Nu kan du få mig så lätt

Jag har sett Håkan Hellström live ett 20-tal gånger under 2000-talet.

Den enda gången som han har lämnat mig med ett styng av besvikelse var på Stadsfesten i Skellefteå i somras; en spelning som kändes lite väl pliktskyldig, smått klichéartad, och inte minst hämmad av festivalformatet som inte inbjuder till utsvävningar utanför fasta ramar.

Därför är det med glädje som jag konstaterar att torsdagskvällens utflykt till Umeå tur och retur – med bilkörning i Gbg-regn båda vägarna längs världens sannolikt tråkigaste vägavsnitt, den ökända E4 mellan Skellefteå och Umeå – verkligen var värd varenda öre, inklusive entrébiljetten på 450 kronor.

För på den fullsatta Idunteatern (den snällt sagt söliga tömningen av lokalen efter att Håkan gett oss allt och lite till under drygt två timmar förstärkte intrycket av att det var hemskt tur att det inte började brinna när någon tände en tändare under konserten eller så) var Håkan tillbaka i den femstjärniga form som jag vant mig vid att se Gais främste fanbärare.

Jag är svag för att det inte bara är dans-dans-dans nuförtiden med Håkan (okej då, jag erkänner väl att jag satt och sittdansade på bakersta raden till exempelvis en svulstig version av “Klubbland” på sådan nivå att det möttes av märkliga blickar från bänkgrannarna). Den eftertänksamhet som Håkan visat upp på de senaste plattorna finner jag mycket klädsam, och jag inser att det kan ha att göra med att vi båda befinner oss kring 40-årsstrecket och liksom har åldrats tillsammans. Men om du till exempel inte har hört den fantastiska låttexten i “Du kan gå din egen väg”, så har du aldrig hört en fantastisk låttext.

När Håkan tillägnade “Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din” till sin son, var det så vackert att jag inte kunde hålla mig från att fälla en tår. (Ja, jag vet att min förra TV4-kollega Suzanne Sjögren nyligen har sagt att hon har svårt att hantera vuxna män som gråter, men “Suz” får försöka leva med att det faktiskt händer att även män visar känslor på sådant sätt även när det handlar om något så “banalt” som musik.)

Under extranumren kunde vi på sittplats inte heller annat än att tacka Håkan med stående ovationer.

Något på minuskontot under konserten? Ja, i så fall att Håkan inledningsvis hälsade på publiken med frasen “tack ska ni ha, umebor”. Jag kan anklagas för mycket, men att bli kallad umebo är över gränsen för mig.

Nåväl, även solen i form av Håkan från regnets huvudstad Göteborg har sina fläckar, och i bilen på vägen ner fick jag kvällens bästa hockeynyhet levererad av Radiosporten.

Nej, jag tänker inte på att blivande VM-backen (väl?) Niclas Burström svarade för sitt första mål i Tre Kronor på blivande OS-isen i Sotji – jag tänker på att SHL har dragit tillbaka sitt förslag om att dela ut wild cards till attraktiva lag i andraligan för uppflyttning i SHL.

Efter den nattliga återkomsten till hemmets trygga vrå, har jag nu också läst på ytterligare i pressmeddelandet från SHL som landat i min mejlbox.

Expressen avslöjade som bekant förra fredagen nyheten om att SHL haft wild cards – okvalificerade klubbar som handplockas för sitt namn och inte för sin prestation – som en punkt i sitt förslag i förhandlingen med Svenska Ishockeyförbundet om det nya avtalet mellan parterna som ska träda i kraft nästa säsong. Det lär inte föranleda några guldspadar eller dylikt för grävjobbet som ligger bakom artiklarna i Expressen. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i de mediala sammanhangen för att inse hur allt har gått till bakom kulisserna: Expressen kunde bara tacka och ta emot när man fick rubrikerna serverade rakt i famnen av folk på förbundet, eller möjligen representanter för allsvenskan eller distrikten som delgetts informationen, som haft sin egen agenda att genom media utöva påtryckningar för sin sak i den pågående förhandlingen. En med facit i hand minst sagt lyckad strategi.

Därmed inte sagt att det var väldigt relevant och bra journalistik av Expressen att lyfta fram frågan. SHL ville sköta förhandlingen i största hemlighet – men genom den transparens som frågan nu fick, och framför allt det vilda ramaskri som wild cards-förslaget mötts av bland samtliga klubbars supportrar i de två högsta serierna, var det både rätt och smart av SHL-styrelsen att fatta ett relativt snabbt beslut om att backa på den känsliga punkten.

I själva sakfrågan har jag – precis som jag tidigare uttryckt i de sociala medierna – haft ungefär samma åsikt som ungefär alla andra utom Niklas Wikegård (som sportslig rådgivare åt Djurgården var det såklart en våt dröm för honom att hans klubb skulle tilldelas en gratisplats). Det vill säga att det skulle vara fullständigt åt fanders, och strida mot viktiga och framgångsrika kärnvärden inom svensk idrott, att släcka drömmar och kväva gräsrötter genom att slopa en kvalificering som bygger på grundläggande sportsliga grunder. Bevisar man genom att göra tillräckliga resultat att man ska spela i SHL, så ska man spela i SHL. Punkt slut.

Min uppfattning är också att SHL har en överdriven oro för att det ska bli för många “Åshöjden” (läs: Mora, Rögle, o s v) som poppar upp i högstaligan. Om man har en god organisation och sund ekonomi – där storstadsklubbar som Djurgården och Malmö självklart redan står bättre rustade än sina konkurrenter i allsvenskan tack vare större publikunderlag och starka varumärken – så skaffar man sig över tid i princip automatiskt fördelar gentemot andra även på det sportsliga planet.

I övrigt gillade jag i princip allt i SHL-förslagen om framtiden som läckt ut i Expressen: 14 lag i SHL, war room, lönetak, lönegolv, skärpta krav på elitlicensen, och en penningamässig fallskärm att landa mjukt med för lagen som åker ur SHL.

Vad som det finns stor anledning att diskutera vidare om – runt såväl förhandlingsbord som fikabord – är kvalseriens vara eller icke vara. Debatten har snedvridits när dåligt pålästa har hävdat att SHL vill stänga ligan. Sanningen, utifrån det som blivit känt, är att SHL vill göra systemet för nedflyttning trögare. Jag har faktiskt förståelse för den biten, sett till de ohyggliga ekonomiska konsekvenserna för lag som åker ur i och med att klubbars existens numera nästan sätts på spel. Däremot gillar jag inte att det, givet SHL-förslaget, framöver bara skulle handla om att SHL-jumbon möter den allsvenska vinnaren om en plats i bäst av sju matcher. Jag föreslår att detta kan vara en del – men att det därutöver även blir ett kvalspel där nästjumbon i SHL involveras i ett play out-system i en matchserie i bäst av sju där man ställs mot ett till kvalificerat lag underifrån som slutat på platserna 2-5 i allsvenskan. För att allsvenskan inte ska dö för de flesta allsvenska lagen redan ungefär halvvägs in i seriespelet, krävs att fler lag än seriesegraren hela vägen har chansen till ett positivt kval uppåt.

Åsikterna lär nu fortsätta att synas och höras, i och utanför medierna. Som en fan av öppenhet framför stängda dörrar så välkomnar jag det.
Hur som helst ser jag det som mycket positivt att SHL backat i den överlägset mest kontroversiella delen av förslaget; det är stort att kunna erkänna när man har fel och sånt vinner också alltid folkets kärlek.

Därför avslutar jag som jag började; i Håkan Hellström-stil, adresserat till SHL:

Nu kan du få mig så lätt.

Det är så jag säger det.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Musik, Skellefteå AIK
Kategorier