Vart du vill, så fort du kan

Senast jag befann mig i Läkerol Arena var för snart ett år sedan, närmare bestämt torsdagen den 19 april i fjol. Då hade guldpartyt i Gävle precis startat efter att Brynäs hade slagit Skellefteå AIK i den sjätte SM-finalen.

När jag nu återvände till bygget för att följa den andra kvartsfinalen, var det utöver lagens matchtröjor inte alls mycket som var sig likt.
I alla fall om vi räknar bort de där vedervärdiga handklapporna som Brynäs delar ut till publiken för att skapa nån sorts artificiell stämning i vad som vanligtvis är ligans tystaste arena (”Det gör ont att klappa händer”, retades North Power Stockholm).

Det kändes allmänt uppgivet, cirka 2000 tomma stolar, och det var bara klackarna som eldade på. I sammanhanget relativt balanserade ”Sämre än Leksand” från bortastå, replikerades med hiskeliga hånet ”Sämre än Mora” från hemmastå. Mycket skojigare blev det inte på läktarplats.

I den första kvartsfinalen smällde det efter mindre än en minut när Robin Jacobsson tacklade Pierre-Edouard Bellemare till vad som i värsta fall kan vara säsongsslut för fransmannen (ett synnerligen dåligt skämt av disciplinnämnden att med sin dom mot Jacobsson timmarna före nedsläpp anse att ett sådant överlagt vansinnesdåd vara värt bara en veckas avstängning).

Även i den andra kvartsfinalen smällde det efter mindre än minut. Den här gången i Brynäs nättak sedan Erik Forssell tillvaratagit en generös retur av Johan Holmqvist (”Honken” byttes senare ut mot Robin Rahm utan att det boostade Brynäs målvaktsspel.)
Lite grand kändes det redan då som game over – efter bara 59 sekunder med 59 minuter kvar att spela.

I den första kvarten försökte Bynäs med högenergivåld mot huvud. Plus en ultradefensiv taktik. Det gick åt helvete. 0-5.

I den andra kvarten försökte Brynäs med högenergivåld mot knä (Andreas Thuresson tacklade Oscar Möller ut från matchen i andra perioden när pucken befann sig på en helt annan del av planen). Plus en ambition att anfalla (att plocka upp den begåvade men arbetsskygge forwarden Sebastian Lauritzen ur frysboxen var en tydlig signal om att Brynäs insett att man inte vinner slutspelsmatcher utan offensiv). Det gick åt helvete. 3-7.

AIK hade betydligt vassare bett i sina attacker och kunde samtidigt lita till en trygg och aggressiv defensiv, som inte lämnade något utrymme över till Brynäs. AIK:s penalty-killing var dessutom exemplarisk när den behövde vara det – laget drabbades av matchens tre första utvisningar men höll tätt i dessa boxplay.

Trots att Joacim Eriksson höll nollan i första kvarten, fick han nöja sig med att vakta båsdörren hemma i Gävle.

- Piggaste huvud och piggaste kropp står, förklarade målvaktstränaren Krister Holm målvaktsbytet för mig inför nedsläpp.

Med facit i hand ett klokt beslut. Svensson svarade för några stora räddningar tidigt i matchen, och han var faktiskt bara 13 minuter från att hålla nollan inför den hawaiiartade matchavslutningen när det redan var avgjort och trillade in några mål åt båda håll. Som bonuseffekt har AIK nu två målvakter som har fått en positiv skjuts in i slutspelet.

Brynäslegendaren Anders “Masken” Carlsson stannade till hos mig på pressläktaren och uttryckte spontant sin beundran för Skellefteå AIK:

- Jag hoppas att Skellefteås stil kan bilda skola för hela Sverige. Vilket tryck de har i hela lagets spel. De måste göra mycket rätt där uppe. Ta bara killar som Adam Pettersson och Oscar Lindberg. När jag såg dem i Sundsvall förra säsongen var de kassa. Nu är de hur bra som helst i Skellefteå.

Bara minuter dessförinnan hade firma Karlsson och Lindberg då byggt spelvändningen till Niclas Burströms 0-3-godnatt.
Det kändes också värdefullt inför framtiden att förstakedjan klev fram och ledde AIK produktionsmässigt. Två mål av Joakim Lindström och ett av Jimmie Ericsson – som på generöst kaptensmanér därutöver bjöd Erik Forssell på att få lägga in sjuan i tom kasse.

Och för att blicka ytterligare framåt ger jag mig först in i en tillbakablick; vid millennieskiftet började det spelas i bäst av sju matcher i SM-slutspelssammanhang.

Vi torde kunna enas om att kalla en serie där det förlorande laget vinner noll eller en match för “kort”, medan en serie där det förlorande laget vinner två eller tre matcher för “lång”.

I det sammanhanget är det intressant att konstatera att Skellefteå AIK fram till fjolårsfinalen mot Brynäs, där man hämtade upp 0-3-underläget till att sluta 2-4 i matcher, har vunnit alla slutspelsserier som har blivit långa: 4-3 i kvarten mot Linköping 2009, 4-3 i kvarten mot Färjestad 2010, 4-3 i kvarten mot Linköping 2011, 4-2 i semin mot Luleå 2011, 4-2 i kvarten mot Modo 2012, och 4-3 i semin mot Gnaget 2012.

Samtidigt har AIK faktiskt aldrig lyckats vinna en enda kort serie, där man släppt noll eller bara en seger till motståndarna.
Med detta sagt har AIK ofta varit bäst när det gäller och vunnit när man måste vinna – men å andra sidan sällan varit bäst när det inte gäller och förlorat när man inte varit tvungen att vinna.

Nu har möjligheten verkligen öppnats för AIK att för första gången gå igenom en kort serie mer eller mindre helskinnad.
I ett kortsiktigt perspektiv spelar det såklart egentligen ingen roll alls om det blir 4-0 eller 4-3 mot Brynäs – det är ju själva avancemanget som ligger i potten.
I ett långsiktigt perspektiv är jag däremot övertygad om att det till och med kan spela en avgörande roll för SM-guldet hur mycket kraft och hur många matcher AIK har behövt ödsla tidigare i slutspelet inför en finalserie.

Som jag ser det handlar det här inte alls om Brynäs längre – om det någonsin har gjort det i den här serien – det här handlar i stället om hur AIK förmår att fortsätta attackera att vara sin egen värsta motståndare.
Om AIK behåller foten på gaspedalen, kombinerat med kalla huvuden och varma hjärtan, skickar man de regerande svenska mästarna på sommarlov när vi, efter lördagsdrabbningen i Skellefteå, återses i Gävle för match fyra på måndag.

Till sist vill jag berömma Brynäs för att man hade den goda smaken att spela Håkan Hellströms ”Ramlar” under uppvärmningen (knappast en blinkning mot sin egen golden boy Calle Järnkrok, väl…?).

En textrad i detta ett av Håkans första mästerverk lyder ”vart du vill, så fort du kan”.

I mina öron låter det som en uppmaning till Skellefteå AIK.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier