En riktig fredagsfräckis

Det så kallade derbyt blev konstigt i många avseenden.
Inte för att det var mållöst efter 65 minuters spel – såna tillställningar har ju Luleå varit inblandat i vid ett antal tillfällen på senare år.
Däremot var det kul att se att Luleå faktiskt från start bemödade sig om att spela lite anfallshockey. Det är naturligtvis ingen slump att Luleå toppar puck out-ligan den här säsongen – om det ingår i den strikta filosofin att det är viktigare att inte passa pucken till motståndarna än att passa den till varandra, så bäddar det för sådant plus att offensiven allmänt blir lidande och får stryka på foten till förmån för defensiven – men Luleå överraskade positivt den här gången genom att gå ut från start för att inte bara försvara sig utan även försöka undkomma den sedvanliga AIK-anstormningen med att själv gå till attack.
I kraft av att Luleå även fick ett gäng powerplay med sig – hemmalaget drabbades av fem utvisningar och bortalaget av två – förmådde man i de två första perioderna att bitvis sätta AIK under tryck och skapa chanser.
Intensiteten var hela vägen hög i spelet, den formsvaga lillebrodern från norr tände på alla cylindrar när man åkte 14 mil söderut för att försöka klämma dit sin storebror, och allt som allt skapade det en sevärd match mellan två lag som verkligen tävlade för att vinna.
Om de här två lagen bjuder upp till såna här aptitliga tillställningar varje gång de möts, behöver ju inte vi i Västerbotten längta sådär våldsamt efter Björklövens återuppståndelse och att få se Det Riktiga Derbyt spelas igen.
Skellefteå AIK växlade upp succesivt, fick fler och längre anfall som plågade Luleå, och skapade under andra halvan av matchen tillräckligt mycket, och lite till, för ett segermål. Men Johan Gustafsson var fantastisk i Luleås mål och hjälpte laget med de 46 räddningar som krävdes för att hålla nollan.
De första 14.26 minuterna av tredje perioden var det 17-1 i skott i AIK-favör – då är givetvis 0-0 i mål alldeles för dåligt.
Oscar Möller gjorde comeback efter lååååång skadefrånvaro och var efter sina läckra dragningar så-här-nära att göra 1-0 bara 5.39 före full tid och skriva en episk story.
Nu fick i stället Luleå sista ordet i straffläggningen. Inte oväntat, då Luleå (säsogens tionde straffläggning) har vanan inne i dessa sammanhang till skillnad från AIK (andra). En iskall Joakim Lindström (när ska karln börja göra mål igen?) i AIK:s förstaline missade sin straff efter att ha försökt med en spegelvänd Foppa, och när Jens Jakobs i Luleås fjärdeline följde upp det med att iskallt dänga dit sin straff var saken klar.
Det var festligt, folkligt och fullsatt, och måltorkan till trots en fräck fredagsfight som pågick så länge att speakerns puffande för att sportbaren skulle hålla öppet ända till klockan 22 inte lär ha hunnit generera så många beställningar…
* * *
Skellefteå AIK valde att ha en tom plats på laguppställningen – Ryan Vesce fick alltså inte ens sitta på bänken som 13:e forward.
Jag tolkar det bara på ett sätt: AIK vill sätta press på Vesces agent att fixa en ny klubb före transferfönstret bommar igen vid månadsskiftet.
Visst kan Vesce sitta av det välbetalda kontraktet och må gott resten av säsongen, men hans marknadsvärde inför nästa säsong skulle givetvis sjunka ytterligare någon nivå om han avslutar säsongen med att sitta på läktaren i några månader i stället för att försöka få ihop lite poäng till sitt cv på annat håll.
* * *
Domaren Sören Persson är duktig på att – hånflina.
* * *
Niclas Burström fyllde 22 år – och känns som den mest givne AIK-aren när Pär Mårts presenterar sin nya Tre Kronor-skapelse på måndag.
* * *
Viktor Arvidsson uppmärksammades (välförtjänt!) inför nedsläpp som den tredje kandidaten till utmärkelsen Årets rookie.
Jag språkade i andra pausen med Tommy Töpel, juryns ordförande, och gav honom beröm för att man den här säsongen tycks ha anammat just nykomlingsaspekten – något som det varit si och så med tidigare år och som jag då riktat skarp kritik mot.
Arvidssons fåtaliga elitserieframträdanden inför den här säsongen känns ju försumbara i sammanhanget jämfört med när spelare (exempelvis Adam Larsson) nominerats efter att de redan varit ordinarie.
De två tidigare aktuella kandidaterna är ju också rookies i ordets rätta bemärkelse: William Karlsson, HV71, och Elias Lindholm, Brynäs.
Efter att den fjärde kandidaten plockas fram får vi till finalspelet veta vem rookievinnaren blir, och utöver dennes föräldrar (10000 kronor, “bensinpengar för allt skjutsande när grabben varit liten” som Töpel uttryckte det) belönas även moderklubben ekonomiskt.
Därmed kan Kågedalens AIF bli 40000 kronor rikare om Arvidsson blir pristagare.
* * *
Iskalla fakta till sist:
Luleås senaste seger i Skellefteå inom ramen för ordinarie matchtid daterar sig fortfarande den 9 januari 1989.

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK, Tre Kronor
Kategorier