Vinster och Vesce

Jag har missat mycket av Skellefteå AIK:s två segrar på bortaplan under de senaste dagarna eftersom jag själv varit på turné för ett informationsmöte i Stockholm med föräldraföreningen för barn med histiocytos (väldigt givande, om än jobbigt).

Om Skellefteå AIK:s segermatch mot Modo har jag läst, och vad jag har förstått av detta var det inget som var värt att ödsla särskilt många tangenttryckningar på. AIK fick det jobb som krävdes gjort och tog tre poäng med sig på bussen hem, helt enkelt, och på bortais behöver man inte begära mer.

Lördagssegern i Ängelholm såg jag till drygt hälften på tv, och det var en fröjd för ögat (så till vida man inte heter Fredrik Warg eller är Röglesupporter).

Visserligen var det bara en för kvällen väldigt vilsen och vissen tabelljumbo som Skellefteå AIK klappade till ordentligt, det är viktigt att komma ihåg, men som man gjorde det; farten och finessen i spelet var fantastiskt tilltalande att se, och monstruösa 7-0 (säsongens största seger i elitserien) kunde ha varit ännu grövre om AIK orkat hålla fötterna på gaspedalerna matchen ut i och med att vi var uppe i de siffrorna redan halvvägs i matchen.

Den största individuella nyfikenheten kring Guldstans favoriter handlar nu inte heller om varken Bud Holloways, Joakim Lindströms och Oscar Lindbergs framfart i toppen av poängligan, eller om Joacim Eriksson (som passade på att hålla första nollan för säsongen i en målvaktsbesvärlig match med bara högst sporadiska ingripanden) eller Markus Svensson tar befälet om förstaspaden i målet – utan naturligtvis om stjärnvärvningen Ryan Vesce och vad han är kapabel till.

Jag var inne på ämnet senast efter Vesces snällt sagt sorgliga debut hemma mot Timrå, men som jag konstaterade då är en match ingen match och att den som då tvärsäkert gapar “succé!” eller “fiasko!” efter en första match, eller för den delen träning, egentligen bara chansar i blindo och inte har en aning om vad som väntar bakom hörnet.

Nu har det gått tre veckor och sju matcher, vilket är underlag för en mer seriös analys.

Svart på vitt har Vesce svarat för ett mål och två assister, under samma tid är han +3 i plus/minus-statistiken, och han har klockat in på 9.55 minuters speltid per match.

Det är inga siffror som motiverar att Vesce bör beredas plats för en större offensiv roll i någon av de två toppkedjorna.

Samtidigt kan vi konstatera att Fru Fortuna har bjudit amerikanen på sitt allra bredaste leende efter ankomsten till Skellefteå på temat “den enes död, den andres bröd”; först blev en rightare i andrakedjan (Oscar Möller) skadad och borta i flera månader, sedan blev en annan rightare i andrakedjan (Melker Karlsson) skadad och borta i flera veckor.

Mot Rögle, och sannolikt under åtminstone en tid framöver, har en makalös möjlighet plötsligt öppnats för Vesce genom att få ta plats som vinge i en stark importkedja bredvid två av hela elitseriens absolut vassaste spelare, Pierre-Edouard Bellemare och Bud Holloway.

Det gav omedelbar utdelning i Ängelholm – där Vesce firade triumfer under den förra NHL-lockouten 2004/05 – i form av Vesces första AIK-mål. Låt vara att det var i öppet mål efter en charmant diagonalpassning av George III, och att både jag och Niklas Wikegård (att döma av vad Wikegård deklarerade i slutet av CMore-sändningen) hade klarat av att knuffa in gummit i samma läge.

Det blir nu högintressant att se vad Vesce behärskar att göra av denna fribiljett till att kunna återfinna sin tidigare karriärs höjder.

Jag sprang på AIK-tränaren Anders Forsberg nyligen och uttryckte min djupa oro över Vesce.

Nu är det inte Forsbergs grej att vara orolig – eller så är han bara mästerlig på att dölja sådant i alla situationer – och han förklarade att han ändå såg mycket uppsida hos Vesce trots det uppenbart risiga fysiska skick jänkaren anslöt i:

- Framför allt är Ryan en riktigt bra kille. Han är ödmjuk inför att han behöver förbättra sig och skyller inte ifrån sig på någon annan, utan går till sig själv.

Ett lovande besked, även om jag fortfarande känner mig kluven på frågan om Vesce verkligen blir en förstärkning för AIK.

Å ena sidan; han har sett trög och långsam ut, och för att ta en större roll – som han givetvis är värvad för att göra – i ett väldigt skickligt lag som Skellefteå AIK måste han upp flera nivåer i klass. Det känns dessutom helt poänglöst att Vesce ska ligga och hacka i tredjekedjan, där Petter Emanuelsson och Viktor Arvidsson är betydligt billigare och kvalitetsmässigt minst lika bra alternativ. Om inte Vesce behärskar att snäppa upp sig har jag svårt att se att till och med tålmodiga AIK låter bli att skicka iväg honom före transferfönstret stänger. Att AIK valt att inte ge Vesce speltid i powerplay kan också ses som en indikation på att man inte har några stora framtidsplaner för honom.

Å andra sidan; Vesce har i de senaste matcherna visat gryende form från ett tacksamt utgångsläge – det kunde helt enkelt inte bli sämre efter debuten. Han har avslöjat att han besitter sinne, kan hitta passningar, och han är inte ointresserad av – snarare av fysiska skäl oförmögen att – göra gedigna arbetsinsatser i varje skift han ges. Efter långtidsskadan förra säsongen och den dassiga, långa försäsongen i USA utan något riktigt lag, är det nu bara tuff träning och tuffa matcher som kan hjälpa Vesce att växla upp tempomässigt och hitta sig själv som spelare igen. En omgivning av toppklass kan lättare skaka loss en ketchupeffekt.

Hur som helst börjar klockan klämta för Vesce – även om han har belönats med mer tid som en skänk från ovan – och jag kommer nyfiket att följa fortsättningen.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier