Har ni fest eller?

SM-finalrepris i Skellefteå Kraft Arena.
Ett Skellefteå AIK som visade att man både ville och kunde ta revansch på Brynäs.
Och… inte en jävel som brydde sig.
Eller, ja, det är ju en sanning med modifikation.
Massor av skelleftebor kurade naturligtvis ihop sig hemma i sofforna och såg matchen på tv. Det är i dag också fler personer än någonsin som följer Skellefteå AIK mer än någonsin genom olika mediekanaler (exempelvis denna) och jag kan numera vilken dag i veckan som helst höra människor som för tio år sedan hade ett intresse ungefär lika lågt som den rådande utomhustemperaturen leverera tvärsäkra åsikter om vem som ska spela, och inte spela, i den andra powerplay-uppställningen.
Men det stora problemet – eller utmaningen, om du hellre vill – för Skellefteå AIK är att lyckas omvandla det stora intresset till en större publik som ser matcherna på plats.
Det kom endast 4684 åskådare för att se Skellefteå AIK möta Brynäs för första gången efter vårens SM-final, och när den siffran presenterades i tredje perioden möttes den av logiska burop från dem som släpat sig hit.
Tomma stolar är heller inget unikt för Skellefteå. Hela ligan, mer eller mindre, brottas med samma problematik – det har varit ännu mer pinsamma publiksiffror på andra håll i elitserien hittills den här hösten.
Jag hade förmånen att ha Nashvilles väldigt sympatiske scout Lucas Bergman som närmaste granne på pressläktaren – han följde Brynäs supertalang Elias Lindholm med störst nyfikenhet men vi njöt båda desto mer av Calle Järnkroks förbannat härliga, långhåriga frisyr – och vi dryftade dessutom bland annat publikproblematiken.
Om jag ska sammanfatta det, så hade vi båda fler frågor än svar i ämnet, och du är välkommen att presentera dina eventuella lösningar i kommentarsfältet nedan och/eller i min mejlbox.
Jag kan i alla fall lämna ett konstruktivt förslag till bot och bättring: höj arenaupplevelsen, ladda matchbiljetten med mer än “bara” en hockeymatch, se till att varje åskådare får med sig exklusiva saker i arrangemanget, så att man inte både ser bättre och får veta mer när man ser på tv än satsar slantar på att gå live.
Publiken är viktig för hela inramningen, och publikbortfallet gjorde nu att det bara kändes ljummet och halvmysigt på läktarplats. Brynäsmålvakten Robin Rahm fick ett snällt mottagande i sin första bortamatch efter dopningsavstängningen. Daniel Widing – han som tyckte att det kändes angeläget att ägna delar av guldfirandet åt att håna Bert Robertsson, du minns – likaså.
På isen blev det desto festligare och hetare; en sevärd match mellan de två lag som satte en så positiv prägel på förra säsongen med offensiv stil och nådde framgång därigenom.
Det låg hemmaseger i luften och AIK:s sportchef Lasse Johansson var segerviss före nedsläpp:
- Vi kan inte förlora i dag. Du ser väl vem som är assisterande coach, sa Lasse och nickade mot line-upen jag satt med där Stefan Klockare var uppställd som huvudcoach med Lasse som andreman…
Skellefteå AIK kändes klassen bättre rätt igenom hela matchen. Brynäs två kvitteringsmål föregicks av att NHL-hemvändaren Marcus Vinnerborg inte direkt visade NHL-klass i dömandet (Vinnerborg får anses ursäktad med att det inte är många som visar NHL-klass nuförtiden) och efter båda tillfällena var det liksom att AIK bet tillbaka med ett eget mål direkt efteråt i ren jävla ilska.
Det fanns överlag mycket som tydde på att AIK nu håller på att få grejerna att börja rulla för fullt – trots att en hel femma av näranog NHL-klass (eller skulle vi skippa det uttrycket?) fortfarande saknas i den svartgula laguppställningen:
# Farten, kraften och beslutsamheten är tillbaka i anfallsspelet. Då blir Brynäs, och alla motståndare som kommer till Skellefteå, snabbt små och ängsliga i försvarsspelet.
# Powerplay är uppe på sån där läskig “det kan bli mål när som helst från vilken position som helst”-nivå igen.
# Johan Alm tycks ha förstått att han är Johan Alm – för att få ut full effekt ska han spela enkelt och uppträda som en buffel och inte tro att han är David Rundblad.
# Melker Karlsson och Erik Forssell visade både form och finess, belönades som tvåmålsskyttar, och underströk att de blir fina grundbultar till en mycket kompetent tredjekedja den dagen AIK får fullt lag på forwardssidan.
# Bud Holloway svarade för fyra målgivande passningar igen, och tänker han fortsätta på samma sätt i alla hemmamatcher så kommer Håkan Loobs 30 säsonger gamla poängrekord i elitserien (76 poäng, fördelade på 42+34) att ryka alla världens väg.
# Tomas Skogs slog sitt livs bästa passning – en makalös skottfint där han med en briljant genomskärare prickade Petter Emanuelsson, som förmodligen i ren häpnad missade att slå in pucken i öppet mål.
Ja, det var som du kanske förstår en rätt speciell kväll, och det var synd att vi var så få som var här.
På lördag kommer Färjestad till Skellefteå Kraft Arena. Men kommer Lundmark? Eller Marklund?

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier