Lång dags färd mot 4-1 och 3-0

Det fanns anledning att befara att Skellefteå AIK, efter de två överlägsna i inledningen av kvartsfinalserien, kanske inte skulle gå in och kriga riktigt fullt ut i alla moment i kvartsfinal tre. Inte ens en fullsatt och – åtminstone inledningsvis – elektrisk Skellefteå Kraft Arena förmådde heller att hjälpa Guldstans favoriter i att lyfta upp den rätta adrenalinnivån.

I stället hade Brynäs flugit upp med både en ny taktik och en ny spelare, för att försöka ruska liv i finalreprisen från i fjol.

Den nye spelaren var Jonathan Granström, åter i speldugligt skick efter sin hjärnskakning i slutet av elitserien, och nyttiga energiknippet Granström blev en gigantisk vitamininjektion för ett Brynäs i skriande behov av just något sådant (även om Granström gärna kunnat lämna filmningarna hemma – sånt rimmar alltid särskilt illa för den tuffa spelartyp som han representerar).

Granströms uppvaktning av Bud Holloway var länge inte bara lyckosam – den utfördes med sådan intensitet att den påminde om Daniel Rydmark vs Peter Forsberg i SM-finalen 1994 mellan Malmö och Modo. Och det vill ju inte säga lite…

Tommy Jonsson & Co styrde om strategin till en avsevärt mer sofistikerad gristaktik. Nu inriktades krafterna på tjafs, bök, handskar i ansiktet, slagsmålsungar, utdragna byten, och att med både tillåtna och otillåtna medel störa Skellefteås stjärnor. Var jag ensam om att känna vibbar till precis den beprövade taktiken som ”Tuffe Uffe” lanserade för att möta AIK i kvartsfinalserien i fjol?

Ett sämre lag tjänar alltid på att det blir stök på bekostnad av spel.

- Nu ska vi gå och ha kramkalas, precis som på isen, som tv-experten Anders ”Ankan” Parmström så gulligt uttryckte det i första periodpausen när han nickade mot kommentatorn Johan Edlund över korvspadet i pressrummet.

I gammal god Brynäsanda plockade man också fram det ihärdiga gnället på domarna. Det var naturligtvis listigt av Brynäs att bilda spelarklungor runt domarna vid nästan varje avblåsning; utöver att det spelade Brynäs i händerna genom att det ytterligare drog ner tempot i matchen och förlängde avbrotten, så kunde Brynäs därigenom också spela rollen som det förfördelade laget fastän det i själva verket vanligtvis var tvärtom.

Brynäs tog ledningen, och det var logiskt på så sätt att man kämpade bättre och spelade mer skärpt över hela banan. Men det var ologiskt på sättet som målet kom till – ett låååångt AIK-anfall där en utmattad Sebastian Enterfeldt till slut lyckades sprätta ut en puck som på grund av att Johan Alm hade frusit fast i isen blev till ett friläge som Daniel Widing kunde utnyttja.

Gamle old school-keepern Johan Holmqvist i Brynäsmålet släpper fler returer rakt ut i en match än en del av de mer modernt skolade målvakterna gör på en hel säsong. Men Erik Forssell är som bekant en smart rackare som vet var man ska befinna sig på isen, och det var ingen slump att ”Forre” dök upp på rätt ställe och slog in matchavgörande 2-1 på en ”Honken”-retur efter ett skott av Johan Alm.

AIK spelade sedan av den andra halvan av tredje perioden på ett behärskat sätt. Ett i det skedet tröttkört Brynäs (19-6 i skott i tredje) orkade inte hänga med hem på spelvändningen när Bud Holloway serverade Oscar Möller till 3-1. Melker Karlssons 4-1-vinjett i tom kasse gör att AIK i de fem segermatcherna mot Brynäs 2013 noterat – håll i dig nu – 31-7 i mål.

Något annat positivt med AIK-insatsen?

Förutom förtjänstfullt spel i alla numerära underlägen, hittar jag på plussidan egentligen bara att lördagsläxan lär ha fått laget att inse att det inte räcker att slå Brynäs på en skridsko.

Så om AIK inte hoppar upp ett hack prestationsmässigt och koncentrationsmässigt i Gävle på måndag, finns en risk att Brynäs kan förlänga serien en aning.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier