Sånt borde AIK göra oftare

Påsken avslutades med ännu en sån där fantastisk vårvinterdag, och det var med viss motvilja som jag under eftermiddagen gjorde uppbrott från solstolen på altanen och begav mig till Skellefteå Kraft Arena.

Men man får ta det onda med det goda; utöver att slutspelshockey i princip alltid, så även denna gång, levererar högt underhållningsvärde, så möjliggör tidig matchstart också att barn – till skillnad från när det blir utdragna kvällsmatcher – kan vara på plats.

Paul var nu en av 6001 på plats i bygget. Som den store lille mästertippare han är, gav han mig 3-2 som slutresultat före nedsläpp.

”Ändra aldrig på ett vinnande lag” är en gammal paroll som många tränare fortfarande lever efter. När jag själv var elittränare (i innebandy) tog jag, oavsett resultat i den föregående matchen, i stället alltid ut ”laget med de bästa förutsättningarna att vinna matchen”.

Lasse Johansson & Co i Skellefteå AIK tycks resonera på liknande sätt – för efter segermatchen i Linköping i lördags var laget nu förändrat på flera punkter. På backsidan kom Johan Alm från läktaren till isen – och Erik Andersson fick vandra motsatt riktning. Bland kedjorna fick vi se tre helt nya skapelser – det var bara lagets hittills i slutspelet bästa kedja med Petter Emanuelsson, Oscar Lindberg och Melker Karlsson som förblev intakt (även om trion faktiskt inte startade tillsammans senast).

Det kändes logiskt att den linen också ordnade vändningen till seger denna gång.
Jag har svårt att hitta något entydigt svar på om det sett till helheten blev till det bättre eller sämre, men i det långa slutspelsloppet får AIK givetvis en positiv effekt av att rulla runt på den breda truppen. Och alla knep – den här gången nya kedjekompisar i form av Pontus Petterström och Jimmie Ericsson – som kan få Bud Holloway att vakna till är givetvis rätt att ta till.

Skellefteå AIK gjorde ungefär allt utom mål i första perioden, där 0-0 i mål naturligtvis var uselt betalt på 22-5 i skott.
Likafullt kändes det som att AIK gav LHC-keepern Christian Engstrand en lite för bekväm resa – han stördes sett till övertaget påfallande sällan av trafik eller returtagning – och när stolparna inte behövde vara hans vänner så ställde andra upp som lyckosamma vikarier: Daniel Rahimi (spektakulär fotbollsmålvaktsräddning när målet var övergivet) och Lee Goren (högg ner Jimmie Ericsson när AIK-kaptenen dribblat bort Engstrand till Oscar Möllers misslyckade straff).

Viktor Arvidsson – AIK:s lille gubben i lådan – skickade i stället in ledningspucken enkelt mellan Engstrands ben när vi kommit in i andra perioden, men det gav snarast LHC en positiv skjuts.
För två AIK-slarv senare hade vi plötsligt 1-2 på tavlan; Magnus Johansson tilläts kontra in kvitteringen i LHC:s offensiva specialgren boxplay, och när Pierre-Édouard Bellemare passade fel på egen blå ledde det till att Pär Arlbrandt kunde ta ett läskigt effektivt LHC till ledning.

Jag noterade i fjärde bytet att det stod klart att Mattias Bäckman, uppsatt i förstafemman, bara fanns med på papperet. LHC spelade således bara på sex backar, och jag tycker att AIK plågade sextetten – och inte minst nästan-40-åringar-med-nästan-30-minuters-speltid som Niclas Hävelid och Magnus Johansson – för dåligt med för få tacklingar och för lite rörelse vid statiskt spel i anfallszon.

AIK sköt också – trots exempelvis vansinniga 13-0 i skott i tredje perioden – för mycket utanför mål och det kostade en hel del i förlorat offensivt tryck med vinkelskott som via plexit försvann bakom offensiva blå.

Att det kan räcka långt att hålla puckarna innanför ramen var Petter Emanuelssons 2-2-mål i tredje perioden ett ypperligt exempel på; ett välriktat skott från distans som Engstrand släppte in på grund av för låg position (det påminde en hel del om Silfverbergs guldmål för Brynäs i fjol).

Slutspelskungen Oscar Lindberg – allt annat än att han blir näste kandidat i det där märkliga kandidatsförfarandet till Guldpucken får ses som… märkligt – fullföljde anfallet som gav 3-2 i förlängningen med att gå på returen och brunka in pucken i en båge över Engstrand.

Sånt borde AIK göra oftare, även om en eller annan mystisk avblåsning för offside i målgården förstör den möjligheten.

Skellefteå AIK presenterade för övrigt sitt aprilskämt på sin hemsida denna dag: Pär Mikaelsson gör comeback.
Det var inte utan att jag blev lite nostalgisk och saknade gammalt skönt Mikaelsson-bök på kassen.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier