Hundraprocentig familjelycka

Skellefteå Kraft Arena hade klätt om från barnspektaklet Melodifestivalen (jag såg lördagens genrep på plats från rad två på parketten utan att bli särskilt mycket klokare) och i stället klätt upp sig till Ladies Night i samband med reprisen på SM-finalen från 1978 mellan Skellefteå AIK och AIK-kusinen från Solna.
Det såg också ut som något som liknade kvinnlig intuition när Bud Holloway med årets läckraste passning hittade stridsparskamraten Oscar Möller vid bortre stolpen till 1-0.
Elitseriens poängkung har åkt runt och känts rätt iskall ett tag, men när mamma och pappa Holloway anlänt från Wapella på den kanadensiska prärien blev det sedvanlig sprutt igen på George III.
Speciellt när strykjärnshete Bud dragit på sig sin andra utvisning i första perioden (var gossen månne ute efter ett Martin Lundberg-hattrick?) och mamma Wendy på läktaren, och via jumbotronen, muntrade upp sonen och hela bygget med att hålla upp ett plakat som förkunnade att George I, farfar alltså, satt hemma och hejade och och fyllde 86 år dagen till ära.
Bud hann bara komma in från utvisningsbåset så stänkte han själv dit 2-0 – och av bara farten kryddade han det med en såga igenom-aktion till Möllers matchstängande 4-2 i mitten av andra perioden, minuten efter att Solnalaget fått vittring med ett powerplay-mål till 3-2-reducering.
Med tanke på att det alltid tycks vara time for a Bud när familjelyckan är hundraprocentig, så bör AIK per omgående se till att ordna ett utreseförbud för Holloways tills säsongen är över…
Intrycket av den harmoniska familjekvällen förstärktes ytterligare av det faktum att nyblivne tvåbarnspappan Erik Andersson tryckte dit den vitala 3-1-pucken från blå – om jag inte missminner mig var det “Lill-Tobbas” första fullträff i hemmabygget under denna AIK-sejour.
Gnaget kom upp till stan ljust & fräscht (vitt bortaställ och spirande optimism sedan man fått lite sensationellt häng på allt annat än mästerliga Brynäs ovanför slutspelsstrecket) men lämnade isen i ungefär lika moloket tillstånd som keepern Daniel Larsson, som blev utbytt mot Niklas Lundström just efter att han hos perfekt placerade domaren Sören Persson lyckats snacka till sig en svårförstådd videogranskning när Melker Karlsson lika solklart som korrekt via skridskon slog igen butiken med 5-2-målet.
I den andra buren stod Markus Svensson – förra säsongen  något av en säkerhetsrisk som back-up till färska NHL-succén Viktor Fasth – och såg ut som säkerheten själv. Svenssons frilägesräddning mot Broc Little efter 2.43 gav aldrig Gnaget chansen att spela i ledning och få medvind i matchinledningen.
Nye huvudtränaren Hans Wallsons hemmadebut blev ett litet utsropstecken i skymundan; man såg ut att ha god ordning på grejerna och leenden på läpparna i båset där långtidsskadade Erik Forssell (kan han verkligen hinna tillbaka i stridsdugligt skick till slutspelet med sin elaka broskskada i knäet?) också stod med sin skarpa professorblick och vekade ha trätt in i nån slags roll som fjärdecoach.
AIK kunde unna sig lyxen att vila lagkaptenen Jimmie Ericsson, och i hans ställe i förstakedjan gjorde Pontus Petterström en inget mindre än strålande comeback efter skada.
I tabellen har Skellefteå AIK nu för första gången i klubbens historia nått tresiffrigt i poängkolumnen – trepoängaren räckte till 100 jämnt.
Sex matcher återstår och det är sju poäng, plus en hög plusmål, ner till de delade tvåorna Färjestad och HV71.
Hur mycket mer än hundra krävs det för att vinna elitserien i år?

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier