Slaget om Sverige

Äntligen står det klart vilka lag som kommer att mötas i SM-finalen, och det har naturligtvis alla förutsättningar att bli fantastiskt festliga tillställningar mellan Skellefteå AIK och Luleå från och med när pucken släpps om en vecka.

Det är dock inte utan att det utlöser närmast allergiska reaktioner hos mig när jag noterar en del motbjudande etiketter som redan klistras på denna finalserie:

* ”Skoterfinalen”.

Jag hade kunnat sympatisera med ”skidåkningsfinalen” – skidor på längden och tvären ägnar jag mig mer än gärna åt – men jag har bott i Skellefteå i 41 år och kört skoter en enda gång i mitt liv. Jag är inte heller ensam om att känna mig främmande inför skotersurret på dessa breddgrader. Jag misstänker att skoter inte heller är det vanligaste fortskaffningsmedlet bland spelarna i Luleå (bil, va?)och bland AIK-spelarna är det såvitt jag vet bara Jimmie Ericsson och Tomas Skogs som äger skoter.

(Bonusinfo för skoterraggare: Fredrik Lindgren har berättat för mig att han la ner skoteråkandet efter att han kom hem från Färjestad och att Skogs nu har sin skoter parkerad på hans gård.)

* ”Derbyt”.

Luleå får givetvis fortsätta att ha Boden som sin äkta derbyrival (även om jag känner att det är befogat att sätta frågetecken för om den tidigare rätt framgångsrika hockeyklubben från 0921-land ens existerar längre?). Som alla i Västerbotten vet så finns det bara ett derby i det här länet – och beroende på hur nästa säsong slutar för Skellefteå AIK och Björklöven dröjer det minst ett år tills såna derbyn spelas på riktigt igen.

* ”Slaget om Norrland”.

Norrland består av mer än halva Sverige, 59 procent av landets yta, med mycket stora regionala och lokala skillnader och avstånd, där varje ort och stad ofta har sin särprägel och inte nödvändigtvis jättemycket gemensamt med grannarna. Så länge inte geografiska pyttar till landsdelar som ”Svealand” och ”Götaland” används som frekventa begrepp, vill jag inte heller se ”Norrland” göra det.

Själv nöjer jag mig med att benämna det som vi har framför oss för precis vad det är: Slaget om Sverige. En slutgiltig uppgörelse om Le Mat mellan de två lag som visat sig vara hela landets bästa.

Finalen blir samtidigt en gemensam styrkedemonstration av maktförhållandena i Sveriges mest populära sport genom att klubbarna representerar en landsända där det, från Skellefteå och norrut, bor bara cirka 300000 av Sveriges drygt nio miljoner invånare.

Med hårt och målmedvetet arbete, uppbackat av ett stort intresse, går det att åstadkomma stora resultat fastän förutsättningarna kan se knepiga ut i jämförelse med konkurrenter som är rikare på både befolkningsunderlag och pengar.

Rubriker ska hållas korta och slagkraftiga, men för den som vill brodera lite mer och därigenom visa upp hyggliga geografiska kunskaper, kan jag möjligen godkänna en benämning som ”Slaget om norra Norrlands kustland” – men där går gränsen.

Nåväl. Därmed lämnar vi formalian och övergår till åsikter kring det förhoppningsvis aptitliga som vi har framför oss på isen.

Det blir en intressant match mellan två hockeyskolor – Skellefteå AIK:s offensiv och Luleås defensiv.

Den här säsongen har AIK utvecklat sin svaga länk, defensiven, samtidigt som Luleå har utvecklat sin svaga länk, offensiven.

Lagen spelar ett liknande försvarsspel med press och överbelastningar, där intensiv skridskoåkning syftar till att krympa tid och ytor för motståndarna över hela banan.

Svart på vitt har AIK faktiskt haft den bästa defensiven i slutspelet, där man både släppt till minst skott i snitt per match (24 mot Luleås 27) och minst mål mer match (1,47 mot 1,86).

Även offensivt toppar AIK båda kategorierna med att skapa flest skott på mål per match (33 mot Luleås 29) och göra flest mål (3,78 mot Luleås 3,09).

Att Luleå har börjat producera mer framåt har dels att göra med att forwardsförvärv som Linusarna Klasen och Persson börjat producera och avlasta spelgeniet Niklas Olausson, dels att laget fått igång sitt powerplay som faktiskt är vassare än AIK:s i slutspelet (23,81 procent mot AIK:s 22,22).

Å andra sidan sitter AIK på ett överlägset boxplay (93,33 procent mot Luleås 76,47).

Den främsta skillnaden i spelmodellen ligger i att Luleå spelar ett oerhört riskeliminerande anfallsspel (det är viktigare att inte slå ett felpass än att slå att öppnande pass, om du förstår vad jag menar) medan AIK bygger på ett passningsspel där man både vågar och förmår spela spelet i hög fart och nyttja spelarnas individuella skicklighet med puck. Plus att AIK har en bred spets på sina offensiva forwardsvapen som Luleå saknar.

Trots att det efter 2,5 säsonger av mer eller mindre mållöst gnetande har lossnat med målskyttet för Luleå mot slutet av den här säsongen, är det ett lag med tydlig defensiv prägel och försvarsfokus. Luleå är, om du så vill, lättläst men svårspelat; jag lämnar det som ett högt betyg till det konsekvent utförda spelet med en hög lägstanivå.

Det var väldigt typiskt när Kanal5-experten Petter Rönnqvist vid rinkside när Luleå gjorde finalsaken klar i Karlstad mitt under matchen rapporterade om hur LHF-tränaren Jonas Rönnqvist gastat i båset om att ”alla fem måste backchecka!”.

Låt mig ytterligare tydliggöra en skillnad genom att exemplifiera. Luleås sportchef Lars ”Osten” Bergström förtjänar applåder för att han har gjort ett fynd Peter Cehlarik. Den 17-årige slovaken slog igenom och klev fram med flera viktiga mål när han fick chansen på grund av skador i slutet av elitserien. Däremot har Cehlarik knappt fått spela i slutspelet, då Luleå valt äldre gnuggare framför honom. I AIK, där unga spelare med offensiva egenskaper premieras och uppmuntras att lyckas genom att lämnas utrymme att misslyckas, är jag övertygad om att Cehlarik – mot bakgrund av sina fantastiska prestationer och om han samtidigt räckt till i den klart hårdare forwardskonkurrensen som råder i AIK – hade spelat även i skarpt läge.

Jag misstänker att det här kommer att utvecklas till en tight serie, där inget av lagen kommer att ge upp många målchanser varje kväll och sudden death mycket väl kan bli mer regel än undantag. Det kommer att ställa höga krav både på effektiviteten, göra mål på chanserna på ren svenska, och på målvakterna.

När det gäller målvaktsspelet är det knapp fördel för AIK (och klar fördel om vi breddar det till att involvera andramålvakterna, där Markus Svensson är en klass bättre än David Rautio).

Joacim Eriksson har varit stabil och vunnit alla sex matcherna som han har stått. Jocke toppar dessutom – om vi exkluderar Modojunioren Linus Ullmark som fick hoppa in i slutet av Modos kvartsfinalserie mot Färjestad – målvaktsligan i slutspelet i räddningsprocent med 93,16 trots att han har haft en ganska otacksam uppgift hittills med väldigt lite att göra under långa stunder av matcherna. Ytterligare ett plus för Jocke, som byggde erfarenhet under ett långt slutspel i fjol, är att han i år kliver in i finalen mentalt och fysiskt fräsch efter att ha stått bara sex slutspelsmatcher. Jämför det med de mer än dubbla antalet matcher, 13 närmare bestämt, som han var uppe i vid samma skede i slutspelet i fjol.

Luleås Johan Gustafsson, 92,47 i räddningsprocent, spelade en matchvinnande roll för Luleå i den avgörande semifinalen mot Färjestad, men har varit upp och ner tidigare under slutspelet och står på 8-3 i vinster-förluster.

Skellefteå AIK har ett övertag på Luleå i den moderna historiken, och då tänker jag inte främst på det gamla faktumet att Luleå inte har vunnit i Skellefteå Kraft Arena inom ramen för 60 minuter sedan Berlinmuren föll.

Aningen mer anmärkningsvärt är det att AIK har plus på Luleå i inbördesmötena i elitserien den här säsongen – trots att Luleå spelat tre hemmamatcher och AIK bara två. I Skellefteå är det 4-2 i poäng till AIK. I Luleå är det 5-4 i poäng till AIK.

Och sånt här med tidigare matcher handlar för mig inte bara om iskalla fakta, utan även om hur det i själva verket har sett ut och känts. I den senaste matchen i Luleå var hemmalaget spelförande och det lag som skapade mest, men AIK vände och vann genom en sen kvittering av Pontus Petterström och efterföljande straffavgörande av Oscar Möller.

Med detta sagt; AIK behöver bevisligen inte alltid spela ut och skjuta ut Luleå för att slå (ut) Luleå.

Hjärnornas kamp mellan coacherna kommer såklart också att bli en faktor, och där skänker det onekligen en extra krydda att tidigare Almtunakompisarna Bert Robertsson och Jonas Rönnqvist nu förvandlas till bittra fiender i varsitt bås.

Jag hoppas att vi har framför oss en räcka minnesvärda finaler mellan två lag som i varje situation verkligen spelar för att roffa åt sig den där bucklan och göra sin stad stolt.

Hur slutar då kalaset när jag kokat ihop alla mina resonemang?

4-1 till Skellefteå AIK.

Avgörande i Skellefteå Kraft Arena lördag den 20 april.

Kom ihåg var du läste det först.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier