Så slutar SHL

Inget lag sedan det Hardy Nilsson-coachade Djurgården 2000/01 har lyckats försvara en svensk mästerskapstitel.

Det säger en del om hur svårt det faktiskt är att göra om toppresultat från en föregående säsong.

Jag har intervjuat svenska mästare i Färjestad och HV71 inför en ny säsong. Genomgående har de då hävdat:

- Vi har ett riktigt bra lag även den här säsongen. Vi är sugna på ett nytt guld. Hungern finns där fortfarande efter att vinna mer.

När FBK- och HV-spelarna ett år senare har åkt ut i en kvartsfinal eller semifinal, så har jag varit där och frågat igen – och fått svar i stil med:

- Med facit i hand var vi nog lite nöjda. Vi kanske gick ner oss fyra-fem procent på försäsongsträningen…

När jag har träffat spelare i Skellefteå AIK i sommar har det låtit likadant som hos andra regerande mästare på 2000-talet:

- Vi har ett riktigt bra lag även den här säsongen. Vi är sugna på ett nytt guld. Hungern finns där fortfarande efter att vinna mer.

Att säga är en sak, att göra en helt annan.

Mot bakgrund av detta, skulle jag faktiskt ha ännu större respekt för en prestation som skulle leda till ett eventuellt SM-guld för Skellefteå AIK 2014, jämfört med prestationen som ledde till ett SM-guld för Skellefteå AIK 2013.

Ett SM-guld 2013 kommer självklart att vara större än ett eventuellt SM-guld 2014 – det var 35 år sedan det hände senast och hela uppbyggnaden med bättre och bättre resultat efter elitseriecomebacken 2006 har syresatt den sista biten av vägen mot det gyllene målet – men OM Skellefteå AIK skulle lyckas gå hela vägen igen, skulle man inte kunna vara annat än djupt imponerad.

Jag tycker att det var en både viktig och riktig symbolhandling av Skellefteå AIK att återställa Le Mat till Svenska Ishockeyförbundets kansli i slutet av augusti. Många mästarlag på senare år har visserligen rabblat mantrat “vi ska inte försvara en titel, vi ska vinna en ny”, men att inte bara i ord utan även i praktisk handling lämna ifrån sig sin egen buckla signalerar tydligt – både inåt och utåt – att det verkligen handlar om att spela om en ny titel under en ny säsong. Budskapet till konkurrenterna blir samtidigt ödmjukt; det är tolv lag som startar om från noll och spelar om att hämta hem titeln.

Men bara ett kan vinna. När SHL denna måndag har sin traditionella upptaktsträff med media, kommer du att kunna höra tolv tränare som tippar sitt eget lag på frågan om vem som vinner SM-guld. Eller, förresten, elva: LHC-tränaren Roger Melin är kvar i det gamla, klassiskt svenska, tänket om att ligga lågt och lyfta över favoritskap på andra, trots att jag – och säkert många med mig – ser Linköping som ett mycket troligt finallag till våren. Det nya svarta är som bekant annars att man numera tippar sitt eget lag som vinnare, oavsett reella möjligheter, och det är ju både kul och knasigt på samma gång.

När jag överblickat hela fältet i den namnmässigt omstöpta Swedish Hockey League, tycker jag att Skellefteå AIK är laget med bäst chans att få lyfta Le Mat våren 2014.

Guldmålvakten Joacim Eriksson har visserligen flytt till nya jaktmarker i Vancouver, men frågan är om Henrik Karlsson blir en nedgradering? Jätten, som flugit andra vägen över Atlanten, har stora förutsättningar att bli den bäste målvakten i hela SHL. Om han får spela, vill säga; Markus Svensson lär – när han kommit ikapp efter ögonskadan och får/tar chansen – ta vid på den höga nivån som han förra säsongen slog igenom på i den högsta ligan. Stefan Steen har varit fenomenal i träningsmatcherna och är alldeles för bra för att bara sitta på läktaren i sin första säsong som seniormålvakt.

Backsidan har drabbats av ett knippe tunga tapp från guldlaget – Martin Sevc, Petter Granberg, John Klingberg och Tomas Skogs – men det finns uppsida i det egna materialet (hur bra blir Sebastian Aho?) och av nyförvärven känns Tim Heed mest spännande. Det är inte bara tröjnumret och högerfattningen som går att likna Heed vid Johan Åkerman – den bristande skridskoåkningen och den tilltalande puckskickligheten på offensiva blå bär också likheter med den gamle Skellefteå AIK-ikonen. Jag befann mig på hockey-VM i Stockholm när nyheten om att Heed var klar för Skellefteå AIK kom ut. Alla som jag pratade med i Globen var – Heeds mycket vingliga fjolårssäsong i Växjö och Västerås till trots – helt övertygade om att Heed och Skellefteå AIK skulle bli ett lyckligt äktenskap. Jag smålog för mig själv, tänkte på hur det hade låtit om Heed hade valt någon annan klubb (“VAD F-N SKA DE MED DEN ODUGLINGEN TILL?!”), och konstaterade vilken enorm status och tilltro som Lasse Johansson & Co har erövrat i värvningsarbetet genom dokumenterad framgång i att hitta och vässa potentialen i spelare som hamnar snett på andra håll.

Nye Jonas Frögren är en skön typ. I tuffa slutspelstider framåt vårkanten kan Frögren mycket väl bli den som sprider den där mäktiga auran av ondska, inger skräck hos motståndarna och ingjuter trygghet hos medspelarna, men den stora skillnaden mellan Frögren och Sevc är att dalkarlen saknar tjeckens mobilitet på skridskorna, och Frögren kan komma att falla offer för den nya “nolltoleransen” som basunerats ut från domarhåll. (Apropå detta är jag glad så länge domarna faktiskt kommer att döma efter regelboken och strikt beivra spelförstörande moment, men jag är samtidigt rädd för att det bara kommer att dröja ett antal omgångar och några vredesutbrott om “parodi” från pressade tränare i förlorande lag tills allt är som vanligt igen och det ses som okej med en liten hakning eller fasthållning här och där.)

Hela Skellefteå AIK:s forwardssida ser skräckinjagande ut, och det blir en benhård intern kamp om speltid. AIK-coacherna får brottas med angenäma problem kring vilka som ska spela – och hur mycket. Ställt utom alla tvivel är att AIK varje kväll kommer att kunna mönstra fyra starka kedjor, där alla har goda möjligheter att såra motståndarna svårt med fart och finess.

Elva andra lag kommer inte att vilja något hellre än att lägga mästarlaget på rygg, men om Skellefteå AIK förmår att spela som man ska, på sin egen nivå, så kommer vinstchanserna att vara stora i varje match, både hemma och borta. Däri ligger samtidigt det som jag ser som det allra främsta hindret mot en ny guldfest på Möjligheternas torg i april 2014; Skellefteå AIK:s svåraste motståndare den här säsongen är – Skellefteå AIK.

Om något mästarlag ska lyckas bevisa att drivet efter ett nytt guld faktiskt finns där, så tror jag att det är Skellefteå AIK; framåtandan, nyfikenheten, och strävan efter att göra saker bättre i morgon än i går genomsyrar hela föreningen.

Med detta sagt – så här tippar jag att sluttabellen ser ut om 330 SHL-matcher:

1/ Skellefteå AIK

2/ Luleå

3/ Linköping

4/ Färjestad

5/ Frölunda

6/ HV71

7/ Växjö

8/ Modo

9/ Brynäs

10/ Leksand

11/ AIK

12/ Örebro

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier