Med Jennifer Lopez och Jonas Sjöstedt i Bologna

Jag har landat i det svenska höstrusket igen efter några sköna dagar i Italien. Bara en sån sak som att kunna knalla omkring i t-shirt i 25-gradig värme är balsam för själen den här årstiden.
Bologna var basen för resan, och det är något speciellt med destinationer som man aldrig tidigare har besökt. Den känslan delar jag för övrigt med Expressens sportkrönikör Mats Olsson; vi sprang på varandra på Arlandas utrikesterminal. Olsson var i sällskap med Daniel “Disco” Kristoffersson, numera Londonkorre på tidningen, och såg inte så mycket fram emot fotbollsmatchen som stundade, men längtade desto mer efter att för första gången få stifta bekantskap med Färöarna.
Mitt första besök i Bologna inleddes med en, aningen vemodig, ögonöppnare. Som svensk har man gått runt och inbillat sig att Kennet Andersson, fortfarande, är nån sorts sheriff i stan sedan han sköt mål i massor åt FC Bologna åren efter att han varit skyttekung i VM -94. Men det räckte inte hur djupt jag än grävde bland de jättelika högarna av nostalgiska fotbollsbilder i ett av stånden på marknaden: ingen “Kneten”. Däremot skyltades det bland espressokopparna i ståndet bredvid helt ogenerat med exemplar av Hitler och svastikor, och det fick mig inte direkt på att bli mer pigg på att stjälpa i mig mängder av det starka italienska kaffet som jag aldrig gillat.
Nere i gamla stan var det inte folksamling enbart i samband med den aktuella högmässan – utanför stadens flottaste hotell var det helt igenkorkat på gatan med täta led av människor som trängdes. Jag kände mig tvungen att fråga en polis vad som var i görningen:
- Jennifer Lopez.
(Själv saknar jag hennes star quality och fick nöja mig med att bo på ett hotell beläget mittemot den järnvägsstation som blev världskänd genom att det var där som terrordådet i Bologna inträffade i början av 80-talet.)
Nu är inte Jennifer Lopez min tekopp, så jag skyndade obekymrat vidare i stället för att vänta på att eventuellt få se en skymt av henne.
Min enda kändisspaning denna weekend i Bologna blev i stället Jonas Sjöstedt på flygplatsen – det var inte direkt något som man såg komma – och uppståndelsen kring vänsterpartiets ledare var, utan att överdriva, inte i närheten av den kring Jennifer Lopez.
Vi hyrde en liten Fiat för att kunna åka runt och se mer av omgivningarna, och bara en parentes som att få vika av autostradan och stega in på en nedgången Essomack gav en skön nostalgisk fläkt.
Jag kan inte heller annat än varmt rekommendera de fyra övriga städerna som vi hann bocka av under resan: det förtjusande vackra Florens, Pisa (det välkända klocktornet lutar så mycket när man upplever det i verkligheten att man inte begriper hur det kan stå upp), badortsparadiset Rimini och San Marino (det lilla landet i bergen som är mindre än Skellefteå).
Det jag har konsumerat i sportväg under veckoslutet har begränsat sig till några korta stunder med fotboll på tv (repriserade matcher med Sampdoria från Serie A 1991 är nog något som Marcus Birro går igång på mer än jag gör) samt några kypare på en restaurang i Pisa som inte bara serverade mig en sagolik skaldjurspasta, utan även tog varje möjlighet till en jobbpaus för att med helhjärtat engagemang och stor förtvivlan via tv:n följa Italiens hemskt vingliga färd till VM-kvalseger borta mot Armenien.
Det är inte direkt ishockeyn som är religion i det stövelformade landet i söder.

Posted in Fotboll, Livet, Resor
Kategorier