När Skellefteå blev Guldstaden – igen

Luleås sportchef Lars ”Osten” Bergström myntade uttrycket Bucklan Ska Till Luleå.
Han kunde nog inte ens i sin värsta mardröm föreställa sig hur rätt han skulle få – för bucklan skulle till Luleå, där den denna torsdag skulle lyftas av Skellefteå AIK:s lagkapten Jimmie Ericsson.

Efter 0-4 för Luleå i matcher i denna unika SM-final.

Efter 0-4 för Luleå som resultat i den sista finalen.

Måhända ångrar ”Osten” i efterhand delar av allt som flugit ur hans mun – till exempel när han i en SVT-intervju inför finalserien sa ”de är vana att vinna silver” i riktning mot Skellefteå.

Men det här ska inte handla om Luleå (grattis till silvret efter en mycket väl genomförd säsong!).
Det här ska handla om laget som den här matchen, den här finalserien, det här slutspelet, och den här elitseriesäsongen handlade om.
Skellefteå AIK.

I den avgörande finalen i Coop Arena var det precis det Skellefteå AIK som charmat hela hockey-Sverige som vi fick se igen – med anfall och attack från första nedsläpp.
AIK demonstrerade omgående klasskillnaden och stack iväg till en 2-0-ledning i underkant i första perioden.

Efter det var Luleå, trots att laget jobbade på hedervärt ända fram tills den tjocka tanten sjöng för allra sista gången, aldrig nära att göra match av det igen mot ett brutalt starkt och bestämt Skellefteå AIK.

AIK-fansen på bortastå behövde aldrig känna sig nervösa när matchen blev så ojämn, både spelmässigt och målmässigt, och man kunde ägna sig åt att sjunga och dansa guldet i mål.

Som alltid såna här gånger finns det inte bara en guldhjälte – det finns många.
Så jag nämner väl hela bunten, uppifrån och ner, nerifrån och upp:

* Joacim Eriksson – målvakten som i skymundan växte ut till ett vinnarmonster och som i slutspelet utstrålade ett lugn och en trygghet som inverkade positivt på hela lagets försvarsspel. Tio raka segrar på tio matcher i slutspelet för Jocke – som avslutade med att hålla sin tredje nolla i detta slutspel.

* Markus Svensson – den ifrågasatta värvningen som kom in och levererade högklassigt varje gång han fick stå, vilket konkurrensmässigt tvingade upp Jocke till nästa nivå.

* Johan Alm – backen som över hela säsongen tagit ytterligare ett kliv mot att vara en robust elitserieback och som, trots att han fått följa finalserien från läktaren, hållit humöret uppe.

* Erik Andersson – invinkad från Linköpings frysbox till det trygga Skellefteå AIK där han gjort mycket nytta utan att synas och avslutade med att vara en del av förstauppställningen i powerplay.

* Niclas Burström – en pålitig stomspelare med skyhög lägstanivå och ett makalöst mod, bristen på storlek till trots.

* Petter Granberg – klippa med sitt fysiska spel, stark som en björn, och utrustad med förmågan att spela enkelt med puck.

* John Klingberg – den största offensiva briljansen och bästa puckhanteringen i backuppsättningen, men som han lyft defensiven och spelet utan puck den här säsongen – från pojke till man.

* Fredrik Lindgren – ensam i laget om att ha varit med redan under det svarta 90-talet, viktig kulturbärare, och som 32-åring fortfarande en sanslöst vass skridskoåkare.

* Martin Sevc – en stenhård och obekymrad vinnartyp som kör slagskott som lösning på alla problem, både i egen zon och i anfallszon.

* Tomas Skogs – studsat upp snyggt som spelare igen sedan han anslöt från Timrå, effektiv med sin aggressivitet och mobilitet.

* Viktor Arvidsson – kanonkulan som dundrade in i slutspelet som en älskvärd matchvinnare och sköt många vitala mål, där den sena kvitteringen i Linköping som förhindrade 0-2-underläge i semifinalen blev det kanske enskilt viktigaste.

* Pierre-Edouard Bellemare – skadeproblemen har förhindrat honom att spela på sin sedvanliga nivå, det har fattats en del i den offensiva timingen, men i de sista finalmatcherna nådde han upp till att vara en värdefull tvåvägsmotor som center.

* Petter Emanuelsson – firat stora triumfer med sin teknik och sitt skott, inte minst med det kungliga solo som fällde det slutgiltiga avgörandet i AIK:s tuffaste slutspelsserie, semifinalen mot Linköping.

* Jimmie Ericsson – kaptenen som gått i bräschen i alla lägen, drivit på det egna laget och tagit viktiga fysiska och mentala kamper mot motståndarna, smart och stygg på samma gång.

* Johan Forsberg – gått in och kört som en dåre, med hjärta-lunga, skridskoåkning-tackling, i varje skift han fått – vilket inte blivit så många beroende på den oerhört tuffa konkurrenssituation AIK haft på forwardssidan med alla friska. Men när ”Foppa” slutligen fick chansen i den sista finalen visade han verkligen hur man ska ta en petning – med ett vackert förvaltat friläge till 3-0.

* Erik Forssell – tog sig fram till en sensationell comeback lagom till slutspelsstarten efter den svåra knäskadan och rare månaders frånvaro, viktig defensiv rollspelare och som tekare i kritiska lägen. Och när Forssell piskade upp en backhand till 2-0 i finalen förstärkte ytterligare hans goda rykte som Luledödare från semifinalserien 2011. Ja, ”Professorn” ritade för säkerhets skull också dit fyran i tom kasse i slutminuterna.

* Bud Holloway – inte lika offensivt framträdande i slutspelet som i elitserien, men har tagit  det hårda jobbet för laget till bordet och klev fram som matchvinnare just när han var som värst kritiserad; i sudden death i den första finalen som gjorde att AIK fick spela hela serien i medvind. Vad säger man förresten om Holloways backhandvolleypassning till Forssells 2-0?
Wow!

* Melker Karlsson – ett charmant exempel på en kille som fortsatt att bygga på sin utveckling steg för steg till att nu vara en framträdande spelare för AIK med viktiga uppdrag både offensivt och defensivt, bemästrar att spela både center och ytter.

* Oscar Lindberg – alltid en uppåtvariant i slutspelssammanhang, men den här säsongen har han verkligen fått sitt stora genombrott, stark lyskraft genom att vara en skicklig och tuff spelare på samma gång.

* Joakim Lindström – producerat högklassigt i både elitserien och slutspelet, ständigt hot med sin skicklighet, utvecklat disciplinen och att behålla fokus på att spela spelet när motståndarna går hårt åt honom.

* Martin Lundberg – alla älskar en fighter, och Lundberg har den här säsongen växlat upp till att fylla alla önskvärda uppgifter som man vill se hos en spelare i rollen som fjärdecenter och tung lagpjäs.

* Oscar Möller – massor av spring i benen, massor av pigga idéer, jobbig att möta med sin fart och att aldrig tveka att sticka in näsan där det brinner. Speeden och övertygelsen som resulterade i hans 1-0-mål i sista finalen framkallade också pyspunka prestationsmässigt och publikmässigt i Luleå.

* Adam Pettersson – fick en defensiv roll i fjärdekedjan efter hemkomsten och har hanterat den på ett utmärkt sätt med ett både piggt och klokt agerande i de byten han fått varje kväll. Jag pratade med Adam på pressläktaren före sista matchen när han petades för första gången under säsongen. Tufft, såklart, men Adam lyfte i stället fram AIK som ett lag där alla spelare verkligen köpt sina roller och accepterat konkurrenssituationen fullt ut.

* Pontus Petterström – dundersuccé i återkomsten till AIK, främst som offervillig och pålitlig defensiv forward, men har även fått utrymme att visa sin inneboende spelskicklighet och att han kan vara produktiv.

Tränarrockaden med Anders Forsberg ut och Hans Wallson in fick många att höja på ögonbrynen. Jag gillar Forsberg som människa och ledare, men svart på vitt blev AIK faktiskt ännu mer segerrikt efter att han fick lämna laget i serieledning. Wallson har med sitt goda hockeyöga framför allt bidragit med en mer aktiv och situationsbaserad matchning av lagets forwards som har lett till att man fått ut ännu mer av materialet.

Tränarna som jobbat målmedvetet med laget under några år ska naturligtvis också hyllas:

* Bert Robertsson – för den fantastiska passionen i allt han gör som smittar av sig på hela omgivningen, inåt och utåt.

* Stefan Klockare – för sitt lugna och metodiska sätt att vara och för sina utomordentliga isträningar.

* Krister Holm – målvaktstränaren som fått lagets tre målvakter, här räknar jag även in junioren Stefan Steen, att bli bättre den här säsongen, och extraplus för den listiga matchningen av Eriksson-Svensson ända in i kaklet.

* Läkaren Karin Rundblad och henns stab – Rolf Nilsson, Mattias Hallberg och Claes-Göran Sundell inkluderade – har med sitt minutiösa och genomtänkta arbete över tid fått laget att vara så friskt och fräscht som ett lag bara kan vara när det spelat 68 tävlingsmatcher och där inte en enda spelare i den sista matchen tvingades avvaras av skadeskäl.

* Fystränaren Stefan Thomson har sett till att laget orkat genomföra den kraftkrävande spelmodellen och att det inte har funnits något lag i ligan som varit mer vältränat.

* Materialförvaltarna Mikael Lundström och Torbjörn Lundqvist har stått för ypperlig service till spelarna och haft seriös koll på grejerna – men också nära till ett skratt som lättat upp stämningen.

* General managern Lasse Johansson har, sedan han äntrade sportchefsstolen i klubben 2008, lyft den sportsliga utvecklingen genom att ge egna ungdomar chansen, att hitta rätt bland nyförvärven som fått och tagit en andra chans i karriären i AIK:s färger, och genom att träffa rätt med de allra flesta toppvärvningarna av spetskaraktär.

* Klubbdirektören Pea Israelsson och ordföranden Pär Nordlund är de två främsta arkitekterna bakom bygget av det nya Skellefteå AIK – från så-här-nära-konkurs som ett medelmåttigt lag i andraligan 1997 till bäst i Sverige 2013. Över tid har det skett radikala förbättringar i klubben inom nyckelområden som ekonomi och organisation. Besluten som har fattats har inte sällan varit obekväma – men de har i princip alltid bidragit till att göra Skellefteå AIK bättre i morgon jämfört med i går.

* Skellefteå har törstat efter ett nytt SM-guld i stadens stora sport i 35 år.
Nu går staan bananer, det lär bli festligt värre en tid framöver, och det är den väl unt.
För det är ju inte heller bara alla som stått på lönelistan i klubben som förtjänar applåder för att det har gått bättre och bättre år för år.

Jag tänker på alla ideella insatser som så många gör för sitt AIK, och som är värt så mycket mer för klubben än vad pengar kan köpa.

Jag tänker på en som kanske heter Lundmark och haft säsongskort på sittplats även under de svåra åren på 90-tal och nu får betalt tillbaka med framgångar.

Jag tänker på en som kanske heter Marklund som hittat till ståplats på senare år och har väckt ett ännu större hockeyintresse efter elitserieavancemanget när engagemanget runt laget stegrats ytterligare i takt med resultaten.

Jag tänker på supporterklubben North Power, som visat vad en positiv läktarkultur kan vara och som satt en fantastisk färg på hela detta slutspel.

Jag tänker på hela Skellefteå Kraft Arena som inte minst i finalserien hoppat och hejat på ett sätt som kommer att sätta eviga avtryck i historien och i mitt minne.

Det här är inte bara Skellefteå AIK:s guld – det här är också ditt guld.

Det här var när Skellefteå AIK blev Guldstaden igen, och det var – ursäkta franskan – så jävla vackert att få följa med på den resan att jag fäller en tår.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier