Någon slags poetisk rättvisa

Som lördagsunderhållning i tv-soffan valde jag utan att tveka elitseriehockeyn framför den där musiktävlingen för barn.

Det fick jag, föga överraskande, inte någon anledning att ångra – dramatiken som bjöds från Coop Arena i det så kallade derbyt höll högsta klass.

I matcher med derbykaraktär kämpar vanligtvis det sämre laget bättre; det är alltid större för lillebror att slå storebror än tvärtom.

Länge blev det här heller inget undantag. Luleå, med relativt liten marginal nedåt i tabellen för att behålla sin topp fyra-position, agerade hetare och såg mer segersuget ut än Skellefteå AIK, med relativt stor marginal nedåt i tabellen för att vinna serien.

Luleå är ett lag som alltid ger upp få målchanser, och att Skellefteå AIK förmådde att bara skjuta två skott på mål i första perioden händer inte varje säsong. AIK offrade helt enkelt inte tillräckligt mycket för att ta sig in på mål, och man sölade för mycket med passen och pucken i stället för att förflytta den snabbt över stora isytor, något som är ett måste mot ett lag som spelar med så intensiv press och med så mycket folk nära pucken som Luleå.

När Luleå till sitt sedvanligt tighta försvarsspel dessutom drabbades av en plötslig anfallsiver i andra perioden, var det både logiskt och välförtjänt att Luleå tog det målmässiga kommandot i matchen.

Knäckande? Nej, det enda som blev knäckt den här kvällen var Luleå.

Bara sju sekunder före full tid bar AIK:s satsning på att plocka ut målvakten frukt. Det var någon slags poetisk rättvisa över att just Pontus Petterström fick ikläda sig rollen som sen poängräddare. Då syftar jag inte främst på att Pontus dessförinnan varit en av de allra främsta boxplay-hjältarna tidigare i matchen, utan mer på att Pontus efter att mirakulöst ha bommat säsongens mest öppna mål i senaste hemmamatchen mot Brynäs (det hade AIK råd med då när målen trillade in i strid ström) nu tog revansch med att på ett ännu mer mirakulöst sätt valla in 3-3-pucken från Gretzky-position bakom mål via LHF-keepern Johan Gustafsson (det hade AIK i det skedet inte råd med att vara utan).

Avslutningsvis var det desto mer lättippat – att makalöst hete målskytten Oscar Möller skulle bli den som ordnade sista ordet i straffläggningen för AIK med att liksom bara åka fram och smeka in pucken bjöd inte på några höga odds. Det här var faktiskt AIK:s första straffseger för säsongen på tre försök i grenen.

Jonas Rönnqvist muttrade efteråt i CMore:

- Vi var det bättre laget från första till sista minut.

Jag delar inte riktigt den matchbeskrivningen av Luleås tränare – som jag ser det hade Luleå de två första perioderna och AIK tredje plus förlängningen – men det är lätt att förstå uppgivenheten hos Luleå i att bara få med sig en poäng från en näranog maxinsats mot ett AIK som, med kniven mot strupen, har minst en till prestationsnivå i sig.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier