Ingen drömmatch – men en drömfinal

Det har jiddrats till höger och vänster om vilken drömfinal det skulle bli mellan Skellefteå AIK och Luleå Hockey.

Jag håller inte alls med – av den enkla anledningen att alla vi som älskar den här sporten gemensamt borde hålla en tumme, eller två, för att ett destruktivt lag som Luleå, med en defensiv spelfilosofi, inte når några slutspelsframgångar alls.

(Ja, jag vet att Luleå i helgen plötsligt exploderade med en 8-1-seger mot Brynäs, men en gång är ingen gång och Luleå får allt se till att överbevisa mig fler gånger om vad man vill och kan framåt för att få mig att ändra uppfattning.)

Däremot skulle Skellefteå AIK-HV71 bli en drömfinal.

Inte bara för att det skulle ge mig rätt i mitt tips om kommande finalpar; på försäsongen spådde jag här i bloggen en final mellan just dessa lag (och guld till Guldstaden).

Inte heller bara för att det är två lag som verkligen vill spela hockey; målglada gäng med offensiv prägel, innehållande många skickliga och mångkunniga forwards med förmågan att kunna bjuda på underhållning.

Den allra främsta anledningen till att jag tror att Skellefteå AIK-HV71 i en slutgiltig fight om Le Mat skulle kunna bli smaskigt hockeygodis i april, är faktiskt att det har odlats fram geniunt heta känslor mellan lagen under de senaste åren – ända sedan den där knätacklingen av Martin Thörnberg på Niko Dimitrakos 2008 för att vara exakt.

Därefter har det varit någon incindent, eller några incidenter, i nästan varje match som ytterligare byggt upp rivaliteten mellan lagen; senast handlade det ju om Per Ledins efterhandsostraffade armbåge i huvudet på Oscar Lindberg.

Som jag ser det har en finalserie mellan Sveriges två bästa lag – och dessutom tävlingsinriktade sådana – alla förutsättningar att bli en drömfinal.

Däremot blev inte söndagens seriefinal i Jönköping någon drömmatch som levde upp till åtminstone mina höga förhandsförväntningar. Det smällde helt enkelt lite för lite i både målburarna och sargerna för att falla mig i smaken.

Det var dock trevligt att, från tv-soffan, få uppleva en domarinsats av yppersta klass – jag tyckte att Marcus Vinnerborg/Patrik Sjöberg var i princip helt felfria i sina domslut rakt igenom.

Matchbilden blev aningen märklig och motsägelsefull. Mestadels var Skellefteå AIK spelförande trots bortaplan mot ligans på papperet bästa hemmalag.

I stället övertygade HV försvarsmässigt, undvek att sätta sina stora, tungfotade backar i situationer där de ställdes inför några svårare prov rent fartmässigt, och högg blixtsnabbt med effektiva spelvändningar när AIK bjöd på misstag som låg bakom avgörandet i HV-favör:

Marcus Nilsons 1-0 kom sedan Jimmie Ericsson och Joakim Lindström lattjolirat i egen zon.

William Karlssons 2-0 kom sedan Oscar Lindberg och Sam Marklund inte varit tillräckligt rädda om pucken i mittzon.

Erik Forssells 2-1-reducering kom nu för sent (bara 67 sekunder före full tid) för att skapa någon rejäl spänning om poängfördelningen. Det målet blev nu kosmetiskt för själva matchen, men kan likafullt visa sig vara värdefullt på sikt i och med att HV-målvakten Gustaf Wesslau därmed inte fick hålla sin andra raka hemmanolla mot AIK den här säsongen.

Förra mötet vann AIK med 7-3 i Skellefteå Kraft Arena, men i HV:s vågskål väger nio raka hemmasegrar i inbördesmötena ännu tyngre. För att det ska bli ett gyllene slut på säsongen gör AIK bäst i att jaga förbi det HV som nu har rusat iväg till serieledning med fyra poäng och en match mindre (färdig)spelad…

Till sist: Ryan Vesce fanns inte med i seriefinalen, men tränade som vanligt i går och att han plötsligt skulle vara “skadad” tror jag först när jag ser det. Är amerikanens föga framgångsrika tid i Skellefteå över?

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier