Blod, svett och dårar

Precis före nedsläpp i seriefinalen twittrade jag ”känslan är att HV71 får ett litet helvete i Skellefteå ikväll”.

Jag hann knappt sätta punkt efter den gissningen förrän vi hade 0-1 på resultattavlan, efter att Jesper Fasth huggit påpassligt på en slumppuck som letat sig in i hemmaslottet.

Det blev dock det sista som HV åstadkom framåt denna kväll, fram till tröstmålandet till slutresultatet 4-2 i powerplay i slutsekunderna.

I en nästan fullsatt Skellefteå Kraft Arena gick ett heltänt AIK ut och körde över HV. Det var sån klasskillnad att det var svårbegripligt att det var en match mellan det som papperet beskriver som Sveriges bästa lag och landets näst bästa dito – mellan vilka det nu skiljer sex poäng längst upp i tabellen.

”Sämre än Växjö”, sjöng North Power i HV-riktning; ett både elakt och osant påstående (Växjö klarade ju samtidigt inte av att ta mer än en poäng av ett formlöst Luleå).

HV-keepern Gustaf Wesslau släpper ofta in många mål i Skellefteå. Likafullt kunde jag sympatisera med att han valdes till matchens främste gäst. Det säger en hel del.

Andreas Jämtin gjorde visserligen i slutminuterna något som såg ut som en ”ledsen i ögat”-gest mot Bert Robertsson i AIK-båset – den färgsprakande och verbalt utrustade AIK-tränaren fick även ta emot några väl valda (?) glosor från HV-coachen Ulf Dahlén efter matchen när deras vägar skildes åt vid bortalagets spelartunnel – men den här kvällen var det tvivelsutan Jönköpingslaget som hade mest att gråta åt.

Det blev en känslofylld fight – till och med en försmak av SM-finalen om mina försäsongsprofetior slår in – som utöver grinandet innehöll blod, svett och dårar.

- De två första perioderna var det bästa som jag har sett på hela säsongen, som stormförtjuste CMore-kommentatorn Björn Oldéen sa till mig före han lämnade bygget.

Det var tydligt att det stod högt upp på AIK:s matchplan att möta de sex mer eller mindre tunga och trögfotade backarna i HV med hög fart och ett rörligt och smånätt anfallsspel – för att med många start och stopp trötta ut den stackars backsextetten illa kvickt (enda rycket jag såg Mikko Luoma göra var till utvisningsbåset).

AIK hade vänt till en välförtjänt 3-1-ledning redan efter 14.16 efter några läckra upprullningar i anfallszon. Mest typiskt för första perioden var när hemmalagets fjärdekedja sköljde över HV i anfallsvåg efter anfallsvåg, och i ett och samma byte vaskade fram fyra feta målchanser.
Det blev inget mål då, men det blev det vid andra tillfällen när den trion var inne.

När (om?) AIK längre fram under säsongen tömmer skadelistan och når upp till ett fulltaligt lag, blir det svårt för Johan Forsberg att ta en ordinarie tröja på forwardssidan. I seriefinalen visade ändå ”Foppa” – utöver den poängmässiga utdelningen med 1+1 – hur nyttig hans köttiga kropp, stora lungor, och intensiva arbete i alla zonerna kan vara i den här typen av slutspelshockey som körs i tyngre trafik.

AIK har faktiskt ett så brett lag att man kan unna sig lyxen att ha en förstakedja som är något ur slag – Joakim Lindström bommade exempelvis öppet mål och väntar fortfarande på sin första nätkänning 2013 – men trots det vinna matcher av den här digniteten på knock.

Det finns ett andrahandsmålgörande som berättar något om klassen på hela den här AIK-upplagan. Det är en detalj som kan bli guld värd i slutspeltider när man inte kan räkna med leverans från sina top guns varje kväll, då motståndarna ödslar mycket kraft på att stänga ner de vassaste vapnen. Om mer oväntade prickskyttar då kliver fram blir det besvärligt att försvara sig…

Jag lyfter på min New York Rangers-keps åt fjärdecentern Martin Lundberg, en hemvävd kämpe som verkligen hittat rätt i sin roll igen efter en något vilsen och tam fjolårssäsong.

Lundberg slog till med ett äkta Gordie Howe-hattrick – mål, assist och slagsmål – och ungefär dubblade sina popularitetspoäng hos Lundmarks & Marklunds när han skrinnade av isen efter att ha boxat Marcus Nilson, och sig själv, sönder och samman. Upprinnelsen var när HV:s poängkung valde att inleda den andra periodpausen med att köra på AIK-målvakten Joacim Eriksson.

Det skedde naturligtvis med Ulf Dahléns goda minne – tror du något annat, tror du även på jultomten – och hela HV-lägret insåg såklart att man inte kunde mäta sig spelmässigt med sin toppkonkurrent denna gång. HV:s chans låg således i att försöka få AIK ur fattningen genom allehanda tjuvsmällar och rackartyg (och matchstraff för Per Ledin efter något för honom så sällsynt som roughing).
Dessbättre tog spelarna sitt ansvar i tredje perioden med att coola ner sig en aning – annars kunde det ha urartat fullständigt.

HV-backen Daniel Fernholm gjorde ett lyckat försök att slå sönder ett av plexiglasen (skickar Skellefteå kommun räkning till HV71 eller ska vi skattebetalare stå för notan för Fernholms frustration?) och då blev åtgärden från domarhåll… tummen upp!

 

Posted in Böcker, Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier