En grov överdrift av C More

Jag var på en sorts blixtvisit i Stockholm under torsdagen, och tack vare det sena kvällsflyget hem till Falmark (kanske den bästa uppfinningen efter mobiltelefonen) hann jag se hela matchen mellan HV71 och Skellefteå AIK på tv på O’Learys på Kungsholmen före det var dags att bege sig hit till Arlanda där jag nu fördriver väntandet i gaten med lite skrivande.
Som en ren hyllning till Dick Axelsson tryckte jag även i mig en redig portion quesadillas medan jag spisade hockey.
Jag hörde dock inget (sades något av värde från kommentatorsbåset eller i spelar/tränar-intervjuerna är du välkommen att delge det i kommentarsfältet nedan) eftersom det sparkades fotboll avsevärt på högre volym på de flesta skärmarna, och stockholmarna – som jag trodde höll på sitt alldeles eget AIK – hade fullt upp med att jubla åt när Maradonas gamla lag gjorde mål.
Nåväl, det gäller att bibehålla fokus på sitt eget, och jag såg ett Skellefteå AIK som – givet förutsättningarna att lagets skadelista i dagsläget ser ännu längre ut än kön till Wallmanstältet när det begav sig på gamla Skelleftefestivalen – gjorde en helt okej match.
“Helt okej” ska ju dock inte räcka för att vinna en av elitseriens på papperet svåraste bortamatcher i Jönköping, och det gjorde det inte heller.
Juniorerna som kom in i den svartgula dressen körde frejdigt på. Det var kul att se en sån som Lucas Wallmark göra elitseriedebut. Jag tror att C More överdrev grovt när han i sin grafik påstod att Wallmark är 2011 år (!) men jag tror inte att jag överdriver när jag påstår att han redan inom något år kan vara en fältherre på elitserienivå genom sin blick och sitt sinne.
Dock blev det ingen riktig tryck eller ingen riktig tyngd i AIK-offensiven, där de trögfotade HV-backarna testades för sällan och för dåligt. Som en följd av omflyttningarna i laget klickade lagets powerplay, och på nåt sätt kändes det logiskt att AIK blev nollat framåt efter de tunna anfallsattackerna.
Desto mer irriterande då att AIK släppte in matchens enda mål till säsongens första trepoängare för HV genom ett nytt, tamt agerande framför eget mål (du minns väl vad jag påtalade efter det som hände, eller rättare sagt inte hände, i Luleå senast?) där Markus Svensson nu debuterade med den äran.
Den här gången var det Fredrik Styrman som iklädde sig rollen som syndabock när han likt en snäll skolgosse från Kalix bockade artigt och lät Marcus Nilson raka in 1-0-pucken. Ett powerplay-mål som inte hade behövt bli ett powerplay-mål.
Om du har hängt med i mina förhandstips så vet du att jag har tippat att de här lagen gör upp i SM-final till våren, men nu var det inget av lagen som imponerade. Det finns mycket att putsa på i båda lägren, men naturligtvis är det bättre att visa finalform i april än i september.
Växjö hemma blir efter detta ett intressant lördagstest för Skellefteå AIK, och förhoppningsvis får ni som är på plats en mer angenäm upplevelse jämfört med det brutalt trista elitseriegenrepet mellan lagen häromveckan.
Själv missar jag den matchen live, men jag hoppas hinna tv-titta på den någon gång i helgen och återkomma med diverse synpunkter här i bloggen.
Jag ägnar i första hand veckoslutet åt att åter vara på resande fot; destinationen är Göteborg, för att delta vid Barncancerfondens 30-årsfirande.
Livet är inte bara hockey.

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier