Ett riktigt jävla monster

Den allra sömnigaste versionen av nationalsång som jag någonsin upplevt i en SM-final fick dessbättre ingen negativ effekt på matchinledningen – i stället lyckades ett högljutt och rödklätt Coop Arena syresätta Luleå Hockey tillräckligt mycket för att man skulle få precis den matchinledning som man var i särskilt stort behov av efter lördagsöverkörningen i Skellefteå.

Luleå fick dessutom en målmässig drömstart med Linus Perssons tidiga 1-0-mål – om jag uppfattade den skräniga speakern rätt så slog den värmländska succén därmed målmässigt all time high för Luleå i slutspelssammanhang med sin då åttonde fullträff – och när Luleå strax därefter gavs chansen i ett 1.13 minuter långt fem mot tre-läge hängde 2-0 i luften.

Men trion Fredrik Lindgren, Erik Forssell och gummiglade skottäckaren Pontus Petterström gjorde, tillsammans med fortsatt stabile keepern Joacim Eriksson, ett strålande arbete som dödade det knepiga boxplayet.

I stället svängde det som min vän Leif Boork gärna benämner som momentum raskt över till Skellefteå AIK – som piggnade till och vände på steken på drygt fyra minuter:

* 1-1 virkade Petter Emanuelsson in efter fint förarbete av Viktor Arvidsson.

* 1-2 satte Arvidsson själv efter en snygg backhanddragning sedan han sprintat igenom till ett friläge.

* 1-3 slog Jimmie Ericsson in efter en för Luleå dålig målvaktsretur av Johan Gustafsson, som i det skedet var bara drygt 50-procentig räddningsmässigt och såg fruktansvärt tröttkörd ut efter det puckregn han så briljant uthärdat dagen före. Jag har noterat att Gustafsson har begåvats med smeknamnet ”Baby-Monstret”, och det känns både gulligt och – mot bakgrund av fantominsatsen i första finalen – välförtjänt.

Men det finns bara ett riktigt jävla monster hittills i detta slutspel – och det heter Skellefteå AIK.
Det måste kännas hemskt läskigt för motståndarna att möta ett lag som spelar med sådant grymt självförtroende som AIK gör i alla zoner och som besitter så mycket varierande kunskap på så många positioner. 22 jobbiga jävlar att hela tiden ha emot sig varje kväll, kort och gott.

Efter att Viktor Arvidsson (matchens lirare!) och Oscar Lindberg snickrat sig fram till att Melker Karlsson ur snäv vinkel hittade krysset till 1-4 (när släppte Luleå senast in fyra mål på mindre än en halv hemmamatch?) så var det genom den defensiva styrkan, och inte den offensiva briljansen, som AIK städade av matchen.

AIK humpade visserligen lite för mycket handgranat i andra perioden, gjorde sig av med pucken väl ofta i onödan i stället för att hålla i den och fortsätta hota framåt med fart, men likafullt var ett i det läget vråldesperat Luleå från och med där aldrig nära att göra match av det igen.

Det farligaste Luleå hade att komma med efter AIK-vändningen i första perioden var när Anton Hedman började åka runt och jaga huvuden. Det finns anledning att frukta att den ökände Luleforwarden inte har orsakat sin sista hjärnskakning för säsongen.

Det enda som AIK annars har att frukta är att Luleå kommer att jobba, jobba, jåååååbba ända fram till den sista svettdroppen – tränaren Jonas Rönnqvist har på ett storstilat sätt präntat in en hög arbetsmoral i lagets DNA – så viljan kommer det inte att gå att anmärka på. Men vad kommer Luleå att kunna i resten av finalserien? Och orka?

Även om Rönnqvist på presskonferensen närde en given ”jag hoppas det finns mycket att ta med oss”-förhoppning, så är det glasklart att det inte direkt är med någon vällust som Luleå sätter sig på bussen till Skellefteå på tisdag i 0-2-underläge.

Luleå hade möblerat om i alla tre kedjorna från två till fyra utan att det gav någon positiv effekt; det var fortfarande endast förstakedjan med Abbottarna och Linus Persson, som även vräkte in tvåan efter en stökig situation vid AIK-målet, som förmådde sätta AIK under tryck.

AIK kan naturligtvis inte slå sig till ro och har inte råd att bli det minsta bekvämt – laget är trots allt bara halvvägs till framtiden som ett nytt mästarlag.

Jag kom in i pressrummet precis till att Jimmie Ericsson i tv-sändningen från intervjun på isen efter slutsignalen bubblade förväntansfullt om att ”komma hem till ett hoppande Skellefteå igen”. Det var inget uppstudsigt uttalande, men det kan säkert följas av ett eller annat jordskalv som ger utslag på Richterskalan i 0910-land.

Skellefteå AIK:s sköna söndag i fiendeland bröt för övrigt två sviter för Luleå, som både förlorade på hemmaplan för första gången i detta slutspel och som förlorade efter att man tagit ledningen med 1-0 för första gången i detta slutspel.

Det där jävla monstret har något som glimmar i blicken.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier