En sur vinnare

Skellefteå AIK kom sent in på isen till introt i hemmamatchen mot Linköping – men när matchen väl började stod inte de svartgula och sov det minsta.
AIK startade faktiskt med sån rasande fart och frenesi att softe LHC-coachen Roger Melin kände sig nödd och tvungen att ta vad som torde vara elitseriehistoriens snabbaste timeout – efter 38,8 sekunder, för att vara exakt.

Linköping räddades därefter mest av AIK:s ineffektivitet, där så lite av det stora chans- och spelövertaget förvaltades.

Plus brandlarmet, som ljöd efter 13.40 och tvingade oss att utrymma Skellefteå Kraft Arena. Rökutveckling i hamburgergrillen, förklarade säkerhetsansvarige Christer Pettersson för mig. Jag kunde inte låta bli att tänka att det var aningen skojigare att utrymma bygget för att gå ut och huttra i några minuter på den tiden som det i stället var Emil Kåbergs rykande, vita hockeyhandske som triggade brandlarmet…

När Jimmie Ericsson avbröt ett powerplay på grund av (temporär) skada blev det – hur konstigt det än kan låta – full bingo för AIK när Martin Lundberg kom in i stället.

Lundberg – som inte gjort mål på den här isovalen på några år, träningar exkluderade – vräkte in pucken och hela skiten på Bud Holloways precisa passning mot bortre stolpen till matchens första mål. Det följdes av en vacker stund när en egen produkt som Lundberg till tonerna av “My hometown” och North Powers ramsa “Martin är sur” (det ser inte alltid ut på hans ansiktsuttryck som att han älskar att spela hockey) firade, eller vad vi nu ska kalla det, att nollan sprack.

Bud Holloway (sponsorhyllad före nedsläpp efter att ha passerat 100 poäng i AIK-tröjan – hur länge dröjer det till 200?) och Joakim Lindström (jag synar att Pär Mårts har 14 forwards som är mer kvalificerade än Jocke för Tre Kronor den här hösten) var desto mer väntade AIK-målskyttar.

Att Ryan Vesce kunde sorteras in i den målskyttekategorin (ett litet skitskott som trillade in till 3-1) kan naturligtvis ge självförtroendeeffekter och någon sorts islossning. Min lupp på jänkaren visade åtminstone ett kort skridskoskär i rätt riktning, även om det fortfarande är en lång väg att åka för honom till att bli en spelare som gör skillnad i det här laget.

Matchen underströk ytterligare att AIK som helhet har hittat en läcker höstform – eller så är laget bara så här bra. Linköping var giftigt i sina kontraattacker, men det kändes ändå hela tiden mest som en fråga med hur mycket AIK skulle vinna snarare än om (och att LHC-keepern Andreas Andersson hela tiden hade något kvar att släppa in).

Nu stannade det vid 4-2, vilket sänkte AIK:s skyhöga offensiva målfacit den senaste tiden en aning.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier