Ketchupflaskan i topp – Modo i botten

Om den festlige Christer Abris, före detta tränare i bland annat Skellefteå AIK, ombetts summera kvällens elitseriematch i Scandinavium, så är jag tämligen övertygad om att den floskelbenägne leksingen dragit till med en av sina gamla klassiker: “Ketchupflaskan gick i topp!”

För när proppen gick ur för Skellefteå AIK efter sju mållösa perioder, så gjorde den det med besked.

Även om det är av stor betydelse att haka på poängmässigt – poängen i omgång fem är faktiskt lika viktiga som i omgång 55 – och att det ser trevligare ut i tabellen att ligga på slutspelsplats än att inte göra det, så var sättet som Skellefteå AIK bröt den tre matcher långa förlustsviten det bästa i min bok.

AIK gick helt enkelt ut och körde över Frölunda i Frölundas egen borg, och det var en rättvis seger som demonstrerade vilket lag som i grunden är en klass bättre än det andra.

Målen ramlade också helt rätt, utöver det faktum att puckarna denna kväll trillade in i “rätt” kasse:

0-1 genom Rasmus Edström kallade jag, som medlem av den ironiska generationen, på Twitter för “jävla mörsare från röda”, och det är precis såna skitmål, ett tänkt dump längs isen, som ofta får det att lossna för lag som drabbats av offensiv kramp.

0-2 genom Bud Holloway – jodå, han hann missa pucken vid det första skottförsöket – betydde islossning även för det powerplay som klickat så betänkligt för AIK den senaste tiden. Plötsligt började AIK också spela så mycket bättre i powerplay och såg så där läskigt livsfarligt ut som man gjorde i varje numerärt överläge i slutet av förra säsongen. Det var bara en tidsfråga tills det skulle komma ett till powerplay, och svaret på den tidsfrågan blev nu 31 sekunder in i tredje perioden när Oscar Lindberg (som färgade in fint som förstecenter mellan Jimmie Ericsson och Joakim Lindström) definitivt punkterade tillställningen.

0-3 genom Joakim Lindström på ett friläge med ett fräckt dribblingsnummer avslöjade hans klass och hur värdefullt det är att han – efter sin generande löjliga avstängning – tillsammans med Jimmie Ericsson är åter i spel (Jimmies starka backchecking som gav upphov till målet och en andraassist i protokollet icke att förglömma).

Jag såg förbundskapten Per Mårts skymta förbi på tv-bilderna, och det är ingen vågad gissning att Jimmie och Jocke blir två AIK-are i säsongens första Tre Kronor-skapelse i början av november.

Ett tag såg det ut att kunna sticka iväg till en ny, historisk 10-1-seger för AIK borta mot Frölunda (du har väl inte glömt Kari Jalonen & Co i det avgörande elitseriekvalet mellan lagen 1988?) men som alltid när ett lag drar iväg till tidig fyramålsledning, 4-0-explosionen i hemmapremiären mot Modo i färskt minne, brukar det plana ut och intensiteten gå ner, och detta blev inget undantag från den regeln. 5-2, gott så.

Det var ett lovvärt initiativ av C More att (som en engångsföreteelse eller kan vi hoppas på mera av den varan?) ge sina dyrt betalande kunder något mer underhållande än ismaskin och nedräknande matchklocka i första pausen, men intervjun med Frölundas ordförande Mats Grauers kändes tyvärr mer spännande före än efter.

Frågorna om även Frölunda nu kommer att släppa upp handbromsen och kasta in NHL-stjärnor lämnades nämligen obesvarade med annat än mumbo-jumbo som “inte fattat några beslut” och ”ingen agenda just nu”.

Personligen tror jag att det är väldigt enkelt; Frölunda vill inget hellre än att kasta in Henke Lundqvist (den för kvällen snällt sagt olycklige Julius Hudacek i Frölundakassen såg inte direkt ut att ha peppats av det faktum att han snart kan vara förpassad till båsdörrsöppnare) och sina andra tillgängliga NHL-stjärnor per omgående, men har inte råd att lösa svindyra försäkringar samt andra kostnader som såna värvningar medför och tycks inte vara berett att fortsätta äventyra föreningens ekonomi.

Det egentligen enda intressanta som kom över Grauers läppar var att han i skarpa ordalag som exempelvis “övertramp” klandrade Jörgen Kalitzkis rätt igenom briljanta och vassa krönika på Färjestads hemsida kring överenskommelsebrotten inom Hockeyligan, men samtidigt påtalade vikten av att det ska finnas respekt för olika åsikter inom Hockeyligan. Logik, någon?

Det enda övertramp som jag upptäckte denna kväll i stället var när Modo lät NHL-kontrakterade Alexander Steen spela i bortamatchen mot Brynäs. Därmed sänkte sig Modo till en pinsam bottennivå (jag redogjorde i ett blogginlägg i lördags för min bredare syn på saken) som skadar klubbens egna trovärdighet grovt, riskerar att öppna en dammlucka med NHL-cirkus i Sveriges högsta serie, och som till och med hotar hela Hockeyligans existens i dess nuvarande form.

Det är visserligen nästan bara från Örnsköldsvik som jag hör applåder åt Modos (nya) beslut, men busvisslingarna borde väsnas ännu mer och rimligtvis bör Modo få kännas vid konsekvenser för detta. För att inte tala om agenten Kalle Bodén, som satt sig i för en advokat hemskt tvivelaktiga jävsituationer och så uppenbart sprungit ärenden till Konkurrensverket åt en klubb till vilken han har så nära band.

Vad jag förstår av rapporterna från Gävle så gjorde Alexander Steen en rätt slät figur i kvällens debutmatch som Modo förlorade i förlängning.

Alltid något, som det brukar heta.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, NHL, Skellefteå AIK
Kategorier