Han ville ha ett paraply

Den förbannade november är här. Årets värsta månad, om du frågar mig, för den tidigare del av hösten som definitivt kan ha sina poänger är då förbi, snön och den mer härliga delen av vintern fortfarande avlägsen, det är inte nära att tillvaron lyses upp av lucior, jultomtar och nyårsraketer, och mest av allt är det bara mörkt nästan hela dygnet.

Min rådande sinnesstämning känns också mest bara som mörker.

I förra veckan var vi inlagda med Paul på Barn 3 på Nus. En natt när jag inte kunde sova klädde jag på mig och begav mig ut på Umeås gator för att jogga klockan fem på morgonen (?) och jag förstår om de få själar i bygget som var vakna vid den tiden och fick se mig irra omkring på jakt efter en öppen utgång fann anledning att ifrågasätta om jag nu blivit tokig på riktigt…

Vi vet fortfarande inte så mycket mer om vilka vägar Pauls sjukdom nu vandrar – bland annat är vi uppe i en lååååång väntan på svar efter det ryggmärgsprov som Paul gjorde – men ställt utom alla tvivel är att man från läkarhåll och via expertisbedömningar inom Langerhans cellhistiocytos fattat beslut om att Paul fått kliva in i en mer intensiv behandling igen med syfte att få bukt med de nya sjukdomsangreppen som fått fäste i hans kranium.

Paul ges nu höga doser av kortison, och med detta följer en rad besvärliga biverkningar.

Åtminstone under en tid framöver omöjliggör det här också – genom smittorisk i en av medicinering nedbruten kropp – för Paul sådant som att vara på dagis, spela hockey, spela fotboll samt åka och bada.

Det var det jobbigaste föräldrasamtal som jag hittills tvingats ha när vi i bilen på vägen hem från Umeå skulle berätta för Paul vad han nu under åtminstone en tid framöver utestängs från på grund av sin sjukdom, kring vilken det också är så svårt att hitta balansen för hur mycket man ska berätta; å ena sidan en femåring med huvudet på skaft som måste ges en förklaring till varför han tvingas till inskränkningar i sitt liv, å andra sidan undvika krångliga detaljer (vad ska man egentligen säga om en sjukdom som varken jag själv eller läkarvetenskapen riktigt förstår sig på?) eller att överföra sin egen oro om olika framtidsscenarion till sitt barn.

Paul bröt som väntat fullständigt ihop över dessa faktum, men för att inte bara svinga med piskan om mediciner som måste tas utan även lämna en morot sa jag och Karin också att Paul – om han är duktig och får jobbet gjort varje gång det är dags för olika typer av medicin – så ska han få välja en sak, helt fritt, vilken han vill.

Det var så befriande och så härligt att få brista ut i ett överraskande skratt när Paul då, utan att tveka eller att sedan ångra sig, svarade:

- Jag vill ha ett paraply!

(Även om det är årets förmodligen mest användbara pryl så hade nog ändå inte ett paraply platsat topp hundra på min egen önskelista…)

Lite i samma anda – den om att få komma bort en stund, andas frisk luft, flytta fokus till något positivt, och inte bara vara uppe i Pauls sjukdom hela tiden – så beslutade vi samtidigt att jag, efter att ha tvekat in i det sista, i helgen skulle följa med på den resa till Barcelona med några kompisar som sedan lång tid tillbaka varit inplanerad.

Även om stunder av dåligt samvete sköljde över mig några gånger (“här går jag och glassar på La Rambla när jag borde sitta hemma vid köksbordet och dela kortisontabletter till min son”) så blev det ett par väldigt trevliga dagar i glada vänners lag med många garv någonstans mellan charterlandningsapplåden i Girona och när jag vid returflyget på samma ställe, okristligt tidigt i morse, fick ta en ordentlig brottningsmatch med min resväska för att få den måttgodkänd av Ryanair…

Det blev förresten inte enbart ett blått Emil i Lönneberga-paraply till Paul – han önskade även en Leo Messi-tröja av mig när han vinkade av mig på Falmark. Jag kunde inte vara en sämre pappa än att jag kom hem med en sån, och eftersom Paul och Messi är ungefär lika långa blev det inga storleksbryderier… Jag har dock inte haft hjärta att berätta för Paul vilken ruskigt slätstruken figur som en loj och ointresserad “världens bästa fotbollsspelare” gjorde i lördagens i övrigt imponerande Barcelonaseger med 3-1 över Celta Vigo som jag såg med 83500 andra på Camp Nou.

Den allra roligaste matchen för mig under de senaste dagarna var likafullt efter att jag kommit hem i dag och, när solen skrämt frosten på flykten på gräsmattan, körde några partier kubb med Paul och fick uppleva honom i sedvanlig högform med lika stora portioner glädje och vinnarskalle…

Showen måste fortsätta, jag ämnar efter landslagsuppehållet återkomma till ämnet ishockey i den här spalten, och jag har inte minst utgivningen av min bok “När Skellefteå blev Guldstaden” att jobba vidare med inför att den släpps fredag den 30 november (jag ber att få återkomma med detaljerna kring detta).

Jag och min familj vill ta tillfället i akt att framföra varma tack till er – ingen nämnd, ingen glömd – som på olika sätt hört av er och visat omtanke i denna svåra stund. Det är lätt att inbilla sig att några ord hit eller dit inte gör någon skillnad, och det förändrar ju naturligtvis inte sjukdomsläget hos Paul, men när man känner sig skör och nere hjälper varje liten klapp på axeln till att plocka fram välbehövlig energi som man sedan kan skicka vidare till Paul under hans vakna timmar.

Ett ord betyder ingenting, ett ord betyder allting, om du förstår vad jag menar.

 

Posted in Böcker, Fotboll, Paul, Resor
Kategorier