Bragden i Berlin – och en konflikt som snart är över eller bara har börjat

Kvällens tråkigaste var faktiskt inte att byta till vinterdäck på bilen i blötsnöandet – det blev nämligen ett “ur askan in i elden”-moment att kliva in och slå sig ner i tv-soffan för att konsumera Sveriges VM-kvalmatch i fotboll borta mot Tyskland.

Det kändes som game over i princip direkt efter avspark; tyskarna gjorde 2-0 på mindre än en kvart och överlägsenheten var kosmisk.

Det kom egentligen inte som någon chock för mig. På Facebook hade jag tippat 4-0 till Tyskland före kickoff, och det var ju också resultatet en bit in i andra halvlek.

Sedan startade en bragdartad svensk upphämtning, och det var helt osannolikt att Sverige lyckades jobba sig upp till kryss efter fyra snabba mål av Zlatan, Lustig (!), Elmander och Elm. Att Tyskland la av för tidigt är en sak, men till och med svenska spelare och ledare medgav ju att man inför andra halvlek spelade för hedern och inte för att få med sig poäng…

Det är solklart att 4-4 är roligare än 1-1 eller 0-0. Men i den blågula glädjeyran känns det ändå värt att påminna att det nödvändigtvis inte är bättre, och att Lars Lagerbäck-eran faktiskt inte var så dum när man – till skillnad från nu – klarade av att rätta mun efter matsäcken mot bättre motstånd och behärskade försvarsspelets grunder.

Poängstölden på tysk mark och eventuella rubriker om “succébyten” till trots finns det också all anledning att kritisera Erik Hamréns laguttagning – Kim Källström visade i sitt inhopp med sin fighting spirit och sitt passningsspel att han inte ska sitta på bänken (jävlar vilken vrålande hårtork han delade ut när Tobias Sana sköt i stället för att passa vid Sveriges första kvitteringschans!) och med erfarne Anders Svensson på planen misstänker jag att den svenska defensiven hade varit åtminstone en aning mindre virrig.

Även om det i första halvlek i alla fall var lustigt att konstatera att Jon Persson, expertkommentator i Kanal 5, lät som en Niklas Wikegård-wannabee, så tröttnade jag då bitvis på fotbollen och zappade över till kvällens elitseriematch i ishockey. Där var det skoj att Timrå skapade lite liv i den rätt döda streckdramatiken genom att klappa till Linköping med 5-1 på bortais. Till och med en skön snubbe som Christian Söderström lyckades göra mål, utan att varken han själv eller någon annan fattade hur det gick till.

Kvällens bästa nyheter handlade också om ishockey och kom från Toronto, där den utskällde NHL-bossen Gary Bettman lämnade ett nytt och mer generöst bud till NHLPA för att få ett slut på den rådande konflikten.

Ett smart drag av Bettman – för om spelarna skulle nobba den föreslagna 50/50-splitten glider ju skurkrollen över från ägare till spelare.

Men jag kan inte se annat än att ett officiellt handslag nu är nära – ingen av parterna tappar ansiktet med att tacka ja och från båda sidorna kan man nöjt lämna förhandlingsbordet – och plötsligt känns det således väldigt troligt att NHL-säsongen faktiskt kan dra igång redan den 2 november.

Det får konsekvenser även här när NHL-spelarna som extrajobbat i de svenska rinkarna försvinner till sina ordinarie arbetsgivare snabbare än en avlöning.

Fast konflikten inom Hockeyligan lär hur som helst bara ha börjat. Vad blir egentligen slutresultatet av att Modo och Frölunda valde att bryta överenskommelsen och ta in NHL-spelare på korttidskontrakt?

Och rent sportsligt – sjunker Modo som en Steen…?

 

Posted in Elitserien, Fotboll, Ishockey, NHL
Kategorier