Tre Kronor kommer inte att jubla efter ett OS-silver

Som jag ser det har lagidrotten väldigt mycket att lära av den individuella idrotten – inte minst när det gäller att ta eget ansvar och ett helhetsgrepp för sin karriär, att inte låta sig skämmas bort av generös uppbackning från omgivningen, att upprätthålla en stor träningsmängd, och att arbeta målmedvetet med att förbättra enskilda detaljer.

Däremot måste jag säga att jag kan förlika mig mycket bättre med hur man inom lagidrotten förhåller sig till ett mästerskapssilver jämfört med hur det, generellt, värderas i individuell idrott.

Missförstå mig rätt; jag är väldigt glad över att Sverige har startat OS på ett medaljmässigt positivt sätt. Efter Charlotte Kallas färska silver på tio kilometer klassiskt är vi uppe i fyra silvermedaljer och en bronsmedalj. Det är strålande – fastän pricken över i saknas.

Jag sympatiserar också med, och applåderar gärna, prestationerna som lagat bakom de blågula medaljerna.

Jag är imponerad av hur Kalla den här vintern har lyckats studsa tillbaka efter några tunga år i karriären som följde efter det bejublade genombrottet.

Men jag har faktiskt svårt för den enorma glädjeyran som den förste förloraren, som ju silvermedaljören är, ger uttryck för – och samtidigt möts av från omgivningen. De svenska mediarepresentanterna på plats i Sotji förefaller ha blivit så förblindade (måhända ursäktade av det intensiva solskenet) att de i frågeställningarna till de aktiva helt har utelämnat den minerade mark som det tycks vara att föra något så “oförskämt” som ett förlorat guld på tal.

Även om den individuella idrotten förvisso skiljer sig mot lagidrotten på den punkten att när man kommer fram till en final så är silver redan säkrat, så uppskattar jag att lagidrotten omgärdas av ett helt annat “the winner takes it all”-tänk där skillnaden på ett guld och ett silver är mycket mer markant.

Du kommer inte att få se ett Tre Kronor som jublar efter ett OS-silver i Sotji. Om jag känner Jimmie Ericsson rätt så tror jag att han skulle gömma undan ett eventuellt OS-silver i sin prissamling.

Kom ihåg; om några år kommer vi inte att minnas tillbaka på, eller knappt ens minnas, den där soliga torsdagen i februari när Charlotte Kalla tog ett OS-silver.

Eller på ett mer lokalt plan; lika lite som idag blir inte heller den framtida snackisen de där SM-silvren som Skellefteå AIK tog 2011 och 2012 – utan det där SM-guldet som Skellefteå AIK tog 2013.

Det är vinnarna som skriver historien.

Elitidrott handlar om att vinna.

Och förlorarna borde inte, ens i den aktuella stunden, hyllas som segrare.

 

Posted in Ishockey, Skellefteå AIK, Tre Kronor

Vykort från Sydön

Hej på dig!

Här följer andra halvan av min resedagbok från Nya Zeeland.

Måndag den 13 januari

Efter uppstigning i gryningen, och ett kort stopp för att handla förnödenheter, rullar vi vidare söderut från Whaganui. Vi tar av motorvägen vid Foxton och åker vidare ut till Foxton Beach på sydvästkusten. Det blåser så pass mycket att vi både lagar och äter lunchen – risotto med musslor för de stora och bara nudlar för den lille – inne i husbilen. Vinden avtar inte när vi fortsätter söderut, tvärtom, och vi bestämmer att Otaki får bli vårt stopp för natten. Jag går ner till stranden, där det råder badförbud på grund av den hårda blåsten. Vågorna piskar in mot stranden, sanden yr, och det blir fina bilder med solen och mäktiga Kapiti Island som kulisser. Jag noterar hur till och med fiskmåsarna hukar i skydd mot blåsten uppe på bilparkeringen. Vi kommer fram tidigt och hinner med en eftermiddagstuppelur i husbilen före vi testar alla racketsporter som erbjuds på campingen: squash, tennis och pingis. Till och med Paul tycker att poolen är för kall att bada i. Vi steker oxe till middag och läser Bröderna Lejonhjärta som godnattsaga.

Tisdag den 14 januari

Det första som möter oss på morgonen utanför husbilen är en helvit kanin. Kaninen är precis en sådan som Jonatan och Skorpan har i Astrid Lindgrens saga, och som vi avslutat med före John Blund. Det känns som ett slags tecken på något – men vad? Nåja, vinden har mojnat och vi styr kosan vidare söderut med huvudstaden Wellington som destination. Vi inleder, som ofta i en ny stad, med ett besök på den tillmötesgående turistinformationen. Bland allt utbud fastnar vi för att besöka Te Papa och att åka upp med linbanan från centrum. Men först av allt blir det lunch – vi hittar en turk på en sidogata som serverar utsökt kebab. Vi hinner även med lite (ögon)shopping innan vi flyttar bilen till den centrala husbilscampingen. Värden som möter oss har knappast några vinstintressen i anläggningen – han ifrågasätter om vi är säkra på att bo där, varnar för tjuvar, påpekar att vi inte har tillgång till något kök, och påminner om att trafiken på den näraliggande motorvägen kan störa nattsömnen… Vi slantar ändå någorlunda glatt upp 50 nya zeeländska dollar för natten – tack vare det perfekta läget med gångavstånd till allt. Vi strosar längs hamnområdet i det strålande sommarvädret, blir förtjusta i de fräscha och vackra omgivningarna, och stannar till och dricker en smoothie på ett café. Vi fortsätter till Te Papa – Nya Zeelands pampiga nationalmuseum. En imponerande skapelse på sex våningar, där man får ta del av landets historia på ett sätt som Paul beskriver som “coolt” och det är bara att skriva under på. Några timmar senare går vi och tar linbanan, uppförd 1902, upp till observatiorielunden och de lummiga botaniska trädgårdarna med härlig utsikt över Wellington och havet. Vi åker ner mot hamnen igen och äter en middag med fisk som bara smälter i munnen och de förlåter de snålt tilltagna portionsstorlekarna.

Onsdag den 15 januari

Vi vaknar utan att ha blivit rånade och bara knappt störda (av polissirener) under natten. Två dagar tidigare har jag fått tips av en kanadensisk kvinna från Montreal att inte missa Red Rocks-vandringen utanför Wellington. Jag lyckad sälja in idén till övriga familjen, och vi tar husbilen en mil mot Nordöns sydvästspets vid Oteranga Bay. Vi vandrar i 2,5 timmar med det turkosa havet på ena sidan och branta, röda bergsklippor på andra sidan. Vi följer Red Rocks-vandringsleden upp på en bergstopp, och som lön för mödan får vi makalös utsikt både inåt land, med fler växtrika bergstoppar, och utåt, där vi skymtar konturerna av Sydön i horisonten. Vi dricker vatten och äter kiwichoklad som färdkost under vandringen, och tillbaka i husbilen på parkeringen lagar vi hamburgare som vi äter med god aptit och ännu godare tillbehör i form av tomater, avokado och oliver. Vi åker in mot stan igen, passerar Westpac Trust Stadium (där många stora matcher i rugby och cricket spelats), och lämnar Wellington med färjan från Aoetea Quay. Jag förstår varför de 92 kilometrarna över Cook Strait till Picton på Sydöns nordspets beskrivs som en av världens vackraste färjelinjer; havet är lugnt och inbjudande, precis som bergsvyerna både norrut och söderut. Under den sista biten in mot Picton, i Queen Charlotte-sundet som omges av bergiga öar vid Marlborough Sounds. Flera av de små fiskebyarna, eller rättare sagt enstaka hus nere vid kustlinjen på de i övrigt vildvuxna öarna, går bara att komma till och från via vattnet. Jag finner det väldigt tilltalande. Tre timmar på havet går fort tills vi rullar av färjan i Picton och lyckas med det som den tyske sjöfararen Abel Tasman misslyckades med på 1600-talet när han motades bort av lokala maorikrigare; landstiga Sydön. Men han har i alla fall fått en nationalpark uppkallad efter sig, Abel Tasman National Park, och dit letar vi oss så småningom. Men först plöjer vi igenom vinodlingsdistrikten, med sina till synes oändliga vingårdar med rätlinjiga rader av vinrankor, passerar vackra, kvällssolsbelysta kuststäder med Nelson i fronten, och går i mål i Motueka vid Tasman Bay. Vi vildcampar på en parkering nära en av de stora livsmedelsbutikskedjorna.

Torsdag den 16 januari

Jag hänger på låset när New World slår upp portarna. Jag blir genast på gott humör av att man har modet och självförtroendet att klockan 07.30 på morgonen spela The Cure i högtalarna för mig och de andra äldre människorna som orkat upp i arla morgonstund för att handla förnödenheter. Jag plockar glupskt åt mig frukt och grönt och andra godsaker i matvagnen; vilka grymma råvaror man får tillgång till varje dag i köket på Nya Zeeland. Men smakar det så kostar det – tio spänn för en avokado, till exempel. Efter att ha laddat de egna depåerna och tankat husbilen, smörjer vi in oss med solkräm och känner oss redo för Kaiteriteri någon mil norrut längs Tasman Bay. Stranden beskrivs i en reseguide som Nya Zeelands finaste. Stranden, fylld av kritvit sand och snäckor av alla dess former, ligger vid ett inlopp med kalkstensklippor på andra sidan och berg i fjärran. Jag vandrar längs den kilometerlånga stranden, går kringelikrokar förbi uthyrare av kanoter, trampbåtar, vattenskidor och båtturer, och läser på om Kaiteriteri. Byns historia säger något om vår samtid och dåtid; före 1930-talet sågs Kaiteriteri som i princip värdelöst eftersom den sandrika jorden jämfört med många andra ställen i omgivningarna var dålig att odla frukt på, men sedan började det rika folket åka på regattor från Nelson till Kaiteriteri, och i dag har stranden blivit ett populärt utflyktsmål för folk från alla samhällsklasser. Jag och Paul känner på de starka tidvattenströmmarna och har, tillsammans med de andra barnen, skoj i den fors som bildas vid inloppet samtidigt som vattenlinjen drar allt mer utåt från stranden. Paul drar med mig till en minigolfbana ovanför stranden som han fått korn på, och under tiden hinner Karin se en pingvin som simmat in i viken under stor uppståndelse. Vi äter sagolikt god mjukglass som smaksätts med valfri frusen frukt på beställning. Vi lämnar solskenet och börjar åka mot västkusten. Det blir kallare och regnigare, vi åker förbi diverse tät vegitation, över höga berg och djupa dalar, och kommer till slut fram till Westport på västkusten. Karin, som läser den analoga kartan medan Paul rattar gps:en, noterar att de engelska namnen på orterna är vanligare än de maoriska namnen på Sydön jämfört med på Nordön; en följd av att det land som fanns kvar att erövra och utvinna när européerna, företrädelsevis britterna, främst fanns på Sydön. Vi checkar in på en camping i Westport och snor ihop tacos. Det regnar och luktar bränt gummi från brända sopor på sopsorteringsstationen mitt på campingområdet; man får ta det onda med det goda.

Fredag den 17 januari

Regnet har upphört, och solen tittar fram när vi äter frukost i kolgruvestaden Westport. Vi åker söderut längs väg 6, kustvägen som av Lonely Planet rankats som ett av världens tio vackraste vägavsnitt. Vägen är delvis slingrig och smal, med lodräta berg på ena sidan och ett mullrande hav med stora vågor på andra sidan. Det känns lite grand som att åka i Norge. Efter sex mil gör vi första stoppet: Pancake Rocks. Vi vandrar ut till ett häpnadsväckande naturens skådespel. Kalkstensklipporna, som sakta äts upp av hav, regn och vind, har på många ställen gröpts ur så att de ser ut som pannkakor staplade på varandra, och det har skapats håligheter i stenarna där vattnet från vågorna kommer in och ut ur kalkstenarna på spektakulära sätt. Vi skriver några riktiga vykort som vi postar direkt, med en farhåga om att vi hinner hem före vykorten. Nästa stopp blir gamla guldgruvestaden Greymouth, tio mil söder om Westport, där vi handlar mat och prydnader. Det är mycket ödeland och lite befolkning längs västkusten. Extra tydligt blir det när vi stannar i den orten Ross ytterligare några mil söderut längs kusten. Ett sekel tidigare sökte sig massor av människor till västkusten i allmänhet och Ross i synnerhet för att vaska guld efter att fyndigheterna upptäckts. 1907 vaskade man fram den största guldklimpen genom tiderna på Nya Zeeland i Ross, 2,8 kg. Nu är guldruschen över. Det känns typiskt och ironiskt att turistinformationen är stängd när jag går dit och rycker i dörren – i dag är just turism kring svunna guldtider lite av den lilla strimman av hopp för Ross som håller på att förvandlas till en spökstad. Vi går in på Empire Hotell, som inhyser en sjaskig lokal pub. Vi beställer varm choklad och white bait-smörgåsar, den populära flodfisken har stekts tillsammans med ägg som pålägg mellan vita bröd. Jag blir genast förälskad i interiören och lokalbefolkningen som hänger här, beställer in små kannor med öl, snackar skit och spelar biljard. Jag älskar att varje litet samhälle som vi passerat tycks ha sitt egna rugbylag som spelar på rugbyplanen mitt i byn. På väggarna hänger gamla bilder och tidningsklipp från när Ross stod i guldruschens centrum tillsammans med lagbilder på Ross rugbylag. Den senaste lagbilden som jag hittar är dock daterad är 2000, så jag frågar en man som tycks vara pubägaren om Ross fortfarande har ett eget rugbylag. “Han där borta är vår kicker”, svarar pubägaren och nickar bort mot bartendern, en rundlagd man i 45-årsåldern med krulligt hår som håller på att ställa in ölflaskor i kylen. Jag går fram till jukeboxen och stoppar i ett dollarmynt för att få höra “The end” med The Doors, som hade låtit som det perfekta soundtracket till den scen som spelas upp framför oss. Jukeboxen är trasig och det blir ingen musik. Vi sätter oss i husbilen igen, lämnar kusten, och åker inåt landet till Franz Josef. Vi checkar in på en ny camping, lagar kycklingpytt till middag, och får en makalös middagsutsikt i solnedgången uppe på en kulle på campingen i dalgången där vi befinner oss, omgivna av berg och glaciärer.

Lördag den 18 januari

Paul faller tyvärr, med knapp marginal, för sjuårsgränsen som krävs för att få klättra på Fox Glacier. Jag får därför ta turen upp på glaciären tillsammans med en guide och tolv andra turister från hela världen. Som glaciär är Fox unik med att den ligger så lågt över havsvattennivån (267 meter, informeras jag om) och att den omges av för glaciärer sällsynta regnskogar. Det är en vacker naturupplevelse i ravinen nedanför Nya Zeelands näst högsta berg Mount Tasman (3498 meter över havet) i ett strålande solsken i molnfritt väder som guiden poängterar är väldigt ovanligt i detta nederbördstäta område. Med tre stenfall under vår glaciärklättring – den största stenen som rasar ner från andra sidan ravinen rapporterar guiden in som “en mindre bil” på kommunikationsradion till sambandscentralen som ständigt uppdaterar säkerhetsläget och väderprognoserna – påminns jag också om farorna i att befinna sig i sådana här områden. Ett dygn tidigare har det också skett ett stort isras. När jag återvänt från glaciärturen kan jag ta Paul och Karin med upp till bilparkeringen och vandringen upp till en utkikspunkt nära glaciären. Vi fyller tomma vattenflaskor med iskallt och friskt glaciärvatten som porlar i bäckarna, och Paul hugger åt sig en isklump som ligger som påminnelse om det färska israset vid flodfåran nedanför glaciären. Det mest bestående intrycket är annars i vilken takt glaciären krymper från år till år, månad för månad, vecka för vecka, dag för dag; ytterligare ett konkret tecken på hur miljöförstöringen på jorden hotar framtiden. Jag kommer under turen i samspråk med en amerikan. Han har varit på jorden runt-resa med sin familj sedan den 15 oktober och rekommenderar verkligen att vi ska göra ett stopp i Wanaka, som han utan att tveka utnämner till det bästa ställe han stannat på under alla stopp på den långa resan. Så vi åker – via västkusten, över Haast-passet och de läckra vyerna längs Lake Wanaka – de 26 milen till Wanaka. Jag har också rest en del i världen och på min lista är Wanaka långtifrån nummer ett – den platsar inte ens på min tio i topp-lista över Nya Zeeland – men den är en småtrevlig stad vid foten av Lake Wanaka där vi strosar vid stranden och äter en fin fiskmiddag. Vi ramlar också in på sluttampen av en löpartävling med målgång i Wanaka, och jag gör mitt för att heja fram de tappra kämparna som hamnar långt bak i resultatlistan. Sent på kvällen åker vi några kilometer utanför stan och hittar ett bra ställe att vildcampa på nära golfbanan.

Söndag den 19 januari

Vi sover gott och länge, utan att träffas av några golfbollar från morgonpigga spelare, och efter frukost bryter vi upp från det solblandade regnet. Vi väljer den ganska nylagda alpvägen, förbi skidorten Cardrona, och klättrar upp ovanför molnen till 1076 meter över havet (landets högst belägna asfaltsväg mellan olika orter) innan vi dyker ner på serpentinvägarna mot Queenstown. Jag slår av hur mycket nytt det byggs på bergsluttningarna, och inne i Queenstown stannar jag senare till framför skyltfönstret hos en mäklare som har en villa till salu för 23 miljoner svenska kronor. Den gamla guldvaskarstaden Queenstown upplever nu en ny guldålder tack vare turismen. Varje år kommer inte mindre än två miljoner turister till lilla Queenstown med bara 11000 fasta invånare (and counting). Jag inser snabbt varför – det osedvanligt vackra läget vid Lake Wakatipu, med berg åt alla håll runtomkring, skapar en inspirerande ram inom vilken möjligheterna är oändliga. I Queenstown kan du hitta på i princip vilken aktivitet du vill. Vi börjar med shopping, och jag fyndar med att fylla en stor kasse kläder för bara en femhundring. Jag och Paul blir sugna på att åka skridskor, men tyvärr är ishallen – som under säsong huserar ett av lagen i Nya Zeelands hockeyliga – sommarstängd. I stället testar vi den trevliga discgolfbanan på halvön i Queenstown Gardens (jodå, jag lyckas dra en disc ut i den i inte alltför näraliggande Queenstown Bay och får ge mig i kast med ett ofrivilligt bad…). Restaurangutbudet är enormt, och vi blir inte besvikna efter att ha valt att avrunda med stenugnsbakad pizza på Winnie’s.

Måndag den 20 januari

Vi har checkat in två nätter på den femstjärniga Top 10-campingen, relativt centralt belägen i Queenstown, och unnar oss lyxen med lite sovmorgon när det inte finns någon utcheckningstid att passa. Det är strålande solsken och vi bestämmer oss för att hyra cyklar. Vi löser ut varsin mountainbike, plockar med oss en karta, spänner på oss hjälmarna och trampar iväg. Vi cyklar en mil längs Lake Wakatipu och stannar för picknick i förorten Frankton på en gräsmatta vid vattnet. Vi stannar några timmar, läser, kastar boll och vadar i vattenbrynet. Det är fullt av cyklister, gångare och joggare som färdas i båda riktningarna på den ganska smala grusvägen där inte sällan “share with care” skyltas; ett motto som fungerar för mycket av det som jag med stor ödmjukhet och tacksamhet får förmånen att uppleva på Nya Zeeland. Efter ombyte på campingen traskar vi till den näraliggande linbanan med vilken vi åker 765 meter uppför den branta sluttningen på berget Ben Lomond. I restaurangen på 765 meters höjd äter vi en fantastisk buffé med det mesta av det bästa från alla världens kök. Själv blir jag, som så ofta vid sådana här tillfällen, mest hängande vid skaldjursdisken, och den mustiga marockanska soppan blir en uppiggande överraskning. Inte ens en trubadurs slöa, ovärdiga versioner av Oasis gamla mästerverk “Don’t look back in anger” och “Wonderwall” förmår förstöra matupplevelsen under den klara kvällshimlen som ger toppenutsikt över omgivningarna med spektakulära bergskedjan Remarkables och Cecil Peak i toppen. Queenstown är en liten och livlig stad med underbara omgivningar, och är det en turistfälla så fastnar jag gärna här.

Tisdag den 21 januari

Vi bryter bas i gryningen för att hinna i tid till de inbokade aktiviteterna i Milford Sound, beläget vid sydvästkusten på Sydön i Nya Zeelands största nationalpark, Fiordland, som klassas som ett världskulturarv. Vi stannar för att tanka i Te Anau och bensinmacksbiträdet, en trevlig man med Paul på sin namnskylt, frågar om vi ska med kryssning på 13.00-båten. Det ska vi, och mannen upplyser oss då att vi har tur som har bokat för att den färjan är full och visar upp en webbkamerabild från Milford Sound bakom disken med för området sällsynt vackert väder. Vägen ut till Milford Sound påminner alltmer om Norge med djupa fjordar, höga berg, slingriga vägar och Homer Tunnel. Vi är ute i god tid, men ett antal vägarbeten och de för Nya Zeeland så vanliga dubbelt enkelriktade broarna (tänk Lejonströmsbron) sinkar oss under den sista biten in mot mål. Vi kastar i oss medhavd lunch på parkeringen och går i rask takt den sista sträckan till färjeterminalen. Vi checkar in och stiger ombord på Lady Bowen. Kryssningen i Milford-sundet erbjuder mängder av kameraögonblick. Även om jag inte blir lika uppspelt som de japanska passagerarna över det faktum att sälar ligger och vilar på ett antal av klipphällorna i fjorden som är för djup för fartyg att kunna ankra i. Vi hoppar av i en vik för att paddla kajak under en timme. Ett härligt äventyr – minus de bitsugna insekterna av knott-typ som uppenbarligen stortrivs när solen tittar fram – att kunna komma ännu närmare fjordnaturen. Att guiden berättar att det finns bland annat (små) hajar i vattnet gör det naturligtvis extra spännande för Paul som sitter framför mig i vår dubbelkajak. Vi får även möjlighet att komma ner i ett undervattensobservatorium och studera det färgrika fisk- och korallivet under ytan. Vi åker tillbaka till hamnen med den större färjan Pride of Milford. När besättningen i högtalarna avslutar med att tacka för dagens kryssning svarar jag med en spontan applåd. Ingen annan passagerare ute på soldäck applåderar, konstigt nog. Vi skrämmer upp hamburgare på gasolköket i husbilen och börjar sedan vår färd åter mot Queenstown. Vi börjar diskutera i termer som att “äta upp det som finns kvar i kylen och frysen”. Hemresan närmar sig obönhörligt. På en parkeringsficka strax norr om Kingston, några mil söder om Queenstown, tycker jag att 55 mil bakom ratten för räcka för den här dagen.

Onsdag den 22 januari

Det är en kall men klar morgon när vi vaknar i vårt vildcampande. Vi passerar Queenstown och gör halt i Arrowtown. En fin liten småstad som växte upp när man vaskade fram guld i floden Arrow på 1860-talet. Många trähus finns bevarade i gammal stil, och en bit utanför stadskärnan finns delar av den tidigare kinesiska bosättningen i Arrowtown. Rasism existerade sorgligt nog även där och då, och kineserna skuffades undan av fördomsfulla européer. Vi lunchar i en soldränkt gränd på Saffron, som jag tidigare läst om att den rankas som en av Sydöns bästa restauranger. Min oxfilé, medium naturligtvis, kompletterad med rödvinssås och bearnaisesås med handskurna pommes frites och lökringar, är härlig att sätta tänderna i. Vi åker vidare, över det flacka och blåsiga höglandet i inlandet, och jag får ständigt parera kastvindarna som träffar husbilen. Vi tar paus i Omarama för tankning med glass och milkshake. Jag går in på en rolig antikhandel där jag fyndar en cd-skiva med Rugbylåtar för 25 kronor. Vi fortsätter förbi Lake Pukaki med sin utsiktspunkt mot Mount Cook, men Nya Zeelands högsta berg ligger tyvärr i dimma när vi passerar. Vi stannar för dagen på campingen i Lake Tekapo, vid foten av sjön med samma namn. Jag står i solblandat regn och grillar teriyakibiffar. Regnbågen mot bergen på andra sidan sjön är en spektakulär matlagningsvy som får japanerna på plats att jobba flitigt med kamerorna. Efter middagen vandrar jag upp till uterinken; tänk om man hade varit här vintertid. Jag går ner till sjön och badar fötterna i den kalla sjön. Från husbilens fönster ser jag hur Paul leker med en jämnårig pojke som jag genom hans konversation med sin mamma förstår är tysk. Det finns något väldigt fint i hus de kan skratta tillsammans och kommunicera – utan att kunna ett ord av varandras språk.

Torsdag den 23 januari

Vi startar tidigt från Lake Tekapo. Paul och Karin halvligger bak i husbilen, bältade, och fortsätter att sova en stund. Jag sitter vid ratten och äter frukost: yoghurt, grovt bröd med salami, ägg, juice och kaffe. Landskapet går från berg till alltmer öppna landskap när vi närmar oss östkusten och dess floddeltas. Vägarna är raka och totalt 28 mil städas av på ett par timmar. Ändå håller jag hastighetsbegränsningarna; att jag vid ett par tillfällen under resan får fingret när jag blir omkörd av några testosteronstinna ungdomar tar jag som ett gott tecken på att jag har lyckats med mitt mål att köra gubbigt på Nya Zeeland. Vi gör stopp i en park i Ashburton för att Karin och Paul ska få äta frukost. Vi fortsätter längs de vindlande vägarna upp och ner mot Akaroa Harbour. I den franskinspirerade kuststaden Akaroa checkar vi in på den fint belägna campingen på berget ovanför staden. Vi lunchar på gräsmattan och låter solen steka oss i några timmar. Jag och Paul badar i poolen på campingen. Han tar sitt livs första simtag utan hjälp av varken några armkuddar eller pappa. På eftermiddagen går vi de 115 trappstegen från campingen ner till de centrala delarna av Akaroa. Vi spelar minigolf på en bana som bland annat har ett Eiffeltornet i miniatyr ovanför ett hål (min blygsamhet förbjuder mig att avslöja vem som vinner). Vi tar en promenad längs mysiga kajer och gator. Vi fikar på ett franskinfluerat café. Ovanför spisplattan i campingköket träffar jag på kvällen en svensk man i 60-årsåldern som tillsammans med sin hustru visar sig ha gjort en till stora delar identisk husbilsresa som vi gjort i Nya Zeeland; man är aldrig ensam.

Fredag den 24 januari

Vi vaknar upp efter den sista natten i husbilen. Det känns sorgligt att snart tvingas lämna det som varit hemmet under nästan tre veckor. Först kör vi dock de åtta milen in till Christcurch. Vi irrar runt ett tag och känner inte att vi liksom hittar centrum i Sydöns största, och Nya Zeelands näst största, stad. Det är inte så konstigt – de centrala delarna av Christcurch är till stora delar utplånade av de senaste årens kraftiga och återkommande jordbävningar. Staden ser ut som en enda stor byggarbetsplats. Det är inte heller säkert att byggnaderna som står kvar kommer att få fortsätta att stå kvar på grund av rasrisken, upplyser oss en turistinformatör utanför en barack. Vi går genom en shoppinggata som byggts upp av butiker som är inhysta i containrar. Jag blir ledsen när jag i Christcurchs bibliotek ser nedsläckta skyltfönster och lokaler som är tomma sånär som på betongblock och armeringsjärn. Jag blir glad när jag ser en stolpe där man satt upp en låda med ett litet provisoriskt bibliotek som helst ska fungera enligt parollen “ta en bok och lämna en bok”. Jag bär dessvärre ingen svensk eller engelsk litteratur med mig från husbilen, men jag roffar åt mig en bok med allehanda statistik om sport i Nya Zeeland. Enligt baksidestexten älskar nyzeeländarna statistik lika mycket som jag gör. Vi går över floden Aron till Hagleyparken. Det är fullt med folk som strövar på grönområdena, i den prunkande botaniska trädgården, och det kryllar av barnvagnar på det väl tilltagna lekområdet. Jag förstår att det här för människorna i Christcurch måste kännas som en ännu härligare och viktigare oas än exempelvis människorna i New York upplever Central Park; en grön oas att andas i bredvid förstörelsen och förödelsen i de bebyggda delarna av stan. Vi äter de sista matresterna till lunch på en parkeringsplats där det tidigare tycks ha stått ett hus. Vi beger oss på den sista färden – milen ut till flygplatsen där husbilen ska återlämnas hos Britz. En äldre man kör oss med resväskorna i en shuttlebuss till inrikesterminalen. Han berättar att Christcurch drabbats av elva jordbävningar under det senaste året, och att den senaste (3,5 på Richterskalan) inträffade så sent som i förra veckan. Han berättar att människor i Christcurch vill flytta från staden eftersom de fruktar för sina liv på grund av jordbävningarna, men de flesta tvingas kvar på grund av ekonomi tills försäkringsbolagen eventuellt kommer att bidra till att lyckas lösa ut de som vill lämna sina hus som inte går att sälja; fångar i sina mardrömmar.

Jag sitter på flygplatsen i Christcurch. På en tv-skärm på sportbaren intill zoomas Daniel Sedin i Vancouver Canucks in. Jag skriver detta i väntan på inrikesflyget som ska ta oss till Auckland för en sista hotellnatt i Nya Zeeland inför den långa resan hem. Normalt brukar jag i slutet av längre resor känna en del hemlängtan. Nu känner jag ingenting annat än att jag gärna hade stannat här ett bra tag till. Det är det bästa betyget som jag kan ge Nya Zeeland.

Aroha.

 

Posted in Resor

Vykort från Nordön

Det är natt eller, om du hellre vill, tidig morgon här på Nya Zeeland. Familjen ligger och sover bak i husbilen. Eftersom jag inte kan sova, och dessutom känner mig pigg i och med att jag somnade tidigt i går, känner jag att jag lika gärna kan kliva upp, sätta mig i förarhytten och skriva lite dagbok från resan.

Måndag den 6 januari

Landar på flygplatsen i Auckland. Det är morgon, lokal tid. Med tanke på tidsskillnaden mot Sverige (tolv timmar) och den ohyggligt långa flygresan (25 timmar i ren flygtid) känner jag verkligen att vi nu har kommit så långt hemifrån som man kan komma på jorden. Kvitterar ut den husbil som ska bli vårt hem under nästan tre veckor, en Toyota Hiace. Känns initialt lite läskigt att köra ett så stort fordon – i vänstertrafik. Svårt med den spegelvända avståndsbedömningen på vägen. Lätt att slå på vindrutetorkaren i stället för blinkersen… Nöjer oss med att köra till en närbelägen husbilscamping. Tar bussen de två milen norrut till centrala Auckland. Får första beviset på den välkomnande attityd som präglar Nya Zeeland: busschauffören propsar på att bjuda Paul på bussresan, trots att han egentligen sorteras in under barntaxa sedan mer än tre år tillbaka. Hungern gör sig påmind hos oss, efter att ha levt mestadels på flygplansmat av varierande kvalitet de senaste dygnen, så vi dyker in på en restaurang enligt principen “första bästa”. Äter en ojämn skaldjurstallrik med fantastiska gratinerade musslor och underbara räkor i olja, men laxspetten är smaklösa och ostron har jag aldrig fattat grejen med. Åker upp i 328 meter höga Sky Tower. Hisnande känsla med rutorna med glasbotten i både hissen och ute på observationsdäcket. Fin utsikt över hela Auckland, landtungan som återstår av Nya Zeeland norrut, hamnen, havet och öarna utanför landets största stad.

Tisdag den 7 januari

Rullar ut på motorvägen för den första längre resan: 15 mil ner till Raglan på Nordöns nordvästkust. Soligt och skönt. Plockar ut medhavd kycklingsallad från kylen och äter på gräset utanför bilen. Tar gångbron över till den populära stranden. Paul går armgång i en klätterställning, och från en brygga gör jag och han bomben i Tasmanska havet tillsammans med andra ungdomar. Karin hittar inte bara en lampa i en butik – hon hittar även det hotell i Raglan där en av hennes kompisar tidigare har jobbat. Vi korsar landet över till Tauranga och får se mer av det vackra landskapet i Nya Zeeland. Äter lamm i Tauranga på en strandrestaurang som byggts bara ett drygt år tidigare efter ett jordskalv. Det har blivit mörkt och sen kväll, men vi letar oss ner till en camping i Matata där receptionen stängt men vi lyckas hitta ett hål för husbilen för natten och kan både checka in och checka ut samtidigt morgonen efter.

Onsdag den 8 januari

Dröjer oss kvar några timmar i Matata, för bad i de enorma vågorna som sköljer in från Stilla havet. Paul samlar snäckor på stranden och jag fascineras av fiskarna som liksom hugger fast sina spön i sanden och sedan går ut och kastar linan så långt de kan. Vi åker vidare inåt landet, elva mil till Matamata, där vi anländer precis i tid för att haka på dagens sista guidade tur till Hobbiton, platsen där delar av såväl Sagan om ringen-trilogin och Hobbit-filmerna spelats in. Den verbale busschauffören hinner, bland mycket annat, berätta att lilla Matamata (mäjtamäjta, som han uttalar det på sin sköna dialekt) efter mjölkindustrin och hästracingen nu fått turismen kring Peter Jacksons filmer som sin tredje största näring. Chaffisen hävdar också att de sju från lokalbefolkningen som fått statistroller i filmerna, där de syns under några sekunder, ser sig som “the chosen ones” på byn… Jag blir helt tagen av den guidade turen längs filmmiljöerna som byggts upp mitt ute i ingenstans. Ett av Peter Jacksons mål med att filma mycket på just denna plats – där civilisationen inte alls gör sig påmind i och med att inga riktiga byggnader, vägar eller fordon finns inom synhåll – sägs vara att han ville få skådespelarna att verkligen leva sig in i filmen. Jag köper det resonemanget, och i souvenirshopen köper jag sedan också en hutlöst dyr penna med mig som minne. Vi hittar en idyllisk camping mindre än en mil utanför Matamata, med bland annat en av Paul uppskattad lekplats, och vi lagar en klassisk taco-middag som vi spisar i kvällssolen på det rangliga campingbordet som följer med husbilen. Jag har levt lite i tron att “blott Sverige svenska tacos har”, men sortimentet i livsmedelsbutikerna i Nya Zeeland tar mig ur den villfarelsen – här finns exakt de tillbehör vi använder oss av hemma till fredagsmyset under framför allt det välkända märket Old El Paso.

Torsdag den 9 januari

Vi vinkar adjö till Opal Hot Springs och beger oss nio mil söderut till Rotorua. Turistfälla? Visst kan man se det så, men jag väljer hellre att se det som att Rotorua är en äventyrsstad med oändliga möjligheter att se och göra. Vi väljer först att besöka tungvrickaren Whakarewarewa. Den gamla maoribyn ger intressanta inblickar i både den äldre och mer samtida kulturen för Nya Zeelands ursprungsbefolkning. De ångande källorna och sprutande gejsrarna som vi traskar runt bland i reservatet gör det också väldigt påtagligt vilken het aktivitet som råder på planeten under den i sammanhanget lilla jordskorpan vi nyttjar. Vi åker vidare två mil österut – till Hell’s Gate, områdets mest dramatiska termitiska område, och badar i lerbad och av naturen uppvärmda pooler. Med svaveldoft i näsborrarna och med lerrester kvar i skinnet, slår vi oss ner på Mac’s på Rotorua. Ett stekhus som jag fastnar för direkt när jag upptäcker att det är kölista till borden där, till skillnad från de intilliggande syltorna. Vi äter oxe – ovanpå en sällsynt potatisbakelse – och blir inte besvikna. Ja, möjligen då på det faktum att en uppenbart nytillträdd servitör inleder restaurangbesöket med att spilla ut ett rödvinsglas över oss. När vi checkar in på den centrala campingen vid stranden är det becksvart och timmen sen.

Fredag den 10 januari

Efter att vi vaknat, ätit frukost och promenerat en stund nere på stranden, går färden vidare mot nordväst och ett stopp i Rainbow Springs i Rotoruas utkanter. Där får vi se en fantastisk fågelshow – efteråt kommer kakaduan Charlie fram och säger “hello” till mig – och mycket mer av djurlivet på Nya Zeeland. Att en kvarlevande art ödlor, tuatara, finns kvar från dinosaurietiden är naturligtvis spektakulärt. Djur i all ära, men det som Paul gillar allra bäst på området är åkattraktionen The Big Splash (tänk Flumeride på Liseberg). Vi ställer in siktet på västkusten igen – den här gången med destination Waitomo Caves. Det är läckert att kliva in i grottorna och se hur det är fullt av lysmaskar i taket. Vad jag slås mest av är dock den oerhörda rymden som det är i flera av salarna. Många trånga grottor har jag kikat in i under åren, men här är det upp till 15 meter till taket och en del av grottan kallas mycket riktigt för “katedralen”, en plats som använts för konserter, bröllop och skolavslutningar. När vår maoriska guide, vars farfarsfarfarsfarfars far var en av två upptäckare av Waitomo Caves, stämmer upp i en vacker sång på sitt modersmål är det en närmast religiös upplevelse – trots att jag inte förstår ett ord. Vi snor ihop en räkrisotto till middag på spisen i husbilen och fortsätter mot sydöst i jakt på ett ställe för natten. I brist på bättre alternativ svänger vi av på en grusväg och hittar en parkering vid Pureora Forest Park där vi får stå själva och ostörda hela natten.

Lördag den 11 januari

Staden Taupo, vid den nordliga spetsen av Lake Taupo, Nya Zeelands största sjö, blir nästa mål. På en sportaffär köper jag ett par All Blacks-shorts. Jag har väldigt länge varit fängslad av Nya Zeelands stolta landslag i rugby – en känsla som förstärkts av att jag först på flygplanet till Auckland sett en dokumentär om vägen till VM-titeln 2011 och sedan, på plats, märkt hur oerhört stora All Blacks är här. Strax norr om stan söker vi oss upp till Huka Falls – ett mäktigt och vackert vattenfall med lika kristallklart som strömt vatten efter att Waikato River rinner ut från Lake Taupo. Vi strosar en stund i hamnen, ett eldorado för mig med mitt stora intresse för fritidsbåtar, och hoppar på en kryssning ut på Lake Taupo. Sjön är speciell eftersom den skapades ur kratern efter ett gigantiskt vulkanutbrott för 1800 år sedan, den ligger 369 meter över havet och är upp till 183 meter djup. Vi får bland annat äta en delikat chokladmuffins och se och höra om de detaljrika hällristningarna, som inte kan ses från land, som skapats av kreativa maoriungdomar under tre sommarlov. Vägsträckan längs Lake Taupo ner till Turangi, med mat- och glasstopp, erbjuder en enastående vacker kuliss. Sedan är det dags att börja klättra uppför bergen med husbilen. I nationalparken Tongario hittar vi en familjär camping, där Paul hittar en medspelare i sin “studsboll över nät”-lek i form av en vuxen italienare, och jag får uppleva den märkliga känslan av att inne i köket mitt ute i den nyzeeländska vildmarken prata svenska med tre svenska ungdomar som också tänker vandra i bergen. Vi passerar Whakapapa Village, där det regnar, och åker vidare upp längs de slingriga vägarna till Nya Zeelands största skidområde. Eftersom det nu är sommar i Nya Zeeland är det ingen årstid för alpin skidåkning, men det går i alla fall att ta stolliftarna upp till 2020 meter över havet. Därifrån vandrar vi vidare en bit uppåt på vulkanen Ruapehu. Det är en bedårande utsikt i solskenet ovanför molnen. Vi får se några av bergmiljöerna som använts i krigsscener i Sagan om ringen. Vi plockar med oss några lätta vulkanstenar och beger oss nedåt, mot en hägrande lunch med revbensspjäll, nudelkyckling och hamburgare. Efter tankstopp (dieseln kostar bara 7,50 svenska kronor per liter) i Rahetihi söker vi oss dit Whanganui river, som startar uppe i Tongario-bergen, rinner ut: staden Whanganui vid västkusten. Vägen dit är krokig och spektakulär, med branta, grönskande bergstoppar där getter betar. I Wanganui checkar vi in på en camping alldeles intill floden. Paul stortrivs med att bada i poolen på campingområdet – speciellt sedan ungdomarna från det pågående roddlägret klivit upp och han kan plaska fritt. Vi äter rester från gårdagens hemlagade middag: makaroner och köttfärssås. Upplevelserna i Nya Zeeland blir jag aldrig mätt på.

Fortsättningen? Vi får se, men vi har i alla fall en förbokad färja att passa ner till Sydön om två dagar.
Dessförinnan tänker vi hinna med stopp på Kapitikusten och i huvudstaden Wellington.
Eller så blir det något annat; man kan, och bör naturligtvis för att få ut mesta möjliga av en sådan här resa, vara påläst och planerad, men samtidigt finns det som jag ser det även en tjusning i att lämna utrymme för spontana påhitt och stundens ingivelser.
På återseende!

 

Posted in Resor

Vykort från Hongkong

Hej på dig, och god fortsättning!

Jag befinner mig på resande fot. Efter mellanlandningar i Stockholm och London är Hongkong min nuvarande destination.

Vi – jag har lämnat landet med familjen i sällskap – har hunnit avverka två dagar i Hongkong. Här har det första dagen handlat om prioritet på sightseeing och shopping (Ulf Lundells senaste skiva “Trunk” marknadsförd med “new release” i en CD-butik – bara en sån sak) och andra dagen Ocean Park (som innehöll allt mellan en hisnande linbanefärd och möten med pingviner).

Min första bekantskap med Hongkong är uteslutande positiv; vackra vyer där land möter hav, där båtar och broar trängs mellan berg och skyskrapor, ett skönt klimat med sol och utan slask, vänliga människor, och sagolik mat (om du inte har ätit en eldig skaldjurssoppa vid hamnen i Hongkong så har du inte ätit en eldig skaldjurssoppa).

Jag förstår att det febras hemma kring finalen i juniorvärldsmästerskapet, men i Hongkong har jag inte hittat någon annan som bryr sig (utöver Paul, men han får anses som diskvalificerad i det sammanhanget).

Det känns, faktiskt, riktigt skönt att vara så avkopplad och ouppkopplad som jag varit de senaste dagarna.

Jag sitter och skriver dessa rader på flygplatsen i Hongkong, i väntan på ett flygplan som ska ta oss ännu längre åt sydost på världskartan.

Eventuellt postar jag fler såna här digitala vykort längs resans gång, om andan faller på och resvägen samtidigt korsar trådlösa nätverk vid lämpliga tillfällen.

Ha det så bra så länge, var du än är, vad du än gör.

 

Posted in Resor

Tävla och vinn böcker

För att bidra till att liva upp en vanligtvis tämligen trist januari lite grand, erbjuder jag här i bloggen en tävling där du har chans att vinna ett signerat exemplar av mina båda egenutgivna böcker, “Vägen tillbaka – för Skellefteå AIK” och “När Skellefteå blev Guldstaden”.

Frågorna lyder:

1/ Vilken spelare gjorde två poäng för Skellefteå AIK i den tredje och avgörande SM-finalen i Göteborg mot Gnaget 1978?

2/ Vilken spelare gjorde två mål för Skellefteå AIK i den avgörande kvalseriematchen som säkrade elitserieavancemanget i Karlskoga 2006?

Vid rätt svar på respektive fråga är du med och tävlar om respektive bok.

Du mejlar ditt svar till mig (jonas@fahlman.se) och anger “boktävling” som mejlrubrik.

Tävlingen är öppen till och med den 31 januari.

Vinnarna meddelas via mejl den 1 februari.

 

Posted in Böcker, Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK

En kämpe som jag älskar över allting

Alla älskar en fighter, heter det, och det finns en kämpe som jag älskar över allting.

Han heter Paul och är min sexårige son.

Paul är drabbad av sjukdomen Langerhans cellhistocytos. Åtminstone hittills syns inte sjukdomen utåt på honom – men inom honom pågår varje dag, varje minut och varje sekund en kamp för att en vacker dag förhoppningsvis kunna besegra sjukdomen.

I dag har jag och Paul varit på Skellefteå lasarett för att genomföra en magnetröntgen av hans hjärna.

Efter att Paul hade åkt in i trumman och magnetkameran börjat gå på sina ljudliga högvarv runt hans huvud, så kunde jag inte värja mig från att det trillade några tårar nedför min kind.

Tårarna framkallades dels av faderlig stolthet; att den här lille krabaten, genom sina mångtaliga sjukhuserfarenheter så tidigt i livet, utan sövning och trots den för tillfället retsamma hostan han dragit på sig, lyckades uppvisa sådan förmåga att ligga blickstill under så lång tid som den känslomässigt oändliga som undersökningen tog att genomföra. Själv hade jag kunnat få klaustrofobi för mindre och kanske blivit tvungen att trycka på den där nödknappen som Paul nu bara avslappnat låg där med i sin hand.

Dels av oro; när till och med världsledande forskare inom sjukdomen är förbryllade över varför det inte händer något med läkningen av det stora hålet i Pauls kranium, trots att det har gått 3,5 år sedan han fick sin diagnos och att han sedan dess har behandlats med olika typer av kraftiga mediciner, säger det en bråkdel av den oro som jag som förälder känner inom mig på grund av ovissheten om vart någonstans Pauls sjukdom kommer att ta vägen i framtiden.

När Paul äntligen kördes ut ur trumman för sista gången för i dag, gav jag honom en lång kram och frågade: vad tänkte du på när du låg där?

- När det skulle ta slut. Att det var skönt att du satt och höll om min fot. Och att Emil-skivan var rolig.

Paul hade nämligen som lyssnings-CD under undersökningen valt en saga om en annan levnadsglad gosse, Emil i Lönneberga.

Samtidigt som jag nu skriver den här texten, sitter Paul vid den andra änden av köksbordet och ritar en detaljerad teckning som ska förklara hur hans magnetröntgen gick till.

Som om ingenting har hänt, som om allting har hänt.

 

Posted in Livet, Paul

God Jul & Gott Nytt År!

Jonas Fahlman Media AB vill på detta sätt ta tillfället i akt att tillönska alla samarbetspartners en riktigt god jul, samtidigt som jag lämnar en stilla förhoppning om att ett bra år 2013 följs av ett bättre år 2014.

Den så fint tecknade julhälsningen ovan kommer från min vän Olle Johansson, a k a Tecknar-Olle, och jag har fått hans tillåtelse att även delge er den.

Jag tänker också, någon gång före tomten kommer, skicka en mer personlig julhälsning via mms och de sociala medierna.

Däremot blir det inga fysiska julkort från familjen Fahlman i år (jag vill här passa på att rikta ett varmt tack till er som tagit er tid att skicka analoga julkort som jag i grunden håller framför de digitala varianterna). Det finns två bakomliggande skäl; dels har jag haft vansinnigt mycket jobb att stå i under denna decembermånad, dels väljer jag att lägga de pengar som julkort kostar på annat.

Detta “annat” handlar här specifikt om att jag skänker motsvarande summa till Barncancerfonden. Jag har under året skänkt pengar till en rad välgörande ändamål, och inte minst i juletider (heja Karl-Bertil Jonsson och dylika hjältar!) känns det rätt och riktigt att få ge till bättre behövande och någon/några som har det svårt.

God Jul & Gott Nytt År på dig, kära bloggläsare!

 

Posted in Livet

Nu kan du få mig så lätt

Jag har sett Håkan Hellström live ett 20-tal gånger under 2000-talet.

Den enda gången som han har lämnat mig med ett styng av besvikelse var på Stadsfesten i Skellefteå i somras; en spelning som kändes lite väl pliktskyldig, smått klichéartad, och inte minst hämmad av festivalformatet som inte inbjuder till utsvävningar utanför fasta ramar.

Därför är det med glädje som jag konstaterar att torsdagskvällens utflykt till Umeå tur och retur – med bilkörning i Gbg-regn båda vägarna längs världens sannolikt tråkigaste vägavsnitt, den ökända E4 mellan Skellefteå och Umeå – verkligen var värd varenda öre, inklusive entrébiljetten på 450 kronor.

För på den fullsatta Idunteatern (den snällt sagt söliga tömningen av lokalen efter att Håkan gett oss allt och lite till under drygt två timmar förstärkte intrycket av att det var hemskt tur att det inte började brinna när någon tände en tändare under konserten eller så) var Håkan tillbaka i den femstjärniga form som jag vant mig vid att se Gais främste fanbärare.

Jag är svag för att det inte bara är dans-dans-dans nuförtiden med Håkan (okej då, jag erkänner väl att jag satt och sittdansade på bakersta raden till exempelvis en svulstig version av “Klubbland” på sådan nivå att det möttes av märkliga blickar från bänkgrannarna). Den eftertänksamhet som Håkan visat upp på de senaste plattorna finner jag mycket klädsam, och jag inser att det kan ha att göra med att vi båda befinner oss kring 40-årsstrecket och liksom har åldrats tillsammans. Men om du till exempel inte har hört den fantastiska låttexten i “Du kan gå din egen väg”, så har du aldrig hört en fantastisk låttext.

När Håkan tillägnade “Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din” till sin son, var det så vackert att jag inte kunde hålla mig från att fälla en tår. (Ja, jag vet att min förra TV4-kollega Suzanne Sjögren nyligen har sagt att hon har svårt att hantera vuxna män som gråter, men “Suz” får försöka leva med att det faktiskt händer att även män visar känslor på sådant sätt även när det handlar om något så “banalt” som musik.)

Under extranumren kunde vi på sittplats inte heller annat än att tacka Håkan med stående ovationer.

Något på minuskontot under konserten? Ja, i så fall att Håkan inledningsvis hälsade på publiken med frasen “tack ska ni ha, umebor”. Jag kan anklagas för mycket, men att bli kallad umebo är över gränsen för mig.

Nåväl, även solen i form av Håkan från regnets huvudstad Göteborg har sina fläckar, och i bilen på vägen ner fick jag kvällens bästa hockeynyhet levererad av Radiosporten.

Nej, jag tänker inte på att blivande VM-backen (väl?) Niclas Burström svarade för sitt första mål i Tre Kronor på blivande OS-isen i Sotji – jag tänker på att SHL har dragit tillbaka sitt förslag om att dela ut wild cards till attraktiva lag i andraligan för uppflyttning i SHL.

Efter den nattliga återkomsten till hemmets trygga vrå, har jag nu också läst på ytterligare i pressmeddelandet från SHL som landat i min mejlbox.

Expressen avslöjade som bekant förra fredagen nyheten om att SHL haft wild cards – okvalificerade klubbar som handplockas för sitt namn och inte för sin prestation – som en punkt i sitt förslag i förhandlingen med Svenska Ishockeyförbundet om det nya avtalet mellan parterna som ska träda i kraft nästa säsong. Det lär inte föranleda några guldspadar eller dylikt för grävjobbet som ligger bakom artiklarna i Expressen. Man behöver inte vara särskilt bevandrad i de mediala sammanhangen för att inse hur allt har gått till bakom kulisserna: Expressen kunde bara tacka och ta emot när man fick rubrikerna serverade rakt i famnen av folk på förbundet, eller möjligen representanter för allsvenskan eller distrikten som delgetts informationen, som haft sin egen agenda att genom media utöva påtryckningar för sin sak i den pågående förhandlingen. En med facit i hand minst sagt lyckad strategi.

Därmed inte sagt att det var väldigt relevant och bra journalistik av Expressen att lyfta fram frågan. SHL ville sköta förhandlingen i största hemlighet – men genom den transparens som frågan nu fick, och framför allt det vilda ramaskri som wild cards-förslaget mötts av bland samtliga klubbars supportrar i de två högsta serierna, var det både rätt och smart av SHL-styrelsen att fatta ett relativt snabbt beslut om att backa på den känsliga punkten.

I själva sakfrågan har jag – precis som jag tidigare uttryckt i de sociala medierna – haft ungefär samma åsikt som ungefär alla andra utom Niklas Wikegård (som sportslig rådgivare åt Djurgården var det såklart en våt dröm för honom att hans klubb skulle tilldelas en gratisplats). Det vill säga att det skulle vara fullständigt åt fanders, och strida mot viktiga och framgångsrika kärnvärden inom svensk idrott, att släcka drömmar och kväva gräsrötter genom att slopa en kvalificering som bygger på grundläggande sportsliga grunder. Bevisar man genom att göra tillräckliga resultat att man ska spela i SHL, så ska man spela i SHL. Punkt slut.

Min uppfattning är också att SHL har en överdriven oro för att det ska bli för många “Åshöjden” (läs: Mora, Rögle, o s v) som poppar upp i högstaligan. Om man har en god organisation och sund ekonomi – där storstadsklubbar som Djurgården och Malmö självklart redan står bättre rustade än sina konkurrenter i allsvenskan tack vare större publikunderlag och starka varumärken – så skaffar man sig över tid i princip automatiskt fördelar gentemot andra även på det sportsliga planet.

I övrigt gillade jag i princip allt i SHL-förslagen om framtiden som läckt ut i Expressen: 14 lag i SHL, war room, lönetak, lönegolv, skärpta krav på elitlicensen, och en penningamässig fallskärm att landa mjukt med för lagen som åker ur SHL.

Vad som det finns stor anledning att diskutera vidare om – runt såväl förhandlingsbord som fikabord – är kvalseriens vara eller icke vara. Debatten har snedvridits när dåligt pålästa har hävdat att SHL vill stänga ligan. Sanningen, utifrån det som blivit känt, är att SHL vill göra systemet för nedflyttning trögare. Jag har faktiskt förståelse för den biten, sett till de ohyggliga ekonomiska konsekvenserna för lag som åker ur i och med att klubbars existens numera nästan sätts på spel. Däremot gillar jag inte att det, givet SHL-förslaget, framöver bara skulle handla om att SHL-jumbon möter den allsvenska vinnaren om en plats i bäst av sju matcher. Jag föreslår att detta kan vara en del – men att det därutöver även blir ett kvalspel där nästjumbon i SHL involveras i ett play out-system i en matchserie i bäst av sju där man ställs mot ett till kvalificerat lag underifrån som slutat på platserna 2-5 i allsvenskan. För att allsvenskan inte ska dö för de flesta allsvenska lagen redan ungefär halvvägs in i seriespelet, krävs att fler lag än seriesegraren hela vägen har chansen till ett positivt kval uppåt.

Åsikterna lär nu fortsätta att synas och höras, i och utanför medierna. Som en fan av öppenhet framför stängda dörrar så välkomnar jag det.
Hur som helst ser jag det som mycket positivt att SHL backat i den överlägset mest kontroversiella delen av förslaget; det är stort att kunna erkänna när man har fel och sånt vinner också alltid folkets kärlek.

Därför avslutar jag som jag började; i Håkan Hellström-stil, adresserat till SHL:

Nu kan du få mig så lätt.

Det är så jag säger det.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Musik, Skellefteå AIK

Det kommer mera

Det är trevligt att konstatera att det stora intresset för “Skellefteå AIK – resan till guldet” fortsätter att hålla i sig.

Med anledning av detta ökade Idrottsförlaget nytrycket av andraupplagan till att omfatta 1000 exemplar – varav cirka två tredjedelar redan är uppbokade.

Från och med onsdag kommer det nu att finnas nya böcker på plats i Skellefteå där boken för stunden är tillfälligt slutsåld.

Det betyder att ni som redan har beställt boken av mig – eller kommer att beställa boken av mig genom att senast på onsdag sätta in 399 kronor plus eventuell frakt på 69 kronor på bankgiro 890-0326 och på inbetalningen ange namn/adress – kommer att få den levererad före julafton.

På onsdag klockan 16.00-20.00 kommer jag också att ha “öppet hus” hemma hos mig på Mjölnargatan 16 för dig som vill komma förbi och hämta/köpa boken, samt att jag då kan signera den enligt önskemål.

Om du önskar handla av mig vid något annat tillfälle, eller har andra funderingar om boken, står min mejlbox (jonas@fahlman.se) öppen 24/7 och min mobil (070-6185164) näst intill lika ofta.

 

Posted in Böcker, Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK

Ute är inne

Jag åker ner till utematchen i Göteborg på lördag.

Det känns som en skojig och historisk happening att närvara vid när Skellefteå AIK spelar sin första utomhusmatch i modern tid.

Om vädrets makter kommer att vara med oss, vill säga, för det kan verkligen vara si och så med den saken när det handlar om Göteborg och december…

Jag hade förmånen att vara på plats vid tidernas första utomhusmatch i elitserien i just Göteborg för fyra år sedan när Frölunda mötte Färjestad på Nya Ullevi. En detalj som var mäktig var att höra det speciella ljudet av över 31000 handskar som klappade i någorlunda takt.

Vi hade också en sanslös tur med vädret den gången; klart, vindstilla och ett par minusgrader.

Jag följde den matchen från det uppbyggda tv-tornet eftersom jag skulle medverka i studion med Lasse Granqvist och Leif Boork. Efteråt fick jag skäll av redaktören för sändning för att jag hade haft min Fårö-mössa på huvudet i stället för den reglementesenliga mössan med reklam för Canal Plus – men det berodde på att den ekonomiskt sinnade samlaren “Boorken” hade lagt rabarber även på mitt exemplar…

Nere på isen var två spelare i dagens Skellefteå AIK med: Fredrik Lindgren och Henrik Karlsson, som båda spelade i Färjestad säsongen 2009/10. Jag snackade nyligen med “Linkan” om hans minnen därifrån, och han konstaterade att det inte hade varit så muntra miner när FBK tränat i regn dagen före match inför att det sken upp…

Så länge vi slipper för såväl upplevelsen som spelkvaliteten hämmande yttre förutsättningar som ihållande regn och kraftig blåst – och i viss mån sträng kyla – tycker jag att det är positivt att SHL gör något extra varje säsong med en svensk “Winter Classics”. Eller “Julmatchen”, som det marknadsförs som på den här sidan Atlanten.

Jag har länge propagerat för att jag vill se Skellefteå AIK gå tillbaka till rötterna på hemmaplan med att spela en utomhusmatch på Norrvalla. Motståndare? Tja, i väntan på att Björklöven ska bli något mer än ett mittenlag i näst högsta serien känns ju tvivelsutan Skellefteå AIK-Modo som det allra hetaste mötet mellan norrlagen på toppnivå nuförtiden.

Göteborg har vid en rad tillfällen visat att man behärskar att göra något riktigt bra av stora arrangemang, inte minst i sportens värld, och jag är nyfiken på att få upptäcka hur Frölunda nu ror hela den skutan iland på fotbollsarenan Gamla Ullevi.

Frölunda-Skellefteå AIK kändes som en ganska ranglig skiss på ritbordet i somras (var finns den genuina rivaliteten eller den riktiga storyn mellan de lagen?) men att det nu blir en ren seriefinal, och möjligtvis en försmak av en blivande SM-final, adderar nu onekligen en läcker sportslig dimension till inramningen.

Låt vara att det i SHL-tabellen skiljer galna 15 poäng mellan ettan och tvåan…

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier