Fult och snyggt

Slutspelet i Skellefteå Kraft Arena startade vackert med ett North Power-tifo som blinkade nostalgiskt (”35 år av väntan nu ska drömmen besannas”) och fångade samhörigheten med alla klubbens lagkaptener efter Hardy Nilsson gemensamt avbildade (”Brothers in arms”).

Däremot var det inte alls vackert att blicka ut över de folktomma läktarna, som tyvärr har blivit något av en tradition i Skellefteå i den första kvartsfinalen. Efter 4781 (LHC 2011) och 5273 (Modo 2012) var vi nu bara 5028 på plats i bygget, och när siffran förkunnades möttes den av välförtjänta burop.
Obegripligt att Lundmarks & Marklunds inte i större utsträckning vill vara med på h-e-l-a slutspelsresan mot vad som kan bli det första SM-guldet sedan 1978. Samtidigt, för den som eventuell sparar sig och väntar på något gott längre fram, kan det vara värt att påminna att Skellefteå AIK k-a-n ha bara två hemmamatcher kvar den här säsongen…

När pucken släppts fick vi vara med om något riktigt vidrigt redan i andra bytet för hemmalaget. Robin Jacobsson tog fart genom hela mittzon och lyckades perfekt med sitt uppenbara uppsåt – att tackla den icke puckförande Pierre-Edouard Bellemare i huvudet från blind sida.
Fegt, fult, farligt – välj vad du vill. Domarna valde initialt att rubricera det som charging och game (resten av matchen) för att sedan man sett det på video efteråt korrigera till checking to the head och match penalty (automatiskt minst en matchs avstängning).

Hos media, och annat löst folk i korridorerna, spekulerades det vilt i att det skulle vara en tränarorder att omedelbart gå ut och släcka en stjärna i Skellefteå. Jag är inte så säker på det; Brynäs har stora problem med både kvalitet och kvantitet på backsidan, och då är det dumt att riskera en lång avstängning även på en begränsad spelare som Luleå-rejectet Jacobsson, som dessutom besitter en för Brynäs sällsynt storlek.

Bellemare låg utslagen länge på isen och åkte sedan ut blödande.
När ärendet nu hamnar på disciplinnämndens bord, blir det intressant att se vilket lag som långsiktigt drabbas hårdast av vad många av oss rankar som säsongens hittills värsta överfall. Nu lär det ju förvisso bli en kort kvartsfinalserie för Brynäs, men allt annat än att Jacobsson i och med detta spelat färdigt för säsongen måste betecknas som en skandal.

Kortsiktigt var det definitivt Brynäs som vann på den tråkiga incidenten. Ett tidigt powerplay är alltid svårt att hantera – då vill man liksom hellre ut och åka skridskor och tacklas för att få ur sig adrenalin och nervositet – och mentalt syntes det att AIK-arna låg kvar i det som drabbat Bellemare under de fem händelselösa minuterna i spel fem mot fyra.

Brynäs ägnade sig sedan ihärdigt och uteslutande åt att bygga djupa skyttegravar som sträckte sig ungefär ända ner till Gävle framför målvakten Johan Holmqvist, som faktiskt tvingades till förhållandevis få kvalificerade räddningar trots det kosmiska spelövertaget för AIK.

0-0-läget djupt i andra perioden gav Brynäs syre att orka jobba hårt och konsekvent defensivt. Mållöst var samtidigt ett lite otäckt läge för AIK; en kontring eller ett powerplay senare kunde vi mycket väl ha haft 0-1 på tavlan.

Därför kom Martin Sevc smackebonk-slagskott till 1-0 prick 17 minuter in i andra perioden (25-6 i skott i det skedet) ytterst förlösande. Man kunde riktigt höra hur det drogs en lättnadens suck i hela bygget – minus de lätträknade men tappra BIF-supportrarna på bortastå – och efter målet lossnade den offensiva krampen för ett dittills tålmodigt AIK. Därefter förmådde AIK spela ut och bjuda på en näve hockeygodis (inte bara i pressrummet):

* 2-0 styrde Bud Holloway in på en charmant skottpassning av Erik Andersson. En tydlig signal om att elitseriens poängkung tänker leverera även i detta slutspel fastän (tack vare?) Norran haft den goda smaken att på ett stiligt sätt måla upp honom i guldfärg redan inför detta slutspelsnedsläpp.

* 3-0 spräckte powerplay-nollan för AIK och var också hur snyggt som helst – en genomskärare av Oscar Lindberg som fann Petter Emanuelsson för ett direktskott utanför bortre stolpen.

Ännu viktigare för framtiden var att herrar Emanuelsson och Holloway blev tvåmålsskyttar genom att få den inledningsvis i matchen så täte “Honken” att sålla ordentligt vid framför allt 4-0-målet, men även vid 5-0, som Wapellas finaste vallade in från Gretzky-position bakom kassen.

Jag tyckte att det var ett psykologiskt riktigt beslut av AIK att ställa Joacim Eriksson i målet. Jocke ligger i mina ögon snäppet framför Markus Svensson i målvaktsmatchen, och nollan – om än med nästan inget att stå i – hjälpte nu upp Jockes självförtroende efter några vingliga insatser i elitseriefinishen.

Att Johan Holmqvist, trots de billiga insläppen, i andra buren prisades som Brynäs bäste säger mycket både om Brynäs totala insats och styrkeförhållandena mellan lagen.

Serien fortsätter nu med match två i Gävle på torsdag. Jag ser det som Brynäs sista chans att skapa lite volym i den här serien.
Men om Skellefteå AIK lyckas leva upp till sitt såväl sjungna som skrivna motto – ”vad som än krävs” – för detta slutspel redan där och då, i just den enskilda matchen, tar laget ett stort och viktigt kliv mot en semifinal i staan för femte året i rad.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier