Guldklass på Holloway – och AIK:s prestation

Jag glömmer inte känslan av när Skellefteå AIK för två år sedan hade blivit klart för sin första SM-final efter att det begav sig 1978 genom att fullborda vändningen mot just Luleå från 0-2 i matcher till 4-2 i semifinalen.

Det följdes av en rusig och uppsluppen stämning i staan, och när jag då åkte till Karlstad för att bevaka den första SM-finalen gjorde jag det med en tanke om att ett självförtroendeboostat Skellefteå AIK med matchpulsen uppe faktiskt skulle kunna skrälla mot ett Färjestad som fått lång vila inför finalen.

När jag lämnade Karlstad den gången hade jag fått se ett Färjestad som med ett tempo och en övertygelse i spelet blåst ifrån Skellefteå AIK till en fullkomligt rättvis seger.
Okej, vi kan prata tur och otur (tänk om AIK i den fjärde finalen, rättmätigt sett till spel/chanser den kvällen, kvitterat matchserien till 2-2 genom att vinna i sudden death i match fyra i stället för att ge Färjestad guldläge på hemmais…) och den där cryptosporidium som orsaker till att det sket sig då.

Men sanningen att säga var att Färjestad var det bättre laget i finalserien – inte minst tack vare att man hade varit i situationen tidigare och helt enkelt visste vad som krävdes.

Jag tror – inga jämförelser i övrigt – att man kan likna att vara i en final för första gången med att vara med i ett krig för första gången; omöjligt att beskriva hur det egentligen är före man har varit där och samtidigt en grym erfarenhet att ha med sig till nästa gång. Det där lite slarvigt uttryckta ”vi lärde oss mycket av förra finalen” rymmer många lärdomar som kan vara svåra att exakt sätta fingret på, men som gör situationen desto enklare att handskas med nästa gång du hamnar i den.

Jag känner igen mycket av det där från Luleå sedan man slagit ut Färjestad i semifinalen för en vecka sedan; det har varit halleluja och highfives, korvgrillning och vårvintermys, kommenderade krogbesök, Bon Jovi på hög volym, sköna garv i intervjuer, finalbilagor (!) i lokalpressen, och… ja, det har liksom inte funnits några som helst gränser för hur sprallig man kan vara över att ha brutit en barriär och gått till final för första gången sedan 1997.

Mönstret går igen, som sagt, och jag ser heller inget som helst konstigt med det, utan det känns snarare bara mänskligt.
Det där snacket om ”vi har inte vunnit något ännu” och ”det är bara guld som gäller” är lättare sagt än gjort – och lätt att höra när det verkligen ligger allvar bakom eller bara är ord som klingar tomt.

Under tiden som Luleåkalaset pågått, så har Skellefteå AIK preparerat sig inför en ännu större uppgift; slipat sina vapen när ingen sett, tränat med fokus och intensitet, muttrat om att mycket vill ha mer, gått och sparkat i gruset, och slagit en och annan klubba i sargen i väntan på att helvetet äntligen ska braka loss (hej, Bert Robertsson).

I den första finalen fick vi se värdet av den skilda erfarenheten; AIK kom ut och visade upp en optimal prestation, med många spelare som tangerade eller låg i närheten av sina personbästa, efter att liksom ha sugit åt sig all den energi som det laddade bygget gav och återinvesterat den i det påverkbara på planen.

Skellefteå Kraft Arena var uppumpad till max, det hoppades till och med på sittplats före nedsläpp med sådan intensitet att jag blev orolig för att hela huset skulle rasa ihop, och det sjöngs på en sådan decibelnivå att speakern började prata om en upphittad hörapparat…

Efter 6.33 var det 7-0 i skott och ännu mer i målchanser.
Det fortsatte på ungefär samma ensidiga sätt matchen igenom med ett fullkomligt överlägset AIK.
Luleå saknade helt anfall och nästan försvar.

Luleå såg tidigt i matchen anmärkningsvärt tröttkört ut och drog på sig flera utvisningar i situationer där man inte hängde med.
Det här var, snällt sagt, ingen stor kväll för Luleås av mig och många hyllade defensiv. Jag kan inte erinra mig att Luleå släppt till så här många solklara målchanser under någon match som jag sett laget spela på hela säsongen.

Men allt det Luleå saknade ute på rinken, hade man i stället igen i matchens bäste spelare längst bak: Johan Gustafsson presterade ett målvaktsspel som inte var av denna värld och staplade svettiga räddningar på varandra.
Luleå hängde verkligen på repen och var vid ett antal tillfällen så-här-nära att åka på ett avgörande knock out-slag.

Ett tag kändes det likafullt som att AIK:s oförmåga att förvalta allt man skapade skulle fälla laget. Särskilt efter att AIK just före full tid bränt ett fem mot tre-läge i hela 1.44 med söligt spel och dåliga avslut från långt håll.
Men AIK:s tålamod och lugn när det går till nervkittlande avgöranden den här våren är ytterst imponerande. Det här var AIK:s fjärde raka seger när det kommit till sudden death i det här slutspelet; det vittnar om ren och skär klass, och en förmåga att vara bäst när det gäller.

Det har bedrivits en häxjakt på Bud Holloway – och jag har också klagat på hans förbluffande dåliga imitationer av osynlige mannen under semifinalserien mot Linköping – och med anledning av detta var det stort att se hur Holloway steppade upp i ett läge när laget nu behövde honom som mest. Redan före Holloway – med ett avslut som inte alls var hans vassaste för kvällen – klev fram och sköt Luleå till plötslig död i förlängningen, hade den kanadensiske poängkungen varit avsevärt mer involverad i det offensiva spelet och sett giftigare ut än på länge.

Holloway visade guldklass, och det är dåliga nyheter för Luleå som är i skriande behov av färre och inte fler lysande stjärnor i Skellefteå AIK att hålla reda på.

Det skrevs för övrigt historia denna långa lördagsafton. Aldrig tidigare har Skellefteå AIK tagit ledningen med 1-0 i matcher i en finalserie; 1978 vann Gnaget första finalen, 2011 vann Färjestad första finalen, och 2012 vann Brynäs första finalen.

Det är naturligtvis fortfarande en lång väg att vandra till guld igen för Guldstaden, men en sån här start ger såklart en positiv skjuts och en helt annan arbetsro inför fortsättningen.
Nu blir det spännande att se vilket lag som, både mentalt och fysiskt, hanterar rygg-mot-rygg-matchandet bäst med nästa rond i Luleå redan inom loppet av ett dygn med söndagsnedsläpp 16.00.

Vi åker norrut med ett gäng intressanta frågor som ska besvaras. Som till exempel:

* Förlorar Luleå på hemmaplan för första gången i det här slutspelet – eller förlorar Skellefteå AIK på bortaplan för första gången i det här slutspelet?

* Kommer hen som sköter mediakuben i Coop Arena att, liksom i senaste hemmamatchen, råka visa reklam när för hemmalaget tveksamma situationer ska vevas?

* Kommer Abbottarna att tilldelas ett nytt frikort i hur mycket man tillåts skälla och gnälla på domarna på isen utan att straffas för det?

* Kommer Joacim Eriksson att hålla nollan igen – om Jocke ens får fortsätta att stå?

* Kommer Hans Wallson att jobba på vid spisen med att rycka in som ställföreträdande mamma och mata Bud Holloway med maccaroni and cheese?

* Kommer Fredrik Svensson att fortsätta att ladda upp med pilkastning?

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier