Vykort från Nordön

Det är natt eller, om du hellre vill, tidig morgon här på Nya Zeeland. Familjen ligger och sover bak i husbilen. Eftersom jag inte kan sova, och dessutom känner mig pigg i och med att jag somnade tidigt i går, känner jag att jag lika gärna kan kliva upp, sätta mig i förarhytten och skriva lite dagbok från resan.

Måndag den 6 januari

Landar på flygplatsen i Auckland. Det är morgon, lokal tid. Med tanke på tidsskillnaden mot Sverige (tolv timmar) och den ohyggligt långa flygresan (25 timmar i ren flygtid) känner jag verkligen att vi nu har kommit så långt hemifrån som man kan komma på jorden. Kvitterar ut den husbil som ska bli vårt hem under nästan tre veckor, en Toyota Hiace. Känns initialt lite läskigt att köra ett så stort fordon – i vänstertrafik. Svårt med den spegelvända avståndsbedömningen på vägen. Lätt att slå på vindrutetorkaren i stället för blinkersen… Nöjer oss med att köra till en närbelägen husbilscamping. Tar bussen de två milen norrut till centrala Auckland. Får första beviset på den välkomnande attityd som präglar Nya Zeeland: busschauffören propsar på att bjuda Paul på bussresan, trots att han egentligen sorteras in under barntaxa sedan mer än tre år tillbaka. Hungern gör sig påmind hos oss, efter att ha levt mestadels på flygplansmat av varierande kvalitet de senaste dygnen, så vi dyker in på en restaurang enligt principen “första bästa”. Äter en ojämn skaldjurstallrik med fantastiska gratinerade musslor och underbara räkor i olja, men laxspetten är smaklösa och ostron har jag aldrig fattat grejen med. Åker upp i 328 meter höga Sky Tower. Hisnande känsla med rutorna med glasbotten i både hissen och ute på observationsdäcket. Fin utsikt över hela Auckland, landtungan som återstår av Nya Zeeland norrut, hamnen, havet och öarna utanför landets största stad.

Tisdag den 7 januari

Rullar ut på motorvägen för den första längre resan: 15 mil ner till Raglan på Nordöns nordvästkust. Soligt och skönt. Plockar ut medhavd kycklingsallad från kylen och äter på gräset utanför bilen. Tar gångbron över till den populära stranden. Paul går armgång i en klätterställning, och från en brygga gör jag och han bomben i Tasmanska havet tillsammans med andra ungdomar. Karin hittar inte bara en lampa i en butik – hon hittar även det hotell i Raglan där en av hennes kompisar tidigare har jobbat. Vi korsar landet över till Tauranga och får se mer av det vackra landskapet i Nya Zeeland. Äter lamm i Tauranga på en strandrestaurang som byggts bara ett drygt år tidigare efter ett jordskalv. Det har blivit mörkt och sen kväll, men vi letar oss ner till en camping i Matata där receptionen stängt men vi lyckas hitta ett hål för husbilen för natten och kan både checka in och checka ut samtidigt morgonen efter.

Onsdag den 8 januari

Dröjer oss kvar några timmar i Matata, för bad i de enorma vågorna som sköljer in från Stilla havet. Paul samlar snäckor på stranden och jag fascineras av fiskarna som liksom hugger fast sina spön i sanden och sedan går ut och kastar linan så långt de kan. Vi åker vidare inåt landet, elva mil till Matamata, där vi anländer precis i tid för att haka på dagens sista guidade tur till Hobbiton, platsen där delar av såväl Sagan om ringen-trilogin och Hobbit-filmerna spelats in. Den verbale busschauffören hinner, bland mycket annat, berätta att lilla Matamata (mäjtamäjta, som han uttalar det på sin sköna dialekt) efter mjölkindustrin och hästracingen nu fått turismen kring Peter Jacksons filmer som sin tredje största näring. Chaffisen hävdar också att de sju från lokalbefolkningen som fått statistroller i filmerna, där de syns under några sekunder, ser sig som “the chosen ones” på byn… Jag blir helt tagen av den guidade turen längs filmmiljöerna som byggts upp mitt ute i ingenstans. Ett av Peter Jacksons mål med att filma mycket på just denna plats – där civilisationen inte alls gör sig påmind i och med att inga riktiga byggnader, vägar eller fordon finns inom synhåll – sägs vara att han ville få skådespelarna att verkligen leva sig in i filmen. Jag köper det resonemanget, och i souvenirshopen köper jag sedan också en hutlöst dyr penna med mig som minne. Vi hittar en idyllisk camping mindre än en mil utanför Matamata, med bland annat en av Paul uppskattad lekplats, och vi lagar en klassisk taco-middag som vi spisar i kvällssolen på det rangliga campingbordet som följer med husbilen. Jag har levt lite i tron att “blott Sverige svenska tacos har”, men sortimentet i livsmedelsbutikerna i Nya Zeeland tar mig ur den villfarelsen – här finns exakt de tillbehör vi använder oss av hemma till fredagsmyset under framför allt det välkända märket Old El Paso.

Torsdag den 9 januari

Vi vinkar adjö till Opal Hot Springs och beger oss nio mil söderut till Rotorua. Turistfälla? Visst kan man se det så, men jag väljer hellre att se det som att Rotorua är en äventyrsstad med oändliga möjligheter att se och göra. Vi väljer först att besöka tungvrickaren Whakarewarewa. Den gamla maoribyn ger intressanta inblickar i både den äldre och mer samtida kulturen för Nya Zeelands ursprungsbefolkning. De ångande källorna och sprutande gejsrarna som vi traskar runt bland i reservatet gör det också väldigt påtagligt vilken het aktivitet som råder på planeten under den i sammanhanget lilla jordskorpan vi nyttjar. Vi åker vidare två mil österut – till Hell’s Gate, områdets mest dramatiska termitiska område, och badar i lerbad och av naturen uppvärmda pooler. Med svaveldoft i näsborrarna och med lerrester kvar i skinnet, slår vi oss ner på Mac’s på Rotorua. Ett stekhus som jag fastnar för direkt när jag upptäcker att det är kölista till borden där, till skillnad från de intilliggande syltorna. Vi äter oxe – ovanpå en sällsynt potatisbakelse – och blir inte besvikna. Ja, möjligen då på det faktum att en uppenbart nytillträdd servitör inleder restaurangbesöket med att spilla ut ett rödvinsglas över oss. När vi checkar in på den centrala campingen vid stranden är det becksvart och timmen sen.

Fredag den 10 januari

Efter att vi vaknat, ätit frukost och promenerat en stund nere på stranden, går färden vidare mot nordväst och ett stopp i Rainbow Springs i Rotoruas utkanter. Där får vi se en fantastisk fågelshow – efteråt kommer kakaduan Charlie fram och säger “hello” till mig – och mycket mer av djurlivet på Nya Zeeland. Att en kvarlevande art ödlor, tuatara, finns kvar från dinosaurietiden är naturligtvis spektakulärt. Djur i all ära, men det som Paul gillar allra bäst på området är åkattraktionen The Big Splash (tänk Flumeride på Liseberg). Vi ställer in siktet på västkusten igen – den här gången med destination Waitomo Caves. Det är läckert att kliva in i grottorna och se hur det är fullt av lysmaskar i taket. Vad jag slås mest av är dock den oerhörda rymden som det är i flera av salarna. Många trånga grottor har jag kikat in i under åren, men här är det upp till 15 meter till taket och en del av grottan kallas mycket riktigt för “katedralen”, en plats som använts för konserter, bröllop och skolavslutningar. När vår maoriska guide, vars farfarsfarfarsfarfars far var en av två upptäckare av Waitomo Caves, stämmer upp i en vacker sång på sitt modersmål är det en närmast religiös upplevelse – trots att jag inte förstår ett ord. Vi snor ihop en räkrisotto till middag på spisen i husbilen och fortsätter mot sydöst i jakt på ett ställe för natten. I brist på bättre alternativ svänger vi av på en grusväg och hittar en parkering vid Pureora Forest Park där vi får stå själva och ostörda hela natten.

Lördag den 11 januari

Staden Taupo, vid den nordliga spetsen av Lake Taupo, Nya Zeelands största sjö, blir nästa mål. På en sportaffär köper jag ett par All Blacks-shorts. Jag har väldigt länge varit fängslad av Nya Zeelands stolta landslag i rugby – en känsla som förstärkts av att jag först på flygplanet till Auckland sett en dokumentär om vägen till VM-titeln 2011 och sedan, på plats, märkt hur oerhört stora All Blacks är här. Strax norr om stan söker vi oss upp till Huka Falls – ett mäktigt och vackert vattenfall med lika kristallklart som strömt vatten efter att Waikato River rinner ut från Lake Taupo. Vi strosar en stund i hamnen, ett eldorado för mig med mitt stora intresse för fritidsbåtar, och hoppar på en kryssning ut på Lake Taupo. Sjön är speciell eftersom den skapades ur kratern efter ett gigantiskt vulkanutbrott för 1800 år sedan, den ligger 369 meter över havet och är upp till 183 meter djup. Vi får bland annat äta en delikat chokladmuffins och se och höra om de detaljrika hällristningarna, som inte kan ses från land, som skapats av kreativa maoriungdomar under tre sommarlov. Vägsträckan längs Lake Taupo ner till Turangi, med mat- och glasstopp, erbjuder en enastående vacker kuliss. Sedan är det dags att börja klättra uppför bergen med husbilen. I nationalparken Tongario hittar vi en familjär camping, där Paul hittar en medspelare i sin “studsboll över nät”-lek i form av en vuxen italienare, och jag får uppleva den märkliga känslan av att inne i köket mitt ute i den nyzeeländska vildmarken prata svenska med tre svenska ungdomar som också tänker vandra i bergen. Vi passerar Whakapapa Village, där det regnar, och åker vidare upp längs de slingriga vägarna till Nya Zeelands största skidområde. Eftersom det nu är sommar i Nya Zeeland är det ingen årstid för alpin skidåkning, men det går i alla fall att ta stolliftarna upp till 2020 meter över havet. Därifrån vandrar vi vidare en bit uppåt på vulkanen Ruapehu. Det är en bedårande utsikt i solskenet ovanför molnen. Vi får se några av bergmiljöerna som använts i krigsscener i Sagan om ringen. Vi plockar med oss några lätta vulkanstenar och beger oss nedåt, mot en hägrande lunch med revbensspjäll, nudelkyckling och hamburgare. Efter tankstopp (dieseln kostar bara 7,50 svenska kronor per liter) i Rahetihi söker vi oss dit Whanganui river, som startar uppe i Tongario-bergen, rinner ut: staden Whanganui vid västkusten. Vägen dit är krokig och spektakulär, med branta, grönskande bergstoppar där getter betar. I Wanganui checkar vi in på en camping alldeles intill floden. Paul stortrivs med att bada i poolen på campingområdet – speciellt sedan ungdomarna från det pågående roddlägret klivit upp och han kan plaska fritt. Vi äter rester från gårdagens hemlagade middag: makaroner och köttfärssås. Upplevelserna i Nya Zeeland blir jag aldrig mätt på.

Fortsättningen? Vi får se, men vi har i alla fall en förbokad färja att passa ner till Sydön om två dagar.
Dessförinnan tänker vi hinna med stopp på Kapitikusten och i huvudstaden Wellington.
Eller så blir det något annat; man kan, och bör naturligtvis för att få ut mesta möjliga av en sådan här resa, vara påläst och planerad, men samtidigt finns det som jag ser det även en tjusning i att lämna utrymme för spontana påhitt och stundens ingivelser.
På återseende!

 

Posted in Resor
Kategorier