Synden straffade sig själv

Jag åkte till den andra semifinalen i Linköping denna påskafton med en stor nyfikenhet på vad Skellefteå AIK:s påskägg skulle innehålla.
Gott och blandat, skulle det visa sig.

I säsongens 61:a tävlingsmatch kunde Skellefteå AIK för första gången välja och vraka ur ett skadefritt manskap.
Det betydde att Johan Alm och Johan Forsberg hamnade på läktaren när Fredrik Lindgren och Pierre-Édouard Bellemare gjorde comebacker som i båda fallen lovade gott. AIK matchade också fyra helt nya kedjor jämfört med den första semifinalen, utan att för den skull inledningsvis få ut någon extra offensiv udd av förändringarna.

I stället var det Linköping som visade en överlägsen effektivitet, speciellt under första halvan av första perioden när LHC kunde springa iväg till en 2-0-ledning.
Ettan sköt Simon Hjalmarsson in via Erik Anderssons skridsko – ett skott som utan den plötsliga riktningsförändringen hade hamnat i sarghörnet landade nu i nättaket otagbart bakom Joacim Eriksson.
Tvåan kom på en kontring i boxplay för LHC – som nu är uppe i sanslösa fem mål i numerära underlägen hittills i slutspelet – där Carl Söderberg kunde tråckla in sin egen retur sedan Bud Holloway (när visar han sitt rätta slutspelsjag igen?) dessförinnan spelat krångligt innanför offensiva blå.

Jag har efterlyst mer speltid för AIK:s andrauppställning i powerplay, där de unga gossarna flyttar puck snabbt, öppnar ytor att avsluta på åt varandra, och har många pigga idéer. Den här gången gav det utdelning i att Oscar Lindberg kunde vandra in från kanten och hitta första krysset bakom Christian Engstrand i LHC-målet till 2-1-reduceringen.

Jag ställde upp och medverkade som gästexpert i LHC:s intern-tv under matchen. I detta forum klagade jag i första pausen på att AIK, sitt spel- och målchansövertag till trots, testade Engstrand fullt ut för sällan genom att penetrera LHC-buren för dåligt.
Det blev bättre under matchens gång – i andra perioden till och med för mycket av den varan när Adam Pettersson drog på sig en helt onödig utvisning sedan han kört på Engstrand – men länge kändes det lite typiskt för den eventuella matchutgången att annars hete Oscar Möller brände bästa kvitteringschansen efter 11.44 i tredje perioden då han bara träffade Engstrands mage på sitt friläge.

Fast när klockan klämtade klev i stället den där hackspetten från Kusmark in i handlingen. När AIK chansat med att plocka ut målvakten drämde Viktor Arvidsson dit 2-2-pucken bara 32 sekunder före full tid sedan han vandrat in från blå.

Jag tippade visserligen AIK-seger i sudden death redan före nedsläpp – åt vilket håll det går när det kommer till övertid brukar alltid jämna ut sig – och den sena kvitteringen stärkte mig i den tron eftersom det gav LHC en mental knäck och AIK en mental kick.

Inför förlängningen sprang jag på landslagsforwarden och ex-LHC-aren Niklas Persson på pressläktaren, och samtidigt som ”Pajen” gladdes åt att hans gamla Leksand definitivt säkrade elitserieåterkomsten siade han:

- Nu borde Skellefteå ta det. Efter det där målet har de säkert fått ett jävla go i laget.

Så blev det – AIK såg mest och bäst uppeggat ut när vi kom till övertiden.
Vi behövde inte heller vänta särskilt länge. Efter Joakim Lindströms enastående förspel i anfallszon, snärtade John Klingberg dit den handledare som blev till ett ovanligt snyggt sudden death-avgörande; det är ju annars mer regel än undantag att skitmål avslutar såna här kvällar.

Vi kan för övrigt komma att minnas det målet som väldigt viktigt när allt detta sedermera ska summeras. Även om AIK har gjort det till vana att vända matchmässiga underlägen i semifinalerna, så är det såklart milsvid skillnad att komma hem till nästa rond i Skellefteå Kraft Arena på annandag påsk med 1-1 i matcher i stället för 0-2.

Mer då?
Ja, den så kallade Cluben hade laddat upp med handklappor till sin hemmapublik (som nästan lät aningen enögd, eller vad tycker du, Roger Melin…?).
På de tre andra ställena som handklappor använts i slutspelet – Gävle, Göteborg och Jönköping – firar man redan sommarlov.

Ett gott tecken för den svenska läktarkulturen – och ett dåligt tecken för LHC inför fortsättningen.
Straffar synden sig själv…?

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier