En seger för Norrbottens lag

I inledningen av slutspelet presenterade Kanal 5 en Sifoundersökning som visade att 45 procent av norrbottningarna trodde på SM-guld för Skellefteå AIK, medan 40 procent av norrbottningarna trodde på SM-guld för Luleå.

Jag fattade aldrig grejen med att det gjordes till en grej av tv-kanalen.
Det kan ju först och främst ses som ett mått på att det finns hockeykunnande i Norrbotten; att tro mest på det lag som varit i en klass för sig i grundserien, och sedermera även i slutspelet, vittnar om viss koll på läget.

Framför allt bevisar undersökningen att Luleå faktiskt inte alls är Norrbottens lag. På ställen som Malmfälten och Boden, där det finns en tydlig rivalitet mot residensstaden Luleå, behöver man inte heta Lars Törnman för att kunna konstatera att Skellefteå AIK äger en stor del av folkets sympatier i sammanhanget.

Att Kiruna AIF-fostrade målvakten Andreas Hadelöv, på den tiden som han ofta agerade derbydödare åt Skellefteå AIK, var den minst omtyckte AIK-aren bland Lulefansen, som mer än gärna gastade om ”ner i gruvan, Hadelöv!”, exemplifierade den motsättning som finns mellan Kiruna och Luleå.

Det går också att översätta till västerbottniska termer. Naturligtvis finns det människor i Västerbotten som hellre hejar på Luleå än på Skellefteå AIK.
Som alla vet är det Björklöven och ingenting annat som är Skellefteå AIK:s arvsfiende, och det bottnar inte bara i många klassiska hockeyderbyn när lagen i decennier kämpat i samma serie om herraväldet – utan i minst lika hög utsträckning handlar det om den tydliga och historiska rivalitet som finns mellan Skellefteå och Umeå som städer.

Samtidigt, för att göra bilden både mer motsägelsefull och sanningsenlig, så kan jag berätta att jag genom min egen direktförsäljning av min senaste bok ”När Skellefteå blev Guldstaden” faktiskt har sålt allra flest exemplar till Umeå (även om Skellefteå är etta på försäljningslistan totalt sett med de fasta försäljningsställena inräknade).
Människogrupper är helt enkelt inte så homogena som somliga gärna vill förenkla det till med grova generaliseringar.

Vad vill jag då ha sagt med detta?
Jo, att allt är inte är vad det vid en första anblick kan se ut att vara – och att det när man skrapat under siffrorna tecknas en bättre helhet.

Plus att Norrbotten, såväl i dåtid som nutid, varit en viktig rekryteringsmarknad för Skellefteå AIK – både på supportersidan och till den egna organisationen.
I guldlaget 1977/78 (som kul kuriosa kan nämnas att Luleå Hockey bildades just till den säsongen under namnet GroKo Hockey) hade Skellefteå AIK gjort fem externa värvningar. Förutom målvakten Mats Landerstedt, Mora, hämtades den resterande kvartetten från Norrbotten: Roland Stoltz kom från Överkalix via Luleå, Jan-Eric Sandberg kom från Piteå, och de första finländarna som vann SM-guld, Pekka Rampa och Hannu Palmu, plockades från Kiruna.

Det finns ju också en hel del norrbottningar i viktiga ledarroller i dagens Skellefteå AIK: general managern Lasse Johansson är från Piteå, hans högra hand Micael Engström likaså, tränaren Stefan Klockare är från Boden, tränaren Hans Wallson är från Kiruna, fystränaren Stefan Thomson är från Piteå, och materialförvaltaren Mikael Lundström är från Luleå – Micke hade för övrigt samma syssla i Luleå Hockey när klubben vann sitt hittills enda SM-guld 1996…

Även den tredje SM-finalen kan vi rubricera som en seger för Norrbottens lag – Skellefteå AIK, alltså. AIK (Petter Emanuelsson, Petter Granberg och Fredrik Lindgren) hade faktiskt lika många norrbottningar i spel som Luleå (Johan Fransson, Jan Sandström, och Karl Fabricius).

Luleå har gjort en prestationsmässigt bra finalserie, och den här tisdagskvällen var Luleå till och med riktigt bra.
Ändå räckte det inte för Luleå för att välta detta monstruösa Skellefteå AIK.

Att Luleå spräckte nollan djupt i första perioden, bara sekunder efter att Melker Karlsson haft öppet mål men prickat ribban, kändes i det skedet ganska logiskt och rättvist.
Målet var hela finalseriens första i powerplay – en duktig dyngare från blå av Daniel Gunnarsson – och Luleå fick även i andra perioden 3-0 i möjligheter i numerära överlägen.

Men Skellefteå AIK lyckades återigen vända ett underläge mot detta Luleå som tidigare varit så grymt svårslaget när man tagit ledningen med 1-0. AIK vann den andra perioden med 2-0 i mål efter två mäktiga slagskott signerade Martin Sevc och Viktor Arvidsson.

Målskyttarna måste också hyllas som två av de största svartgula hjältarna – inte bara för sina tunga mål.
I såna här täta matcher, där det kommer att handla mer om försvarsspel, mejslas värdet av en råbarkad vinnare som Sevc fram. Sevc tar inga fångar. Och det här är inte bowling, utan ishockey, som tjecken själv med en liten axelryckning brukar uttrycka det…

När jag inför matchen snackade upp finalen med Paul på väg hem från förskolan, så hävdade han att Viktor Arvidsson är snabbare än Blixten McQueen. Det kan vara en korrekt bedömning. Allra mest med Arvidsson, utöver gasandet, älskar jag hans helt obekymrade stil, hur mycket han visar att han älskar och vill göra viktiga mål.
Jag noterar vissa klagomål om att Arvidsson borde spela mer än de cirka tio minuter han får varje kväll, men jag tycker att matchningen av juniorsuccén är klockren. Arvidsson får den speltid han tål, han kommer in och är ruskigt pigg, och han är som klippt och skuren för jokerrollen att dyka upp i olika kedjor och vara svår att hålla koll på för motståndarna.
Jag ser Arvidsson som ett seriöst hot till Oscar Lindberg om priset som slutspelets mest värdefulle spelare.

Om det inte blir AIK-keepern Joacim Eriksson, som en annan mycket värdig MVP-kandidat, som norpar den trofén? Jocke har fått oförtjänt lite cred i riksmedia för sitt oerhört imponerande slutspel. Det här var Jockes nionde seger i slutspelet av lika många möjliga, och han toppar målvaktsligan på 94,44 i räddningsprocent – siffror som nästan når nivån av Henke Lundqvist som mästarkeeper i Frölunda 2005.

Jockes kanske viktigaste och definitivt mest minnesvärda räddning denna kväll var när han, liggande, på ett av Luleås powerplay i andra perioden förnekade Niklas Olausson med sin plockhandske från vad som hade blivit 2-1 till Luleå.

Jag vill även lyfta fram en osjungen hjälte från egna AIK-led som general managern Lasse Johansson hade den goda smaken att nyligen skriva ett nytt treårskontrakt med, den offervillige och robuste centern Martin Lundberg. Här och nu bidrog Lundberg med två oerhört stora insatser i slutminuten när Luleå hade plockat ut målvakten och vildsint jagade kvittering; först dubbelslängde han och Melker Karlsson sig och blockerade ett skott med 45 sekunder kvar, sedan vräkte sig Lundberg och slog ut pucken ur egen zon med tre sekunder kvar.

Den fantastiska inramningen från läktarna fortsätter också att hålla den toppnivå som är värdigt en sån här speciell SM-final; guldklass i Skellefteå och silverklass i Luleå.

Det var en ynnest att återigen på plats få uppleva en aldrig tidigare så här hoppande och hejande Skellefteå Kraft Arena – det är ingen överdrift att påstå att publiken bar fram AIK till segern i matchslutet.

Skellefteå AIK har nu chansen att bli tidernas mest segerrika och överlägsna vinnare i svensk ishockey.
Färjestads suveräna mästarlag säsongen 2008/09 noterades för följande:

* 12-1 segrar i slutspelet (förlusten: 1-4 första finalen mot HV71).

* 41-14 mål i slutspelet.

* Serieseger på 99 poäng, sju poäng före Linköping.

Skellefteå AIK modell 2012/13 har hittills detta facit:

* 11-1 segrar (förlusten: 2-3 i sudden death i första semifinalen mot Linköping).

* 41-17 i mål i slutspelet.

* Serieseger på 114 poäng, tolv poäng före Färjestad.

Om AIK vinner i Luleå på torsdag gör man därmed 4-0 i finalserien och blir det bästa laget genom tiderna.
En morot god som någon att inte, som jag vet att några Lundmarks & Marklunds gärna gör, invänta en guldfest till en eventuell femte final i Skellefteå på lördag.

Samtidigt kommer Luleå att sälja sig fruktansvärt dyrt när laget nu för första gången i slutspelet hamnat i ett måste-vinna-läge. Jag skrev inför finalserien på Twitter att det – med tanke på det unika med en final mellan två lag här uppe och den galna haussen kring den – blir extra fantastiskt för laget/fansen som vinner den här finalen och samtidigt extra fruktansvärt för laget/fansen som förlorar den här finalen.

Med detta sagt kommer Luleå naturligtvis att göra precis allt för att tvingas utstå den värsta tänkbara förnedringen för klubben som tycker om att hata Skellefteå – nämligen att AIK-kaptenen Jimmie Ericsson får lyfta Le Mat i Coop Arena efter fjärde raka segern mot Luleå.

Jag rekommenderar Skellefteå AIK att välja Håkan Hellströms nya album som soundtrack under den stundande bussresan norrut: ”Det kommer aldrig va över för mig”…

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier