Något som AIK måste lösa inför slutspurten

Skellefteå AIK avslutade på sämsta sätt inför det stundande landslagsuppehållet – med en neslig 2-3-förlust borta mot kölaget Timrå.

Eftersom Färjestad samtidigt klappade till HV71, är AIK likafullt i serieledning med sju poäng före HV (plus ytterligare en genom överlägsen målskillnad i princip ointaglig poäng) med nio omgångar kvar.

Det går naturligtvis att kritisera AIK-beslutet att peta målvakten Joacim Eriksson, som hållit nollan i två raka matcher och varit omöjlig att göra mål på efter uttagningen till Tre Kronor. Samtidigt har jag förståelse för hur AIK torde ha resonerat; Svensson har varit näranog lika bra som Eriksson sett över hela säsongen hittills, han höll nollan i mer än en match senast han stod (Luleå hemma inklusive förlängning), och han var i behov av en match inför det upphåll under vilket Eriksson lär få chansen att stå i minst en, sannolikt två, landskamper.

Svensson släppte nu in tvåan hemskt billigt mellan benen och 87,50 är ingen räddningsprocent som man skrämmer barn med, men jag tyckte att han var helt okej i övrigt och det var absolut inte främst där som (skrid)skon klämde. AIK kom ut med lite svullhuvuden mot nästjumbon, som ju till och med själv tidigare i veckan förklarat sig som redan kvalserieklar. AIK visade upp den där lättjefulla och nonchalanta “äh, det löser dig”-attityden som får negativ inverkan på det försvarsspel som kräver koncentration och aggressivitet för att inte bjuda på tid eller ytor. Framåt togs det samtidigt för få och för bekväma beslut för att sätta ordentligt tryck mot Timråburen annat än under enstaka byten.

Att Skellefteå AIK har vunnit så mycket under 2013 beror allra mest dels på att defensiven oftast varit klockren, dels att man haft god hjälp av så mycket secondary scoring från tredje- och fjärdekedjan.

Oscar Möllers återkomst har varit en frisk vitamininjektion under en i många stycken trist januari, och han har också triggat igång radarpartnern Bud Holloway så att elitseriens poängkung nu hittade nät på nytt (och spelade fram till det andra målet – tillika John Klingbergs första för säsongen). AIK har därmed en andrakedja som rullar igen.

Men förstakedjan, där Oscar Lindberg denna afton matchades in i stället för skadade Pierre-Edouard Bellemare, har varit hemskt sval produktionsmässigt efter nyårsraketerna. Joakim Lindström och Jimmie Ericsson har lirat hyggligt emellanåt men gör helt enkelt inga mål längre, och poängen som trillat in för duon den senaste tiden har huvudsakligen handlat om assister i powerplay.

Hittills har det här varit ett lyxproblem som dolts av det faktum att AIK förblivit ett vinnande lag, men för ett riktigt långt och helt lyckat liv i slutspelet måste AIK få igång målskyttet i sin leading line med Lindström, Ericsson och… ja, vem som nu ska spela center där fortsättningsvis. Det har inte synkat med Pierre-Edouard Bellemare i den rollen; den gemensamma summan har inte blivit högre än de tre fina individuella beståndsdelar och det är en dålig markör. I sammanhanget tycker jag att det finns anledning att bygga vidare på Ericsson och Lindström som sällskapande yttrar – de kan varandra utan och innan på isen och Ericsson är duktig på att bereda Lindström utrymme i giftiga lägen.

Sex svartgula har nu blågula uppdrag den kommande veckan, medan resten av AIK-gossarna då får inrikta sig på träning och återhämtning på hemmaplan.

Eftersom AIK har just en kedja med Lindström, Lindberg och Ericsson på lån till landslaget - det känns inte alls otänkbart att trion den här gången till skillnad från i turneringen i Ryssland före jul får chansen att bilda kedja i Tre Kronor - öppnar det för Anders Forsberg & Co att träningsmässigt testa Bellemare med Holloway och Möller. Om Bellemare är frisk, vill säga, annars är det inget dumt alternativ att fortsätta att gå med Karlsson där.

Jag är inte heller främmande för att Karlsson – med tillräckliga skills för att tillhöra topp två-kedjorna – skulle kunna centra förstakedjan. Fabror (nåja) Melker har tagit rasande granna utvecklingskliv som center, han besitter både skickligheten och farten, han sticker gärna in huvudet i heta situationer och plockar upp det oömma arbetet framför motståndarkassen, och han är inte heller så puckberoende och skulle därmed kunna överlämna det mesta av puckhållandet till vingarna Lindström och Ericsson som är desto mer sugna på gummit.

Under alla omständigheter är det läge för AIK att slipa fram en effektiv lösning på detta bekymmer under elitseriefinishen.

När elitserien gör omstart om 1,5 veckor ställs AIK inför en intressant bortaturné i fiendeland med matcher mot toppkonkurrenterna Linköping och HV71.

Det lovar att bli skojigare att följa än spektaklet som heter Melodifestivalen som det då ska dukas upp till i Skellefteå Kraft Arena…

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier