Luleå hade ren otur

Från min tv-ruta syntes det tydligt att det var ett Skellefteå AIK som åkte norrut och hade bestämt sig för att inte ta nån mer skit efter den senaste tidens halvdana insatser.

Det fick Luleå lida för – plötsligt gnistrade det kring Skellefteå AIK på ett sätt som man inte sett på flera veckor. Kanske var det just ett så kallat derby i fiendeland som krävdes för att få laget att uppbåda den där energin, hungern och passionen som även lag med mycket skicklighet behöver addera för att bli vinstrikt.

Vi har blivit bortskämda med att poängkungarna Bud Holloway och Joakim Lindström bidrar varje match. När de nu lämnade isen mållösa så var det desto viktigare att AIK fick igång sin secondary scoring – det vill säga produktionen från andra- och tredjekedjan.

Petter Emanuelsson och Viktor Arvidssson inser naturligtvis att de riskerar att hamna på bänken när Melker Karlsson och Oscar Möller återkommer från sina skador. Om AIK då fortsätter att vara fulltaligt på forwardssidan gäller det givetvis att ta chanserna.

Nu visade båda vägen med målen som gav AIK en drömöppning; Emanuelsson tog kampen framför mål och belönades med 1-0, och Arvidsson stal en puck av Luleås back Johan Fransson och visade iskyla på friläget till 2-0.

Det är ytterst sällan man ser Luleå bli så hemskt frustrerat och tappa fattningen så fullständigt att man drar på sig en rad onödiga utvisningar. Kylan var som bortblåst, och Jonas Rönnqvists/Thomas “Bulan” Berglunds pärm med DISCIPLIN som ledord likaså; jag förstår om hela proppskåpet brann hos Luletränarna när de fick se manskapet göra såna övertramp över de strikta linjerna.

AIK kunde tacka och ta emot i de numerära överlägena – förutom första målet kom även Pierre-Edouard Bellemares 3-0-mål i powerplay.

Sedan hade AIK kontroll på matchen i de två återstående perioderna och rätt balans mellan offensiv och defensiv (”Should I stay or should I go?”) samtidigt som man lyckades motbevisa Håkan Södergren om det där om att det svåraste som finns är att leda med 3-0…

Kampen i tabelltoppen spetsades också till i och med poängfördelningen 0-3; om Luleå hade tagit en trepoängare hade sju poäng skilt mellan lagen, men nu är försprånget till Skellefteå AIK nere i en poäng.

Markus Svensson bjöd under resans gång på några teatraliska plockningar och såg hur stor stabil ut som helst i AIK-målet. Om Ryan Vesce (någon som saknade honom i Coop Arena?) är säsongens värsta svartgula värvning, så är Svensson den bästa och han har verkligen rätat ut frågetecknen kring honom till utropsditon.

Jag trivdes därutöver med att vila ögonen på John Klingberg i hans säsongsdebut på backplats. Som jag var inne på mitt blogginlägg efter hemmaförlusten mot Brynäs senast, så har AIK förlorat fart i spelet delvis på grund av ett undermåligt spel från bakplan. Med sitt puckkunnande har Klingberg förmågan att öppna upp isytor med eget puckbärande, alternativt att sätta fina pass på bladet.

Luleå blev nu nollat på hemmaplan, och det var långtifrån första gången det hände. Luleå hade ju annars en plötslig och sensationell målexplosion nyligen när man lyckades göra åtta respektive sex mål två matcher i rad, men har sedan dess varit nere igen på den offensiva produktionsnivå som vi vant oss vid att laget haft under Rönnqvists 2,5 år vid rodret.

Det kan väl inte annat än skyllas på ren otur?

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier