Tre Kronor kommer inte att jubla efter ett OS-silver

Som jag ser det har lagidrotten väldigt mycket att lära av den individuella idrotten – inte minst när det gäller att ta eget ansvar och ett helhetsgrepp för sin karriär, att inte låta sig skämmas bort av generös uppbackning från omgivningen, att upprätthålla en stor träningsmängd, och att arbeta målmedvetet med att förbättra enskilda detaljer.

Däremot måste jag säga att jag kan förlika mig mycket bättre med hur man inom lagidrotten förhåller sig till ett mästerskapssilver jämfört med hur det, generellt, värderas i individuell idrott.

Missförstå mig rätt; jag är väldigt glad över att Sverige har startat OS på ett medaljmässigt positivt sätt. Efter Charlotte Kallas färska silver på tio kilometer klassiskt är vi uppe i fyra silvermedaljer och en bronsmedalj. Det är strålande – fastän pricken över i saknas.

Jag sympatiserar också med, och applåderar gärna, prestationerna som lagat bakom de blågula medaljerna.

Jag är imponerad av hur Kalla den här vintern har lyckats studsa tillbaka efter några tunga år i karriären som följde efter det bejublade genombrottet.

Men jag har faktiskt svårt för den enorma glädjeyran som den förste förloraren, som ju silvermedaljören är, ger uttryck för – och samtidigt möts av från omgivningen. De svenska mediarepresentanterna på plats i Sotji förefaller ha blivit så förblindade (måhända ursäktade av det intensiva solskenet) att de i frågeställningarna till de aktiva helt har utelämnat den minerade mark som det tycks vara att föra något så “oförskämt” som ett förlorat guld på tal.

Även om den individuella idrotten förvisso skiljer sig mot lagidrotten på den punkten att när man kommer fram till en final så är silver redan säkrat, så uppskattar jag att lagidrotten omgärdas av ett helt annat “the winner takes it all”-tänk där skillnaden på ett guld och ett silver är mycket mer markant.

Du kommer inte att få se ett Tre Kronor som jublar efter ett OS-silver i Sotji. Om jag känner Jimmie Ericsson rätt så tror jag att han skulle gömma undan ett eventuellt OS-silver i sin prissamling.

Kom ihåg; om några år kommer vi inte att minnas tillbaka på, eller knappt ens minnas, den där soliga torsdagen i februari när Charlotte Kalla tog ett OS-silver.

Eller på ett mer lokalt plan; lika lite som idag blir inte heller den framtida snackisen de där SM-silvren som Skellefteå AIK tog 2011 och 2012 – utan det där SM-guldet som Skellefteå AIK tog 2013.

Det är vinnarna som skriver historien.

Elitidrott handlar om att vinna.

Och förlorarna borde inte, ens i den aktuella stunden, hyllas som segrare.

 

Posted in Ishockey, Skellefteå AIK, Tre Kronor
Kategorier