Jag gillar läget – gillar AIK läget?

Efter en väntan som kändes lika lång som en västerbottnisk vårvinter, men inte alls lika angenäm, fortsatte äntligen SM-slutspelet i Skellefteå Kraft Arena.
Jag hade Pär Mårts som bänkgranne på pressläktaren och det inbjöd, som alltid med vår förbundskapten, till stimulerande samtal om stort och smått i hockeyvärlden.

Jag sammanförde för övrigt Mårts med en av hans motståndare i SM-finalen 1978, Uffe Hedman, som har sin sittplats just nedanför pressläktaren.

- Vi spelade faktiskt tillsammans i Vikingarna, minns Mårts och fortsatte att delge mig minnen från sin aktiva tid i Gnaget:

- I matcherna här uppe kändes det alltid så konstigt att publiken hejade på AIK – och att det alltid blev så knäpptyst när vi gjorde mål…

Mårts fick uppleva båda sakerna denna kväll. En fullsatt och härligt elektrisk arena – jag gillade exempelvis det nya greppet med det stämningshöjande mobilblinkandet under line-upen – och långt senare, efter 15.18 minuters spel i sudden death, blev det ju plötsligt dödstyst i bygget sedan Erik Lindhagen tackat och tagit emot efter Tomas Skogs slarv i egen zon som bäddade för LHC-avgörandet i förlängningen.

Personligen hade jag framför allt två frågor inför nedsläpp med anledning av uppehållet efter kvartsfinalerna: Hur skulle AIK komma ut efter tio dagars spelledigt? Skulle det finnas en tydlig övertändning i laget likt vid den första SM-finalen hemma mot Brynäs i fjol?

På a/ svarar jag alldeles utmärkt, LHC hade ju varit ledigt nästan lika länge så vrickade påståenden om att något av lagen ens skulle ha någon matchpuls i sig gick ju inte att ta på allvar, och på b/ svarar jag nej, AIK kom ut och spelade med helt rätt balans mellan kommando och kontroll.

AIK bjöd med detta sagt på en tempostark och koncentrerad inledning, och Lee Goren bjöd i sin första match i Skellefteå efter att han lämnade staan på en helt galen sargpassning i egen zon (roande nog precis under reklammärket ”Delete”…) och pucken studsade via Erik Forssell fram till stykjärnshete Oscar Möller – sanna mina ord att den gossen därmed inte gjorde sitt sista mål i detta slutspel. Möllers skott i insidan av ribban 15 sekunder före slutet av ordinarie matchtid var ju också bara millimetrar från att ha gett allt ett helt annorlunda utseende…

Goren satt även utvisad när Joakim Lindström dundrade in 2-0-pucken i powerplay, men Goren blev likafullt ingen oturgubbe för sin nya Club.
Jag tillhörde fåtalet i vårt avlånga land som applåderade när en sån läcker färgklick som Goren återvände till Sverige under säsongen, men Gorenanhängarna kanske har blivit några fler nu – exempelvis efter att han nu byggde en vass och snygg spelvändning från mittzon till Patrik Zackrissons 2-1-mål.

Det tog Linköping in i matchen, och hela vändningen som laget lyckades med visade vilka fina kvaliteter det finns i detta LHC; mycket talar fortsatt för att vi som trott att det här ska bli en lång serie kommer att få rätt.

Jag gillar på ett sätt läget som Skellefteå AIK hamnat i nu. För första gången i detta slutspel testas AIK nu på fullaste allvar i matchmässigt underläge, och det är vid sådana tillfällen som man som lag verkligen visar vad man är gjord av. Ett mästarlag går stärkt ur motgångar.

Gillar då Skellefteå AIK läget? Ja, det finns enormt mycket karaktär i laget på flera händer och fötter, och jag tror fortfarande inte att något lag den här våren kommer att klara av att slå Guldstans favoriter fyra gånger. Men att tro är en sak och att veta en annan, och jag är oerhört nyfiken på att se hur AIK kommer att reagera på denna inledande förlust under de kommande påskkvällarna när lagen ska gå upp i ringen igen mot varandra.

Bud Holloways armbågstackling på Simon Hjalmarsson var inte alls vacker, ful för att tala klarspråk, och den föranledde ju mycket riktigt också 2+10 minuters utvisning. Som tur var gick allt bra för Hjalmarsson, som återvände i spel, och jag gissar att någon liten människa tyckte att det mest provocerande som Holloway gjorde sig skyldig till den här kvällen var att ta emot Guldhjälmen (”Guld?! Redan nu?!”) som pris för att av elitseriespelarna ha röstats fram till ligans mest värdefulle spelare.

Om Thomas ”Kuben” Anderssons och Patrik Sjöbergs så kallade domarinsats skulle det gå att skriva en hel bok, men vi nöjer oss med en kortversion: 2-2-målets godkännande, där Sjöberg först för pipan till munnen för att blåsa för den uppenbara ojustheten i förspelet med Robin Figrens slag med handsken/klubban i huvudet på Bud Holloway, bör rimligtvis leda till att avgående domarbasen Mikael ”Vi ska döma hårt på alla spelförstörande moment i slutspelet” Ahlström erbjuder ”Kuben” och Sjöberg tidigt sommarlov. För inte kan det väl anses okej att domare på den här höga nivån erbjuder en så låg nivå att det till och med, direkt eller indirekt, avgör matcher?

Jag hörde konspirationsteorier om att det som låg bakom de skeva domarbedömningarna skulle vara att en kvällstidning valt att springa LHC:s ärenden och agera megafon åt LHC-tränaren Roger Melin, som sin vana trogen försökte sätta press på domarna i förväg. Men kan verkligen våra proffsdomare vara så fruktansvärt oproffsiga att de faller för såna billiga och utstuderade knep?

Nåväl, svälj pipan och glöm. Det finns alltid såna som har det värre; Timrå och Rögle åkte båda ur elitserien ikväll. I stället får Skellefteå AIK & Co två nya motståndare nästa säsong: Leksand, som utan pengar för första gången i mannaminne nådde kvalframgång, och dunderknallen Örebro.
Mitt största grattis riktar jag till Örebro – och inte minst en härlig, hederlig hockeyarbetare som förre AIK-kaptenen Christoffer Norgren – som fullföljde den enastående prestationen från i princip utslaget i förkvalserien till elitserieklart i kvalserien med tre omgångar kvar.

Senast Örebro gick upp i elitserien var… 1978.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier