Skadelistans uppsida, en knockout, skämmiga supportrar och lite JVM

Det blev en lååååång dag i soffan framför tv:n – jag startade med USA:s mäktiga översköljning av storebror Kanada i den första JVM-semifinalen, bröt av med en snabb skidtur (riktigt skönt glid för en klassisk stakare som jag) och fortsatte med Småkronornas JVM-semifinal mot Ryssland.

Det blev en läcker och svängig match; i första perioden var Småkronorna så löjligt överlägsna att ryssarna förtjänade att bli utbuade av sin hemmapublik, men i andra perioden skaffade sig Ryssland plötsligt momentum sedan Skellefteå AIK-skyttekungen Viktor Arvidsson, fortsatt pigg och företagsam i övrigt, olyckligt styrt in 1-2-reduceringen i eget mål.

I 2-2-läge blev det en aptitlig “run and gun”-hockey som vi ofta ser på juniornivå. Det kändes vidöppet åt vilket håll finalplatsen skulle gå. En del av mig gillade det faktum att ryssarna – som vi i Sverige lite väl slarvigt generaliserande gillar att avfärda i stil med “karaktärslösa divor som aldrig spelar för laget” – precis som i JVM-finalen för två år sedan visade tåga med att studsa tillbaka i flermålsunderläge. En annan del av mig satt naturligtvis och höll tummarna för att hoppet om att Sverige ska försvara sin JVM-titel ska leva.

Så när Sebastian Collberg (får han äntligen chansen i Frölunda nu när han får juniorlandslagsförbundskaptenen Roger Rönnberg som klubblagstränare?) äntligen spräckte nollan i straffläggningen jublade jag och Paul ikapp. Paul vågade annars inte titta under upplösningen – han tyckte till och med att det var ännu mer spännande än när vi gick och såg “Hitta Nemo 3D” på bio i går…

Vi jublade unisont lite till när Niklas Lundström räddade ryssarnas sista straff och den svenska finalplatsen därmed bekräftades. Den store svenske hjälten (tänk att Roger Rönnberg ända in i kvartsfinalen hade honom som målvaktstvåa) var just Lundström som visade klass när Ryssland hade lägen att avgöra matchen.

Jag förstår om Gnagetsupportrarna sedan saknade Lundström i målet i kvällens AIK-möte på Hovet. Lundström har storspelat mot Skellefteå AIK och var mannen bakom skrällsegern i Skellefteå för en dryg månad sedan.

Ersättaren Daniel Larsson såg sedan ut ungefär som han gjort hela hösten, godkänd alltså, och bara godkända målvakter vinner sällan matcher mot Skellefteå AIK. Ett Skellefteå som såg både revanschsuget ut och öppnade överraskande tempostarkt – med tanke på att det varit ett sex dagars uppehåll och nyårsfirande sedan senast det begav sig i elitserien – körde helt enkelt ifrån Gnaget direkt från första nedsläpp.

I målskytteväg fick vi också se prov på att det faktiskt finns en uppsida med att Skellefteå AIK fortsätter att jobba med en lång skadelista och att kvaliteten på bredden i truppen är tillräcklig för att hantera det; spelare som skulle ha fått begränsat med istid får chansen till rätt mycket speltid, och de stora hålen på forwardssidan som Bellemare, Möller, Forssell och Arvidsson lämnar i laguppställningen öppnar möjligheter för andra till större offensiva uppdrag.

Som Petter Emanuelsson, som nu fick chansen som vinge i andralinan med Bud Holloway och Melker Karlsson. Emanuelsson har mycket målskytte i sig men har inte förmått visa det under hösten, men nu nosade han sig fram till två påpassliga mål framför motståndarkassen.

Eller Pontus Petterström, befordrad till center i tredjekedjan, som fått istid i powerplay den senaste tiden och nu visade att han inte bara missar alla sina målchanser med att stänka dit på en fint framgrävd passning av (häpp!) Ryan Vesce till ointagliga 3-0.

Skellefteå AIK hade sedan god kontroll på händelserna i de sista två perioderna, och Melker Karlssons returtagning till 4-0-pucken demonstrerade ytterligare att laget flög stridsberett till Stockholm.

Det mest noterbara under inträffade då i stället på läktarplats – ur både positiv och negativ synvinkel.

Du som läser mig vet att jag är svag för all liten humor som supportrarna bjuder på mitt ibland allt det äckliga hat som ofta frodas på läktarna i lika hög grad som i anonymitetens skydd på nätet. Självironin som North Power delade med sig av på bortastå med “vi har skoter”-flagga var härlig att skåda i tv-rutan.

Däremot var det vidrigt att höra hur Black Army en stund senare gastade “låt han dö!” när Skellefteå AIK-backen Erik Andersson låg knockad på isen efter att Gnagets Patric Blomdahl hoppat in en tackling i huvudet på honom från blind sida.

Makabert, men jag är rädd för att alla i 08-land är rädda för att stöta sig med de så kallade fansen som skämmer ut sig och därför väljer att slå dövörat till i stället för att ta ton mot den här typen av dumheter.

Jag trodde faktiskt inte mina ögon när Gnaget sedan ställde upp med fem utespelare vid den efterföljande tekningen – jag trodde aldrig ens att det kunde bli en fråga huvuvida Blomdahl skulle bli utvisad eller inte, utan det enda rimliga frågetecknet hade varit om domarna, initialt, valt att rubricera det som match penalty eller game misconduct.

Jag tycker att Niklas Wikegård i CMore-studion sammanfattade domarkvartettens högst generande miss bäst när även han konstaterade att det var ett solklart matchstraff för Blomdahl som nu lämnades helt utan åtgärd och var tydlig med vad som borde blivit konsekvensen:

- För mig är det bara att packa, duscha, gå hem och skämmas.

Kommer förbundets tävlingschef Mikael Lundström att vilja skipa en aning rättvisa i efterhand – skadan är såklart redan skedd genom att Skellefteå tappat en av sina viktigaste backar medan Gnaget/Blomdahl fick fullfölja matchen utan några konsekvenser – genom att anmäla Blomdahl till disciplinnämnden?

Möjligheten finns och det har hänt i andra fall, men det är knappast troligt om du frågar mig. Däremot är det ju ett stort skämt om man jämför olika tacklingar under säsongen och ser till straffskalan som gått från ingenting upp till ett antal matcher. Det behövs betydligt mer samsyn och konsekvens över hela linjen för att det inte ska bli ett enda lotteri och tur eller otur som avgör om det blir bestraffning eller inte. Vill Hockeyligan vara en miljardindustri som tas på allvar, måste man nu en gång för alla börja ta denna bestraffningsbit på allvar.

Nåväl, mestadels är det en härlig hockeytorsdag som det blivit dags att sätta punkt för, och den lovar nu att följas av en härlig hockeylördag där jag först ska hänga med under träningen för Tre Kronors hockeyskola vid rinkside, fortsätta med att se JVM-finalen mellan Sverige och USA på tv, och slutligen livetitta på när Frölunda – som ju på nåt sätt är ett storlag fastän man på senare år långtifrån varit nåt storlag i tabellen – är nästa AIK-gäst i Skellefteå Kraft Arena.

Och snart kan vi, av allt att döma, börja slösa bort lite nattsömn på NHL-hockey igen. Vilket skojigt 2013 det här kan bli!

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK, Tre Kronor
Kategorier