Ett gammalt resultat – men ett nytt sätt att vinna på

Linköping hade inför den fjärde semifinalen dukat upp i den fullsatta Cloetta Center (8500) med popcorn på pressläktaren (världsklass) och handklappor på publikplats (not so much världsklass).

Och med bygdens store son Lars Winnerbäcks träffsäkra ”Stort liv” som sedvanlig inledning på uppvärmningen. Jag snackade hockey och musik med LHC:s mycket sympatiske pressvärd Peter Karlsson timmarna före nedsläpp i bygget, och ”Biffen” berättade att Winnerbäck dagen till ära beställt en LHC-hood men att Winnerbäck hellre går och ser klubbens damfotbollslag spela än hockeylaget från en tätort på en slätt.

LHC hade två forwards med bara på laguppställningen men aldrig på isen: Mattias Weinhandl (hans sanslösa formlöshet i slutspelet har hamnat helt i skymundan av en annan vanligtvis vass högerskytts dito i ett lag hemmahörande sisådär 100 mil norrut) och Lee Goren (som morsade glatt på mig strax under takåsarna).

I Skellefteå AIK:s lag var det egentligen bara en anmärkningsvärd sak att notera – för första gången för säsongen fick en av lagets målvakter stå tre matcher i rad. Jag hade AIK:s målvaktstränare Krister Holm bredvid mig på läktaren, och det var naturligtvis svårt att klandra honom för beslutet att ge Joacim Eriksson förtroendet.

- Väldigt, väldigt bra, blev Holms omdöme på Eriksson när jag bad om betyg efter matchen, och målvakts-Jockes räddning på Carl Söderbergs friläge i förlängningen blev ju till exempel helt matchavgörande.

Jag rubricerade ett blogginlägg från slutet av grundserien – när det börjat utkristalliseras hur kedjorna skulle se ut med alla tillgängliga i slutspelet – ”En tredjekedja som kan bli guld värd”. Jag känner mig fortfarande övertygad om att det kan visa sig bli en riktig analys.

För det var, återigen, tredjelinen som ordnade de stora målen åt AIK.
Första målet vräkte Petter Emanuelsson in i taket efter målvaktsretur på ett skott från Martin Sevc.
Andra målet prickade visserligen Joakim Lindström in med ett precist avslut vid första stolpen, men det skedde i ett byte med duon Oscar Lindberg och Melker Karlsson – där den sistnämndes direktspel med väggpass till Jocke lite i skymundan var något av matchens delikatess som byggde hela det anfallet.
Att sedan just Oscar Lindberg skulle kliva fram igen och avgöra i sudden death var en riktig lågoddsare – helt sanslös högoddsare att vi för fjärde kvällen i rad hade 2-2 efter 60 minuter! – och denna gång tryckte den blivande New York Rangers-stjärnan in pucken från kort håll efter Adam Petterssons pigga förarbete.

Efter en ganska avvaktande första period var LHC spelförande i den andra perioden – där AIK likafullt smet iväg till 2-0 med bud på 3-0 (friläge för Viktor Arvidsson tio sekunder före periodslutet).

AIK visade att man den här säsongen också hanterar att spela ett stabilt försvarsspel. Trots LHC:s tidiga 1-2-reducering i tredje perioden höll AIK emot starkt – bland annat i två boxplay – och såg ut att kunna gå i mål som segrare inom ramen för ordinarie matchtid före LHC:s sena 2-2-kvittering.

Det var imponerande hur AIK förmådde studsa tillbaka i förlängningen efter den mentala knäcken som insläppet bara 49 sekunder före full tid gav.

Annars tyckte jag att det största utropstecknet bakom AIK-insatsen denna gång låg i defensiven.
AIK har helt klart breddat sin kollektiva repertoar till den här säsongen och hittat ett nytt sätt att vinna på; det behöver inte längre bara vara genom offensiv elegans som segrarna tas, utan numera kan man även använda sig av ett starkt, aggressivt och ordnat försvarsarbete för att nå framgång.

I och med detta har AIK vänt matchserien från 0-1 till 3-1, men det är som bekant först till fyra som det spelas om.

I ett slutspel är det ständigt en massa kvalificerat struntprat om vilket lag det är störst press på. ”Nu ligger pressen på dom!”, och annat jidder i den stilen.

För mig har det däremot i många år varit ytterst enkelt; i ett slutspel går alla lag för guld och därför är det press på alla lag i alla matcher (en positiv sådan – fråga Timrå och Rögle om du vill veta skillnaden med negativ press).

Självklart står Linköping inför en ohyggligt tuff utmaning för att säsongen inte ska ta slut på fredagkväll när laget kommer att grillas i en elektrisk Skellefteå Kraft Arena.
Samtidigt kommer Cluben garanterat att gå ut och spela matchen som om det är just säsongens sista – oberoende om det blir det – och det kommer därmed att ställa höga krav på Skellefteå AIK:s prestation.

Kom ihåg att även AIK har pressen på sig – för att inte ge LHC chansen att få vara med och tävla fler kvällar.
Det handlar kort och gott om att ta sig till final – fortast möjligt.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier