I hissen med Loreen – och fritt fall

En fantastisk helg i Göteborg är till ända. Jag trivs alltid utmärkt på västkusten, och i princip allting med deltagandet vid Barncancerfondens 30-årsjubileum blev lyckat.
Som bonus hann jag också bocka spaning av några kändisar på hotellet Gothia Towers. Personligen kändes pingislegendaren Erik Lindh störst i den kategorin (har du av någon outgrundlig anledning missat SVT-dokumentären “Bragden”, så se den!).
Till och med jag förstår samtidigt att självaste Euroschlagervinnaren Loreen egentligen ska komma högre på den skalan. Loreen mötte jag i hissen, och hon hade små solglasögon och luktade vanilj. Jag hade inga solglasögon och luktade skit efter att ha varit ute och sprungit, så jag gjorde enträngna ansträngningar att inta det säkerhetsavstånd som är möjligt i en trång hiss.
För Paul var naturligtvis helgens höjdpunkt besöket på Liseberg – även om han kvickt gömde sig bakom mina byxben när Lisebergskaninen kom fram för att dela ut såna där kaninöronsdiadem (Paul tycker inte om utklädda människor, jultomten möjligen undantagen).
Ja, Paul var förresten också betydligt kaxigare före än efter åkturen i Flumeride: “Den var ju så brant och snabb…”
Fritt fall skippade hela familjen, och det enda fritt fall jag kom i närheten av blev därmed det som jag i lördags fick rapporter om hemifrån; tredje raka förlusten för Skellefteå AIK som nu gått mållöst från de sju senaste perioderna.
Efter att nu i hemmets trygga vrå ha efterhandstittat på Skellefteå AIK-Växjö, kan jag konstatera att det inte var vackert någonstans. Om man inte vet att uppskatta lite gammaldags målvaktsspel à la Fredrik Norrena, och det vet man ju faktiskt…
Att Växjö skulle åka upp med en defensiv och destruktiv taktik för att optimera chanserna till en trepoängsskräll var väntat. Att Skellefteå AIK inte skulle kunna luckra upp den med eget tempo i anfallsspelet och attackvilja mot motståndarkassen var mer oväntat.
I Skellefteå Kraft Arena brukar inte motståndarna alltid vara särskilt pigga på att bjuda upp till dans, men det brukar å andra sidan väldigt sällan spela någon roll eftersom AIK klarar av att diktera villkoren i hemmamatcherna oavsett hur motståndet agerar.
Utom nu mot Växjö då. AIK:s offensiv såg hemskt fjuttig och osynkad ut, och att det blev lite juniorstuk över det hela är ju heller inte så konstigt med tanke på hur laguppställningen ser ut med rådande frånvaroläge.
Även om det historiskt sett är av stort värde att undvika dåliga serieinledningar i elitserien – de lag som legat risigt till efter tiotalet matcher har ofta blivit kvar där även i slutändan – så är det lite för tidigt att sätta krisstämpel ännu eller måla upp alltför tydliga mörka tendenser över svartgult.
Däremot är det ställt utom allt tvivel att den kommande veckan blir en väldigt viktig vägvisare för i vilka trakter av tabellen Skellefteå AIK kommer att fortsätta slåss i vinter.
Allt under halvdussinet poäng i utdelning mot Frölunda (b), Brynäs (h) och Färjestad (h) måste ses som en skuffelse.

Posted in Elitserien, Ishockey, Livet, Paul, Resor, Skellefteå AIK
Kategorier