Efter fredagsmyset väntar finalfest

Fredagsmyset i Skellefteå Kraft Arena mynnade till slut ut i att Skellefteå AIK blev klart för sin tredje raka SM-final, på dagen sju år sedan klubben gick upp i elitserien.

Roger Melin skippade för en gångs skull domargnället i uppsnacket. I stället hetsade LHC-tränaren styrkorna med att hans Linköping Lions skulle stöpas om till vildsvin som skulle gräva upp anfallszonen.
Det var ett desto skojigare surr att höra.

Första perioden gick också lite i det tecknet; LHC byggde inga skyttegravar utan fräste på framåt och lyckades skaffa sig ett knappt övertag om matchen.
Annars har ju matchbilderna i inledningsperioderna tidigare i den här semifinalserien handlat om mer eller mindre vansinnig press av Skellefteå AIK – men med dålig eller ingen utdelning.

Nu fick Skellefteå AIK likafullt ett ledningsmål bara 17 sekunder före första pausvilan som kändes psykologiskt viktigt.
I andra perioden kopplade Skellefteå AIK därefter ett bastant grepp om händelserna. AIK fick den där volymen på anfallen, kombinerad mycket rörelse i anfallszon, som började såra LHC-försvaret allt mer.

Och när vi satt och väntade på 2-0-målet kom… 1-1 i ett powerplay för LHC.
Att LHC vann andra perioden med 1-0 trots att AIK då vann skotten med 17-4 har varit signifikativt för hela serien; den läskiga effektiviteten har gett LHC chansen att hänga kvar i matcherna och spela om seger ända fram till full tid – eller mer.

Även om en del tippat Linköping till final, och jag själv hade 4-2 i matcher till Skellefteå AIK, så ska Cluben ha all heder av insatsen över fem matcher. LHC har klarat sig utan en rätt osynlig storstjärna i Carl Söderberg tack vare att andra spelare i laget har hållit konstant toppnivå (som Simon Hjalmarsson), spelat sin bästa hockey på flera år (som Magnus Johansson) eller spelat sin bästa hockey någonsin (som Daniel Rahimi).

Nu fällde AIK:s tålmodighet och totalt sett högre klass avgörandet, och vi fick för första gången se ett avgörande inom ramen för 60 minuter.
Ett magnifikt solomål av Petter Emanuelsson skrevs till matchavgörande 2-1 när matchklockan visade 12.12 i tredje perioden.

Att speakern senare annonserade att Emanuelsson skrivit nytt tvåårskontrakt med AIK fick inte bara taket i det fullsatta bygget att lyfta; det var dessutom en tung passning norrut – för i Luleå har supportrar och journalister febrat om att slutspelsskyttekungen ska spela där nästa säsong…

Kapten Ericsson fick sedan stå för slutvinjetten när han avslutade ett tre mot en-läge till att dribbla bort LHC-keepern Christian Engstrand till 3-1.
Jimmie såg genomgående piggare ut den här kvällen jämfört med tidigare, då han visserligen kämpat på men liksom inte fått i högsta växeln och förmått bjuda på sina karaktäristiska genombrott med fart och kraft.

Det är förstås goda nyheter för AIK inför finalen, då man lär behöva topprestationer från alla positioner för att nå det efterlängtade guldet.

Det har, välförtjänt, varit mycket fokus på AIK:s Young Guns, och tredjelinen var tillsammans med kanonkulan Viktor Arvidsson mästerlig även denna kväll. Men bilden av att ingen av AIK:s mest meriterade forwards skulle ha presterat i semifinalen är inte med sanningen överensstämmande; Joakim Lindström har både spelat och producerat på en hög nivå, och Oscar Möllers 1-0 var ett nytt, vitalt slutspelsmål av honom.

Det enda vi nu med säkerhet vet om SM-finalen är att första matchen spelas i Skellefteå nästa lördag, och att en ny möjlighet till en mer än veckolång återhämtning för Skellefteå AIK är ett faktum som kommer att göra laget gott i det långa loppet.

Jag ber att få återkomma med närmare tankar inför finalfesten efter att Luleå har slagit in matchbollen mot Färjestad.
Chanserna till tredje gången gillt för Guldstans favoriter är hur som helst ypperliga – vem som än står på andra sidan.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier