Sju-kt styrkebesked

När jag satt och såg toppmötet mellan Färjestad och Skellefteå AIK hemma på tv, slog det mig med vilken oerhörd respekt Guldstans favoriter numera nämns i hockey-Sverige och vilka krav vi lite till mans (och kvinns) börjat ha på laget.

För inte särskilt många år sedan suckade Lundmarks & Marklunds åt hyggliga insatser som resulterat i bittra förluster i andraligan mot lag som typ Björklöven.

När dagens Skellefteå AIK, som elitserieledare, äntrat isen och ledde med 1-0 i första perioden mot Färjestad, lät det i stället bara helt naturligt när CMores expert Thomas Johansson ägnade sig åt att klaga på AIK:s anfallsspel – borta mot stora, mäktiga Färjestad, som dessutom visat gammal god guldklass den senaste tiden…

Att det dessvärre inte blev något sprudlande eller sprakande toppmöte är jag den förste att skriva under på. Spelet rullade ofta på ganska menlöst utan några avblåsningar – exempelvis så att det inte ens blev ett powerbreak i första perioden. Å andra sidan såg hela den första perioden – med två avvaktande lag som kom ut med stor respekt för varandra och la mycket vikt vid det defensiva spelet – ut som ett enda långt powerbreak…

Första målet brukar vara viktigt, och i matcher som bara innehåller ett enda kan vi till och med rubricera dessa som direkt matchavgörande. När Fredrik Lindgren – av alla människor – slog till i sin förra hemmaarena kändes det som ett stänk av ödets ironi; under sin säsongslånga utflykt till Familjen i Karlstad utvecklade “Linkan” sitt offensiva spel med puck och sitt skott.

Det fysiska spelet lyste också med sin frånvaro. Det närmaste vi kom var när Ole Kristian Tollefsen crosscheckade Niclas Burström i ryggen efter en avblåsning – och det var ju i ärlighetens namn inte heller särskilt tufft av den glade gutten…

Jag tycker att hela den svartgula kvintetten som i går togs ut i Tre Kronor – ett fint AIK-kvitto att sätta klubbrekord med fem man landslagsuttagna till den svenska EHT-hemmaturneringen – såg ut att ha mått mer eller mindre gott av detta självförtroendemässigt.

Allra främst gäller det Joacim Eriksson, som såg sådär stor och trygg ut som guldmålvakter brukar göra. Jag tror också att Jocke har lyckats steppa upp en nivå efter att – sett till den senaste tidens målvaktsmatchning – nu vara förstavalet framför utropstecknet Markus Svensson.

Det var ett utmärkt läge för Skellefteå AIK att skicka signaler till en huvudkonkurrent om guldet inför slutspelet; dels hakade AIK nu av trean FBK i kampen om seriesegern (elva poäng hämtar aldrig Färjestad in under de elva sista omgångarna), dels har AIK i och med detta vunnit säsongens alla fyra matcher mot ett lag som dessförinnan på senare år varit något av en mardrömsmotståndare.

Annars var inte oddsen på AIK:s sida inför nedsläpp. Utöver en sedvanligt rätt lång skadelista, tvingades även John Klingberg, Melker Karlsson och Johan Forsberg lämna sena återbud med misstänkt magsjuka.

Såna förutsättningar kan få vem som helst att må illa, men AIK svarade i stället med vad vi i sammanhanget kan kalla ett sju-kt styrkebesked…

Om inte Färjestad, stärkt av sju segrar på de åtta senaste matcherna, i sin egen kaffeburk klarade av att slå Skellefteå AIK, försvagat av sju spelare på frånvarolistan, när ska man göra det då?

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier