. Min oxfilé, medium naturligtvis, kompletterad med rödvinssås och bearnaisesås med handskurna pommes frites och lökringar, är härlig att sätta tänderna i. Vi åker vidare, över det flacka och blåsiga höglandet i inlandet, och jag får ständigt parera kastvindarna som träffar husbilen. Vi tar paus i Omarama för tankning med glass och milkshake. Jag går in på en rolig antikhandel där jag fyndar en cd-skiva med Rugbylåtar för 25 kronor. Vi fortsätter förbi Lake Pukaki med sin utsiktspunkt mot Mount Cook, men Nya Zeelands högsta berg ligger tyvärr i dimma när vi passerar. Vi stannar för dagen på campingen i Lake Tekapo, vid foten av sjön med samma namn. Jag står i solblandat regn och grillar teriyakibiffar. Regnbågen mot bergen på andra sidan sjön är en spektakulär matlagningsvy som får japanerna på plats att jobba flitigt med kamerorna. Efter middagen vandrar jag upp till uterinken; tänk om man hade varit här vintertid. Jag går ner till sjön och badar fötterna i den kalla sjön. Från husbilens fönster ser jag hur Paul leker med en jämnårig pojke som jag genom hans konversation med sin mamma förstår är tysk. Det finns något väldigt fint i hus de kan skratta tillsammans och kommunicera – utan att kunna ett ord av varandras språk.

Torsdag den 23 januari

Vi startar tidigt från Lake Tekapo. Paul och Karin halvligger bak i husbilen, bältade, och fortsätter att sova en stund. Jag sitter vid ratten och äter frukost: yoghurt, grovt bröd med salami, ägg, juice och kaffe. Landskapet går från berg till alltmer öppna landskap när vi närmar oss östkusten och dess floddeltas. Vägarna är raka och totalt 28 mil städas av på ett par timmar. Ändå håller jag hastighetsbegränsningarna; att jag vid ett par tillfällen under resan får fingret när jag blir omkörd av några testosteronstinna ungdomar tar jag som ett gott tecken på att jag har lyckats med mitt mål att köra gubbigt på Nya Zeeland. Vi gör stopp i en park i Ashburton för att Karin och Paul ska få äta frukost. Vi fortsätter längs de vindlande vägarna upp och ner mot Akaroa Harbour. I den franskinspirerade kuststaden Akaroa checkar vi in på den fint belägna campingen på berget ovanför staden. Vi lunchar på gräsmattan och låter solen steka oss i några timmar. Jag och Paul badar i poolen på campingen. Han tar sitt livs första simtag utan hjälp av varken några armkuddar eller pappa. På eftermiddagen går vi de 115 trappstegen från campingen ner till de centrala delarna av Akaroa. Vi spelar minigolf på en bana som bland annat har ett Eiffeltornet i miniatyr ovanför ett hål (min blygsamhet förbjuder mig att avslöja vem som vinner). Vi tar en promenad längs mysiga kajer och gator. Vi fikar på ett franskinfluerat café. Ovanför spisplattan i campingköket träffar jag på kvällen en svensk man i 60-årsåldern som tillsammans med sin hustru visar sig ha gjort en till stora delar identisk husbilsresa som vi gjort i Nya Zeeland; man är aldrig ensam.

Fredag den 24 januari

Vi vaknar upp efter den sista natten i husbilen. Det känns sorgligt att snart tvingas lämna det som varit hemmet under nästan tre veckor. Först kör vi dock de åtta milen in till Christcurch. Vi irrar runt ett tag och känner inte att vi liksom hittar centrum i Sydöns största, och Nya Zeelands näst största, stad. Det är inte så konstigt – de centrala delarna av Christcurch är till stora delar utplånade av de senaste årens kraftiga och återkommande jordbävningar. Staden ser ut som en enda stor byggarbetsplats. Det är inte heller säkert att byggnaderna som står kvar kommer att få fortsätta att stå kvar på grund av rasrisken, upplyser oss en turistinformatör utanför en barack. Vi går genom en shoppinggata som byggts upp av butiker som är inhysta i containrar. Jag blir ledsen när jag i Christcurchs bibliotek ser nedsläckta skyltfönster och lokaler som är tomma sånär som på betongblock och armeringsjärn. Jag blir glad när jag ser en stolpe där man satt upp en låda med ett litet provisoriskt bibliotek som helst ska fungera enligt parollen “ta en bok och lämna en bok”. Jag bär dessvärre ingen svensk eller engelsk litteratur med mig från husbilen, men jag roffar åt mig en bok med allehanda statistik om sport i Nya Zeeland. Enligt baksidestexten älskar nyzeeländarna statistik lika mycket som jag gör. Vi går över floden Aron till Hagleyparken. Det är fullt med folk som strövar på grönområdena, i den prunkande botaniska trädgården, och det kryllar av barnvagnar på det väl tilltagna lekområdet. Jag förstår att det här för människorna i Christcurch måste kännas som en ännu härligare och viktigare oas än exempelvis människorna i New York upplever Central Park; en grön oas att andas i bredvid förstörelsen och förödelsen i de bebyggda delarna av stan. Vi äter de sista matresterna till lunch på en parkeringsplats där det tidigare tycks ha stått ett hus. Vi beger oss på den sista färden – milen ut till flygplatsen där husbilen ska återlämnas hos Britz. En äldre man kör oss med resväskorna i en shuttlebuss till inrikesterminalen. Han berättar att Christcurch drabbats av elva jordbävningar under det senaste året, och att den senaste (3,5 på Richterskalan) inträffade så sent som i förra veckan. Han berättar att människor i Christcurch vill flytta från staden eftersom de fruktar för sina liv på grund av jordbävningarna, men de flesta tvingas kvar på grund av ekonomi tills försäkringsbolagen eventuellt kommer att bidra till att lyckas lösa ut de som vill lämna sina hus som inte går att sälja; fångar i sina mardrömmar.

Jag sitter på flygplatsen i Christcurch. På en tv-skärm på sportbaren intill zoomas Daniel Sedin i Vancouver Canucks in. Jag skriver detta i väntan på inrikesflyget som ska ta oss till Auckland för en sista hotellnatt i Nya Zeeland inför den långa resan hem. Normalt brukar jag i slutet av längre resor känna en del hemlängtan. Nu känner jag ingenting annat än att jag gärna hade stannat här ett bra tag till. Det är det bästa betyget som jag kan ge Nya Zeeland.

Aroha.

 

Posted in Resor
Kategorier