Det blir inte ett dugg mer sexigt

Matchen mellan Skellefteå AIK och Frölunda kändes intressant ur flera olika aspekter.
Inte minst det faktum att det är två klubbar som befinner sig på helt olika sidor av skalan i Hockeyligans stora tvistefråga den här hösten, om att värva lockoutade NHL-spelare på korttidskontrakt.
Skellefteå AIK har varit mycket tydligt med att man inte kommer att ta in några NHL-spelare under konflikten där borta. Jag inbillar mig att klubben faktiskt kommer att fullfölja sin filosofi med en satsning på huvudsakligen eget även om det skulle göras en överenskommelse mellan elitserieklubbarna om att öppna NHL-dörren i händelse av ett (oväntat) senare besked om att hela NHL-säsongen ställs in.
En konsekvens denna onsdagkväll (i elitseriens nya tv-tidevarv kan det spelas elitseriehockey alla dagar i veckan) av att AIK inte väljer värvandets väg, var att vi fick se 18-årige Oscar Sundqvist göra elitseriedebut i fjärdekedjan (inte förstakedjan, i vilken han lanserades i den officiella laguppställningen). Jag gillar Sundqvist, inte enbart för att han råkar fylla år på samma datum som jag, främst för den blick för spelet han hann avslöja under sina byten. Det är också lätt att förstå NHL-klubbarnas nyfikenhet på Sundqvist kring sommarens draft, där han valdes av Pittsburgh, i och med den attraktiva kombination av storlek och mobilitet som han utgör.
Frölunda flög upp till Skellefteå med desto fler aktuella NHL-inslag i sitt lag. Frölunda är ju det lag i ligan som valt att trampa över överenskommelsen om NHL-nej värst genom att plocka in både Matt Duchene och Viktor Stålberg. Officiellt har Frölunda hävdat att det handlar om att fylla skadehål i truppen, men klubben svarade för ett praktfullt självmål på den tesen genom att samtidigt skicka ner supertalangen Sebastian Collberg till allsvenska Örebro…
Som högt draftval och med en rätt spektakulär spelstil har Duchene erövrat viss stjärnstatus i NHL, men den här kvällen sålde nog inte nummer 91 i bortalaget in sig hos Lundmarks & Marklunds som annat än en osynlig figur med ett knepigt efternamn.
Stålberg blev i stället den ende av dem som hamnade i matchprotokollet – med en sällsynt onödig trippingutvisning (Jimmie Ericsson) djupt i anfallszon.
Det är lätt att förblindas av häftiga namn, men NHL-spelarnas hittillsvarande intåg har inte gjort elitserien ett dugg roligare eller förvandlat den till en mer sexig produkt.
(Även om jag definitivt, delvis för att förekomma arga insändare från nolaskogsare, skriver under på att Alexander Steen har varit oerhört värdefull för Modo.)
Killarna som kommit hit är inte av den kalibern att de säljer några fler biljetter eller breddar intresset bland nya målgrupper. 4960 åskådare i Skellefteå Kraft Arena hade varit exakt lika många även utan Duchene och Stålberg i bortalaget.
Det finns egentligen bara en enda spelare som är uppe på den nivån att kunna göra sådan skillnad: Henrik Lundqvist. Visst är det märkligt i det sammanhanget att Frölunda inte signat den spelare som de verkligen, på alla sätt, skulle behöva? Eller är det så enkelt att pengarna inte räcker till och att det är något som man inte törs kommunicera till hockeytokiga göteborgare som då skulle bli tokiga på klubben?
Elitserien är, och har alltid varit, en liga för folk som passionerat följer lag snarare än enskilda spelare. Charmen i detta får för min del gärna fortsätta att vara ett trevligt kännetecken för Sveriges mest populära idrottsserie.
Själva matchen mellan dessa olika skolor, då?
Ja, AIK saknade inledningsvis både det klipp i steget som krävs för att sätta stora, tungfotade Frölundabackar under press och ett målvaktsspel värt namnet; Joacim Eriksson såg obehagligt ihålig ut vid både ettan och tvåan. Även om Jocke spelade upp sig har Markus Svensson, efter sin formidabla säsongsinledning, skaffat sig ett grepp om förstaspaden framför Jocke.
AIK vände 1-2 till 4-2 i tom kasse av Jimmie Ericsson efter två mål dessförinnan av Oscar Lindberg, som äntligen fått sitt efterlängtade genombrott. Oscar har vuxit flera klasser och erbjuder numera hela paketet.
Kvitteringen till 2-2 i powerplay var dock inte alls särskilt mycket Oscars förtjänst – till och med jag hade kunnat sprätta in pucken vid bortre stolpen som han då fick förmånen att göra. Men herrejävlajösses vilket förspel som gjorde det till säsongens snyggaste balja; Jimmie Ericssons snabba och läckra direktpassning som uppföljning på Bud Holloways sanslösa dribblingsnummer under vilket tre goa gubbar skickades upp på läktaren till pappa och mamma Holloway för att köpa korv.
Ska vi kalla det NHL-klass…?

Posted in Elitserien, Ishockey, NHL, Skellefteå AIK
Kategorier