Elitseriesegern – exakt så mycket betyder den

Det blev en synnerligen trivsam – ja, slutspelsdoftande – seriefinal att uppleva på plats i Skellefteå Kraft Arena.

Då tänker jag inte bara på att man fick höra och se detaljer som exempelvis att speakern annonserade att en namngiven person kunde återfå sitt körkort mot beskrivning, eller att Färjestads glade gutt Ole-Kristian Tollefsen efter en avblåsning försökte lirka upp pucken med klubban för att flippa den till linjemannen, sådär som alla gör lite snyggt och smidigt, tills han efter ett antal upprepade, och misslyckade, försök tvingades inse sin tekniska begränsning och helt enkelt plockade upp trissan med handen i stället.

(Tollefsen såg i och för sig inte alls lika glad ut i slutminuterna när han lyckades protestera sig till ett matchstraff, och det måste man ha förståelse för.)

Inför nedsläpp kom dessutom FBK:s målvaktsguru Erik Granqvist fram till mig. Erik är inte bara kompetent, utan också en trevlig man i sina bästa år, och vi hade ett i vanlig ordning stimulerande samtal – den här gången om pingis…

Några minuter senare hade Erik surnat till och drog några svavelosande salvor när hans adept Alexander Salak billigt släppte in Petter Emanuelssons långtifrån otagbara nästan-från-blå-skott. Tjecken var, av någon anledning, i humörmässig obalans redan från minut ett. Elitseriens räddningsprocentuellt bäste målvakt var inte ens tacksam över att han hade stolparna som sina bästa vänner – Viktor Arvidssons tjottablängare i ramen sekunden före andra pausvilan! – för i andra perioden sparkade Salak först bort ena stolpen, och när han då blev utvisad sparkade han bort andra stolpen av bara farten…

Matchen som sådan blev en härlig tillställning. Skellefteå AIK kom ut bestämt och spelade en attackhockey med bra bett i, och man penetrerade FBK-kassen hårt i nästan varje anfallsvåg.

Men efter att Pierre-Edouard Bellemare hittade krysset till 2-0, hittade Färjestad en väg tillbaka in i matchen.
Att resa sig från ett 0-2-underläge borta mot ligans bästa lag kräver sin man, eller sina män, och speciellt att göra det i en period (andra) där man förlorar skotten med 6-17.

Nu var inte heller Salak den ende målvakten på isen med stundtals dålig koll på puckarna. Joacim Eriksson var inte dålig matchen igenom, men Jocke fumlade in kvitteringen och den typen av målvaktsmisstag finns det sällan utrymme för i tighta toppmatcher. Ändå blev det inte inte poängavgörande.

Hemmasegern inom ramen för full tid – Skellefteå AIK:s femte raka uddamålsseger över Färjestad för säsongen – var välförtjänt. FBK låg hela tiden och nafsade i bakhasorna, men AIK var en klass bättre över 60 minuter.

När jag har promenerat på Älvsbacka har jag aldrig riktigt förstått varför Johan Alm har fått en gata uppkallad efter sig, men efter den här kvällen känns ju det där med Almgatan fullständigt självklart. Ty det var Alms fullträff från blå som slank in högt bakom Salak, när matchklockan visade 16.28 i tredje perioden, som nu säkrade Skellefteå AIK:s första elitserieseger sedan 1980/81.

Sedan det bekräftats att HV71 lyckats tappa en poäng hemma mot Brynäs, gratulerade jag klubbdirektören Pea Israelsson till seriesegern – med anledning av att nygamla tabelltvåan HV nu är distanserad med nio poäng och dessutom har 30 plusmål att hämta upp på AIK.

En försiktig general som Pea kunde i alla fall sträcka sig till:

- Ja, nu ska det mycket till…

Tack vare seriesegern får Pea & Co får ytterligare en miljon kronor i bonus att sätta sprätt på (om jag känner Pea rätt så sätts det dock inte alls särskilt mycket sprätt – en ekonomiskt sinnad man som Leif Boork framstår som direkt slösaktig i jämförelse med Pea) men framför allt innehåller seriesegern ett stort sportsligt värde.

Först och främst gäller det för Skellefteå AIK att inte falla i Luleås fälla från i fjol; när Luleå vann serien firade man det som att det var själva huvudmålet med säsongen, och man började även att yla om att det minsann borde vara seriesegern som räknades.

Därmed inte sagt att det inte betyder mycket att vinna elitserien. Med tanke på dels det faktum att de två senaste säsongernas serievinnare har rykt direkt i kvarten, dels det faktum att den mediala dramaturgin med att alla älskar en underhund, kommer du i det veckolånga glappet mellan grundserieslut och slutspelsstart att kunna läsa tonvis med förhands på ”DE KAN SKRÄLLA”-temat.

Det k-a-n Brynäs & Co strax ovanför slutspelsstrecket förstås också göra. Det k-a-n börja växa vårblommor genom isen i Skellefteå Kraft Arena. Det k-a-n komma en låt i Melodifestivalen som är bra. Det k-a-n bli SM-guld för Björklöven 2015.

Men om vi förlitar oss på kalla fakta och statistiskt mer relevanta underlag kring det aktuella ämnet, så visar sådana exempelvis att det en enda gång i elitseriehistorien har hänt att ett lag som slutat åtta har vunnit SM-guld (HV71 1995).

Eller, om vi tar det uppifrån i tabellväg: från och med millennieskiftet (när matchserierna i SM-slutspelet började avgöras i bäst av sju, vilket naturligtvis minskade möjligheterna för det sämre laget att slå ut det bättre) har elitseriesegraren i nio fall av 13 varit lika med det lag som sedermera också fått avsluta säsongen med att kyssa Le Mat.

Genom förstaplatsen är Skellefteå AIK:s guldchanser således, för att formulera det exakt, 69,23 procent.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier