Låt oss lyfta fram de positiva exemplen

Ett toppmöte mellan två formstarka lag – och så blev det bara Linköping som kom till spel.

Skellefteå AIK var helt enkelt inte tillräckligt rappt och smart defensivt och alldeles för söligt och omständligt offensivt för att matcha det de kallar Cluben den här kvällen i Cloetta Center.

AIK såg ut som ett rätt mätt lag efter de senaste tidens segrande, och faktum är att Linköping fick en bekväm resa mot tre poäng utan att imponera på mig i en match som bar mycket av mellanmjölksstämpel där ytterst få spelare och saker stack ut.

0-6 är den största förlusten för AIK under Anders Forsbergs ledning och en duktig käftsmäll som påminner om vikten av att kliva in med rätt attityd och inte bjuda på övermodigt slarv.

Vi kan konstatera att det här med att ha rekordsviter i sikte – det hade varit lika med svartgult klubbrekord i elitserien om det blivit sjunde raka segern – inte tycks vara välgörande för AIK, och man blev nu också av med serieledningen till HV71, som efter en rad svaga insatser och med några gamla stjärnor petade nu reagerade med att kvadda Brynäs borta.

Kvällens hockeymässiga höjdpunkt för mig blev i stället utomhustillställningen på Skogsvallen som föregick att jag sakta tinade upp mig i tv-soffan i sällskap av en kopp pulverkaffe – alltså när jag som åskådare vid sargkanten bevittnade en simpel träning för kidsen i Tre Kronors hockeyskola.

Man blir innerligt glad bara av att se den oförställda glädjen hos barnen, och jag tycker att det är på tiden att vi lyfter fram fler av de positiva exemplen av vad ungdomsidrotten ger.

Naturligtvis ska vi inte blunda för ungdomsidrottens problem och missförhållanden – det senaste galna exemplet inom ishockeyn som gav eko var väl när det skedde en olycklig sammanblandning mellan skolverksamhet och klubblagsverksamhet för en målvakt som bytt klubb från Luleå till Boden som nekades att vara med på övningar med Luleås hockeygymnasium – men jag tycker att även ungdomsidrottens uppsidor bör belysas bättre inte minst i media.

Jag är av åsikten att man ska ställa upp helhjärtat för sina barn och supporta deras idrottande på alla möjliga sätt – så gjorde mina föräldrar för mig när jag var liten och det är jag i dag kanske ännu mer tacksam för än då det begav sig – och jag gjorde själv ett (högst blygsamt) inhopp som en sorts hjälptränare i Skellefteå FF:s mixade 06/07-lag i somras. Jag är full av beundran för alla de idella ungdomsledare som finns land och rike runt och utgör själva gräsrötterna i vår största folkrörelse.

Ungdomsledarens allra viktigaste uppgift är hur lätt som helst att definiera men naturligtvis betydligt svårare att lyckas med i praktiken; få så många som möjligt att vilja komma tillbaka till nästa träning.

Paul, min femårige son, älskar att utöva hockey – och flera andra sporter – och när jag knyter av honom skridskorna efter varje träningspass ställer jag regelmässigt alltid samma fråga:

- Hade du roligt?

Hittills har Paul alltid svarat ja, och i den här åldern är ju just att ha roligt vad precis allting handlar om.

Smålagsspelet som brukar praktiseras har avslöjat att Paul har viss fallenhet för målskytte (en egenskap som han verkligen inte har ärvt av mig; under mina ungdomsår som hockeyspelare i CRIF var jag en forward som försvinnande sällan hittade målet) och det är klart att jag brukar försöka bekräfta honom med en tumme upp eller så när han jublar i högan sky vid sådana tillfällen, men allra gladast blir jag faktiskt när jag ser Paul åka frenetiskt över hela isen, backchecka och visa att han är beredd att göra precis allt för att motståndarlaget inte ska göra mål. Möjligen handlar det också om att det bor en stor vinnarskalle innanför den där lilla hjälmen – och i det fallet måste jag erkänna att det skulle kunna vara något som Paul har fått från sin pappa…

Det är möjligt att det ovan nämnda resonemanget gör mig till en av Jonas Rönnqvists lärljungar, men det visar framför allt att den här lilla krabaten redan har fattat lagidrottens själva essens; att kämpa tillsammans för att göra resultat.

Liksom (nästan) alla andra slukade jag Zlatans bok när den kom. Det var mestadels fantastisk läsning – inte bara för att författaren David Lagercrantz lyckades fånga och formulera Zlatans språk så väl – utan också för att den så tydligt beskriver vad som ligger bakom Zlatans monstruösa drivkrafter och hämndbegär, och därutöver berättar om den både häftiga och viktiga resa som han gjort från misären i Rosengård till något som alla utom den där Fifajuryn numera definierar som en av världens absolut bästa fotbollsspelare. Utan tvekan det största fotbollsgeni som vi någonsin sett i Sverige.

En sak som jag däremot inte alls gillar med Zlatan är hans hemskt egoistiska och dåliga beteende på ett mänskligt plan som kantat hela hans karriär – och som blev tydligt med olika typer av bedrövligt beteende mot olika tränare redan på ungdomsnivå – där Zlatan i mina ögon blir en ruskigt dålig förebild för hur man ska vara och därmed riskerar att leda in många unga på fel spår.

Jag höll själv på med flera olika idrotter på ungdomsnivå, och även om jag aldrig blev något (på andra sidan 40-strecket har jag börjat släppa det här med late bloomer) som aktiv så bär jag därifrån med mig mina första värdefulla livserfarenheter om hur man jobbar tillsammans i grupp, tar hänsyn till varandra och strävar framåt mot olika typer av mål. Då har jag inte ens nämnt det fysiska välbefinnandet och värdet av att skaffa sig goda motionsvanor redan från barnsben.

Den nya ishallen som byggs i Skellefteå är varmt välkommen och kommer givetvis att erbjuda väsentligt förbättrade möjligheter för ungdomsverksamheten från och med nästa säsong, men jag vill samtidigt poängtera att det bara är bra om man redan från unga år lär sig att härdas under inte alltid optimala förhållanden och får skaffa sig en känsla av hockeyns själ och grund som en utomhusidrott.

Under det läckra strålkastarskenet – med de där perfekta yttre förutsättningarna i form av några sköna minusgrader och vindstilla – kom jag också på mig själv med att börja drömma om att få se en utomhusmatch i elitserien även på våra breddgrader; det har ju blivit ständig succé för ett sådant event varje år i elitserien och jag minns hur häftigt jag upplevde det att vara på plats under den första elitserieutomhusmatchen på Ullevi i Göteborg 2009.

Ett så kallat derby mellan Skellefteå AIK och Luleå på Norrvalla vore väl nåt som skulle kunna liva upp nästa vinter i staan en aning?

 

Posted in Böcker, Elitserien, Ishockey, Livet, Paul, Skellefteå AIK
Kategorier