Rent förbannat

Jag sitter och lyssnar på Ulf Lundells nya album “Rent förbannat”.

Alla lovord som du hört stämmer. Den grinige gamle gubbjäveln är tillbaka, välformulerad, och av den mystiska sjukdom som tvingade honom att ställa in den förra turnén märks inga spår.

Det var fint att se hur det plirade och brann i Lundells ögon när han gjorde ett sällsynt gästspel i offentligheten med att dyka upp i senaste avsnittet av “Skavlan” – även om det vi fick höra i intervjun föll ihop till ett platt fiasko i och med att de intressanta följdfrågorna dessvärre aldrig ställdes av den norske talkshow-värden.

På det nya dubbelalbumet understryker Lundell att han fortfarande har väsentliga saker att säga om vår samtid. Han slår uppåt, hårdare än någonsin, mot ett svenskt samhälle och medieklimat som på vissa håll är på väg att spåra ur något… rent förbannat.

Att spela cd-skivan blir också ett bra soundtrack till hur jag känner mig – och därför inte kan låta bli att lätta på trycket med att skriva dessa rader rakt från hjärtat – när jag tänker på hur de folkvalda politikerna i Skellefteå tänker.

Eller låter bli att tänka ett steg längre, rättare sagt.

Över blockgränserna råder en politisk enighet i Skellefteå kring att det är en god idé att lägga 270 miljoner kronor (and counting – den dagen spaden eventuellt sätts i jorden kommer det att handla om ännu större summor än så) av kommunala medel för att finansiera 30 procent av en statlig fråga som handlar om att flytta en väg. Den befintliga E4 till Östra leden, närmare bestämt.

Jag är medveten om att några säkert lär vilja skjuta min argumentation i sank genom att hävda att jag bara tycker så här för att jag “bor i närheten” av en eventuell ny E4-dragning.

Det stämmer inte – för jag hade tyckt exakt likadant om man i stället beslutat sig för att försöka dra om E4, säg, tre kilometer väster om stan, i trakterna av Sjungande Dalen där jag tillbringade mina första 1,5 år i livet.

Låt mig också ytterligare slå hål på misstankar om att jag försöker skapa opinion för något som är en egen dold agenda; jag supportar varje dag i veckan ett bygge av Norrbotniabanan, som om den en vacker dag blir verklighet vad jag förstår också skulle få en sträckning med tåg som passerade något hundratal meter från mitt hus. I det fallet är jag positiv av den enkla anledningen att det vore en på alla sätt förnuftig satsning på infrastrukturen i norr. Varför har förresten ingen lokalpolitiker i Skellefteå höjt rösten och meddelat välvilja att stötta ett sådant statligt bygge av räls med uppemot en halv miljard kronor?

Med detta sagt är det alltså själva sakfrågan som är intressant att diskutera. Det enda rätta, och ekonomiskt försvarbara, hade naturligtvis varit att satsa på en omgörning av befintlig E4, för att skapa bättre miljö i stan och flyt i genomfartstrafiken. Att slopa lite buskar och gräsmattor, för att ge plats åt fler vägfiler i båda riktningarna längs E4 i stan så att vi slapp alla rödljus och stopp i trafiken, och samtidigt bygga gång/cykelbanor över eller under E4, hade gett stor effekt med små medel.

Jag kan förstå de bakomliggande skälen till att man från politiskt håll har jobbat med att försöka komma snabbt till beslut, ligga lågt med lokal information, sopa konsekvensanalyser och ansvarstagande under mattan, allt i en ologisk strävan att bygga en större och mer trafikerad väg bredvid det redan miljöproblematiska industriområdet på Hedensbyn; ju mindre tjafs och ju färre meningsmotståndare, desto skönare att bara bocka av på listan och gå vidare. Även om kommunalrådet Bert Öhlunds uttalande till Norran, när ställningstagandet offentliggjordes, att en omdragning ”ger de Östra stadsdelarna en bättre koppling till centrum” var både så häpnadsväckande och obegripligt att man inte vet om man ska skratta eller gråta.

Ändå överträffas det av en av Öhlunds partikamrater som jag fått berättat för mig på fullaste allvar (?) använt “nu har ju de som bor vid E4 haft avgaserna, så då är det inte mer än rätt att ni också får ta mer avgaser” som ett seriöst skäl (?) för en vägomdragning vid ett tidigare möte med allmänheten.

Det är desto svårare att förstå att ärendet har haft så ensidiga vinklingar i lokalmedia, och det föder onekligen funderingar om vem som springer ärenden åt vem. Jag har varken sett eller hört några riktigt kritiska och relevanta följdfrågor. Med anledning av genomslaget som den oemotsagda propagandan som fått, tror jag också att folket tror att saken faktiskt redan är klar och att bygget sätter igång när som helst.

Men så är ju inte fallet – kalla fakta är att Skellefteå kommun och Trafikverket Nord har skrivit en gemensam avsiktsförklaring och att projektet åtminstone inte finns med i den planering som i nuläget sträcker sig till år 2021.

Med andra ord finns det hopp om att någon på något kontor i Stockholm genomskådar galenskaperna; “höhö, kolla, stollarna där uppe vill sätta sprätt på en miljard med att flytta en Europaväg tre kilometer inom tätbebyggt område”. Av erfarenhet vet vi dessutom hur pigga man brukar vara på att göra stora satsningar i områden långt norr om huvudstaden där det bor få
potentiella väljare – då är det avsevärt mer populärt att stoppa slantarna i mer befolkningstäta områden med fler potentiella väljare genom att exempelvis bygga om järnvägar så att tågen ska gå lite snabbare.

Jag förstår verkligen om resten av Sverige skrattar – även hela vägen till banken eftersom man skulle komma
undan rekordmycket i finansieringsväg – om det finns en utbredd medvetenhet om vad som kan komma att ske i Skellefteå.

Ärligt talat tvivlar jag på att en enda människa – utöver möjligtvis någon som har valt att bosätta sig alldeles vid den nuvarande E4-sträckningen med den glasklara förutsättningen att det är just där som vägen går – tycker att en E4-omdragning skulle förbättra livskvaliteten i Skellefteå ett endaste dugg.

Jag skulle lätt kunna nämna ungefär 270000 saker som är mycket mer angelägna för Skellefteå kommun att satsa på för att öka välbefinnandet för medborgarna.

Barn är mjuka och bilar är hårda, lyder en fin paroll som kan appliceras i sammanhanget.

Skellefteå kommun är, enligt färsk statistik från SCB, Sveriges näst rikaste kommun efter Stockholm. Skellefteå kommun är å andra sidan, visar SCB-siffror från 2011, Sveriges näst sämsta kommun efter Södertälje när det kommer till befolkningsnetto (inflyttning i jämförelse med utflyttning). I den diskrepansen ryms ett tydligt besked om att Skellefteå kommun har massor av resurser och måste göra så mycket mera för att människor ska både vilja stanna kvar i stan och vilja flytta hit.

Var finns viktiga, riktiga visioner? Handlingskraft? När tog till exempel någon politiker i stan verklig strid mot nedrustningen
av Skellefteå lasarett med konkreta och kraftfulla åtgärder i stället för att, i mesta fall, gömma sig bakom några bekväma klyschor om att värna sjukvården i stan? Varför skulle man inte från kommunalt håll kunna plöja ner pengar i en viktig fråga på landstingsnivå i stället för i en oviktig fråga på statsnivå? Heja Doroteaupproret!

I Skellefteå ska idéerna ges plats. En av mina är att vi inte ska skicka våra pengar till statliga vägsatsningar, utan i stället nyttja våra fantastiska rikedomar till att sätta Skellefteå på kartan med ordentliga avtryck. Varför inte genom att erbjuda Sveriges inte bara näst bästa, utan till och med allra bästa vård, skola och omsorg?

Det politiska partiet som sitter vid makten i Skellefteå, socialdemokraterna, har nu härnäst högst på sin dagordning att bygga en ny centrumbro vid parkbron, nära det idylliska kulturområdet på Nordanå (man behöver inte vara Einstein för att se ett samband som leder till att det försämrar miljön inne i stan). Samtidigt ägnar man sig i andra änden åt neddragningar som att lägga ner skolor och släcka gatlysen.

Jag blir mörkrädd bara jag tänker på det.

Och så rent förbannad att jag går bort till stereon och vrider upp volymen på Lundells vassa ylande om sakernas tillstånd i “Jag kan inte andas här längre”:

Låt oss gå raka i ryggarna
i denna djävliga tid
Bäst vi gör oss redo
för vad som väntar längre fram
Bäst vi gör oss redo
för en utdragen strid

 

Posted in Livet, Musik
Kategorier