Lösningen på publikkrisen

Statistik är som en grabb i badbyxor eller en brud i bikini – den avslöjar mycket men inte allt…

Dessutom finns det två sidor av myntet kring snackisen om publikkris i SHL; dels sidan som hävdar att allt bara är som vanligt, eller svart på vitt faktiskt totalt sett aningen bättre publiksnittsmässigt, under traditionellt svåra publikmånader för hockeyn som september och oktober, dels sidan som poängterar att klubbar som Modo, Färjestad och Brynäs hittills i seriespelet noterat sämstanoteringar genom tiderna i åskådarantal i sina nya arenor.

Jag är beredd att sälla mig till den sistnämnda skaran. Publikläget känns alarmerande, och nya SHL har mycket att leva upp till så att den snygga förpackningen fylls med verkligt innehåll för arenabesökarna.

För det första så ser det bättre ut på papperet jämfört med samma tidpunkt i fjol av den enkla anledningen att dåliga publiklag som Timrå och Rögle har ersatts av stora publikdragare som Leksand och Örebro.

Lokalt är det ingen katastrof, men jag skulle inte heller säga att publiktillströmningen i Skellefteå Kraft Arena i höst är mer än godkänd. Skellefteå AIK har på sina hittillsvarande sex hemmamatcher ett snitt på 5085 åskådare – det kan jämföras med 5197 över förra säsongens grundserie. Chansen finns såklart att nå, eller slå, fjolårsnivån – men man ska samtidigt komma ihåg att en av hemmamatcherna så här långt har varit ett så kallat derby mot Luleå. Det är en match som alltid höjer snittet genom att dra fullt hus eller nästintill, och på ett mindre underlag är det något som får större effekt.

Jag blev lite bekymrad i och med den gångna helgens båda hemmamatcher. Nya fredag och gamla lördag är de bästa publikdagarna för SHL, Lundmarks & Marklunds hade just fått lön veckan före, och för motståndet svarade fina publiklag som Leksand (första besöket i staan sedan kvalserien 2007) och Linköping (vårens blivande finalmotståndare, va?). Även om det naturligtvis inte är ultimat att spela back-to-back hemma-hemma ur publikdragarsynpunkt, blev jag ändå fundersam över att se cirka tusen tomma stolar i bygget båda kvällarna.

Skellefteå AIK är regerande mästare, ställer en attraktiv produkt på isen även den här säsongen, och resultatmässigt har laget så här långt mer än infriat (de redan höga) förväntningarna genom serieledning med fem poäng. Vad jag förstår så har Skellefteå AIK sålt fler säsongskort till den här säsongen (fler vill vara garanterade biljett om det vankas nya finalfester den här säsongen) men å andra sidan backat när det gäller lösa biljettköp.

Det finns med andra ord mer att göra för att locka spontanbesökare och den där kategorin som bara går på ett par matcher per säsong. Tidigare i dag kastade jag ut en tweet (som iscensatte intressanta diskussioner på både Twitter och Facebook – ämnet engagerar uppenbarligen och det kan vi ju kalla en bra början) apropå det faktum att jag och förbundskaptenen Pär Mårts ägnade en periodpaus i Skellefteå Kraft Arena i fredags åt att diskutera främst publikkrisen i SHL.

Mårts och jag är eniga om att det gäller att ladda matchbiljetten med fler mervärden för arenabesökarna. Mårts menar till exempel att det borde finnas en typ av matchledare i arenan som servar åskådarna med allehanda runtomkring-information – alltså inte att förväxlas mer speakern och/eller reklamspeakern.

Jag tycker att den matchstudio – med intervjuer och analyser före matchen och i pauserna – som Skellefteå AIK förra säsongen påbörjade under ledning av Tobias Lindgren är ett steg i rätt riktning. Det skulle gå att bygga ut ännu mer, med exempelvis liveintervjuer vid rinkside och aktuella uppdateringar av skador. När jag har varit och sett matcher i NHL, så har jag när en spelare utgått på grund av skada genast fått en preliminär skaderapport antingen på papper eller i högtalarsystemet i pressboxen. I SHL sitter man ofta på som ett frågetecken läktaren om en spelare kliver av – om det inte är alldeles uppenbart varför spelaren lämnat isen. Väljer man däremot den mysiga tv-soffan – ja, då dyker det upp någon tv-reporter som hänger nere vid sargen och kan snappa upp åtminstone att spelaren “tog sig för höger arm, grinade illa och sa att han hade ont” och i alla lägen delge oss tittare en bättre information.

Därmed är vi inne på den kända konkurrensen mellan att se matcherna live och på tv. Eftersom tv-pengarna – från och med nästa säsong har SHL tecknat ett nytt lukrativt fyraårsavtal med CMore för ligasändningarna – utgör en så stor del av klubbarnas intäkter är det givetvis ingen fråga om att det skulle ske några försämringar på tv-fronten för att därigenom få fler att komma till arenorna. I stället handlar, det som jag ser det, om att ge fler saker exklusivt till publiken som följer matcherna på plats. Ett exempel skulle kunna vara tillgång till bilderna från målkamerorna vid videogranskningar av målsituationer – det skulle ge varje åskådare möjligheten att bilda sig en egen uppfattning antingen via den egna mobilen eller via mediakuben. Eller att man via några enkla knapptryckningar i mobilen i siffror och bilder kan följa en valfri favoritspelare med ett extra öga. Eller… ja, med dagens tillgängliga teknik finns det i princip inga begränsningar för vad man skulle kunna erbjuda.

Det finns givetvis fler stenar för klubbarna att vända på för att återskapa en positiv publiktrend. Folk drar folk, fler åskådare genererar större intäkter vid matcherna, och därför är det här frågor som ska stå högt på dagordningen hos varje enskild klubb och SHL centralt.

Färre matcher? Nej, det skulle krympa klubbarnas intäkter och göra att SHL minskar i attraktionskraft.

Fler lag i ligan och någon typ av införande av de gamla derbygrupperna? Ja, tack!

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier