Så ska AIK välja slutspelsmålvakt

Aftonens fokus i elitserien låg till den absoluta huvuddelen på om Brynäs skulle lyckas säkra den åttonde och sista slutspelsplatsen genom att ta poäng mot AIK från Solna.

Det gjorde Brynäs med en 1-0-seger på Hovet. Därmed är det bara tisdagens elitserieavslutning hemma mot Modo mellan att Skellefteå AIK kan välja regerande mästarna som kvartsfinalmotståndare – och välja att sälja in det som ”Revanschen på SM-finalen 2012″.

Ur ett nationellt perspektiv var dessutom Luleå-Färjestad, fighten om en topposition i sluttabellen, klart mer intressant än Frölunda-Skellefteå AIK. Ja, inte ens i Göteborg spelade Frölunda förstafiol – på grund av inomhus-EM i friidrott i Scandinavium hade matchen utlokaliserats till Frölundaborg, där det inför nedsläpp gjordes ett välförtjänt uppmärksammande av att Thomas Andersson blev den första domaren att nå 1000 elitseriematcher. Heja, “Kuben”!

Matchen som sådan var av högst akademisk betydelse; Skellefteå AIK har som bekant redan säkrat seriesegern och plockat de nämnvärda rekorden i och med denna, samtidigt som det naturligtvis inte heller på västkusten går att hetsa upp sig det minsta över om Frölunda slutar sexa eller sjua.

Eftersom hockey är en sport som bygger så mycket på att det ska vara tävling och intensitet, fick förutsättningarna en logisk negativ effekt på matchkvaliteten. AIK skapade tillräckligt med chanser för att avgöra inom ramen för ordinarie matchtid, men man fick bara med sig en poäng sedan man åkt på stryk i sudden death.

De små morötterna i ett sånt här läge går i stället att hitta på individnivå; det pågår en intern kamp inför slutspelet, när laget väntas bli fulltaligt från skador, om att först och främst få vara med och spela matcherna, och sedan att få göra det så mycket som möjligt.

Det är bara att konstatera att testet med Pontus Petterström i förstakedjan har slagit mycket väl ut. Pontus har förtjänat att fortsätta där även när Jimmie Ericsson återvänder efter sin skada. Pontus har faktiskt mycket mer bollkänsla och teknik i sig än vad han fått/förmått visa i den mer defensiva brunkarroll som har oftast uppträtt i under karriären – den charmanta framspelningen till Jocke Lindströms 1-0-mål var ett ypperligt exempel på en del av Pontus offensiva register. (Jag gillade för övrigt tv-bilderna från båset under matchens första powerbreak där Pontus visade engagemang för lagets spel med att slita till sig taktiktavlan, men det är såklart en annan femma.)

Målvaktsfrågan är en het potatis: Ska AIK satsa på Joacim Eriksson eller Markus Svensson som etta när allt ska avgöras?

Jag svarar – båda.

Eftersom Jocke har haft en svacka på slutet – och den här gången såg låg och liten ut och hamnade långt in i målet när Fredric Sjöström tilläts boxplay-kontra in 1-1-kvitteringen – hör jag för mitt inre hur ett gäng av er där ute skriker “BÄNKA JOCKE FÖR HELVETE!”.

Jag ser på saken med mer sans. Sett över hela säsongen har Jocke gjort det väldigt bra och vuxit en nivå i sitt spel. Jocke har också – till skillnad från Markus Svensson – slutspelserfarenhet från i fjol då han stod alla matcher framför Andreas Hadelöv, och det ska inte underskattas. Samtidigt har det varit läckert att följa hur stor och tät Svensson – som jag och många med mig rynkade på näsan åt när han värvades från en vinglig tillvaro i det andra AIK-laget – har sett ut i nästan varje match som han har fått chansen.

Det har varit en fungerande modell för AIK att målvakterna har växeldragit hittills under säsongen; sporrat varandra, avlastat varandra, och kunnat komma in med ny kraft från sidan efter att ha vilat en eller ett par matcher. Även om jag normalt sett är en förespråkare för att man ska välja en målvakt som man verkligen satsar på när säsongen ska avgöras, är min känsla att det kan bli bäst utväxling på att Krister Holm & Co fattar ett nytt beslut inför varje slutspelsmatch i stället för att låta det vara givet vem som ska vara nummer ett. AIK har också hintat om att så kan bli fallet, och med den nuvarande målvaktsbesättningen känns det som en riktig tanke – åtminstone att kliva in i slutspelet med.

I slutspelet i fjol orkade Jocke inte heller hålla uppe nivån hela vägen genom 19 långa slutspelsmatcher, och AIK hade då också satt sig i en situation där man i princip inte kunde byta målvakt eftersom Hadelöv inte spelat på ett par månader (och dessutom sett ihålig ut i sina sista elitserieframträdanden).

Mästarlag är annars intimt förknippade med EN guldmålvakt. Egentligen är det bara en gång i elitseriehistorien som ett lag har vunnit tack vare avgörande slutspelsinsatser av TVÅ målvakter – när Frölunda vann 2003 gjorde man det lika mycket tack vare Fredrik Norrena som Henrik Lundqvist.

När Skellefteå AIK vann sitt hittills enda SM-guld 1978 delade visserligen Roger Rosén och Mats Landerstedt på målvaktsjobbet – men på ett minst sagt okonventionellt sätt där Landerstedt helt enkelt stod helt enkelt första halvan av säsongen och Rosén andra halvan…

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier