Jag har närt en kommunist vid min barm

I dessa tider av å ena sidan reflexmässig konsumtionshets och å andra sidan fördomsfylld hets mot de stackars tiggare som i allt högre utsträckning tvingas frekventera våra gator och förnedra sig på grund av fattigdom, känns det trots allt hoppfullt när nästa generation visar prov på goda mänskliga värderingar.
Vi tillbringade den här gråkalla decemberonsdagen i Umeå och ett besök på Nus för undersökningar av Paul, min sjuårige son, och den sjukdom som han är drabbad av, Langerhans cellhistiocytos. Inga egentliga nyheter; varken förbättringar eller försämringar i sjukdomstillståndet betyder att Paul får kämpa vidare med sin medicinering av cellgifter och kortison för att i första hand hålla sjukdomen i schack.
Efter hemkomsten till Skellefteå var det dags att åka och handla mat.
Men Paul skulle bestämt förbi hem först “för att hämta en sak”. Han ville hemlighålla vad det var, men det visade sig senare vara hans egen börs där han sparar sina småpengar.
På parkeringen på Solbacken dröjde sig Paul kvar en stund i bilen, för att få utföra sitt planerade uppdrag på egen hand och utan föräldrainsyn. Paul hade noterat den där mannen utanför Ica Maxi som står och skakar och tigger – och tyckt synd om honom. Vid det förra besöket för att handla mat på samma ställe i förra veckan hade Paul inga mynt med att ge till mannen.
Men det hade han nu. Så Paul plockade upp sju enkronor ur sin börs och stoppade i mannens mugg.
- Han sa nåt till mig när jag la dit pengarna men jag förstod inte vad han sa, berättade Paul senare för mig när hela historien uppdagades.
Däremot förstår Paul uppenbarligen värdet av att vi ger till bättre behövande.
Det är tammefan det finaste jag har varit med om sedan jag konfirmerades.
Posted in Okategoriserade
Kategorier