Bert Robertsson vs Anders Forsberg

Skellefteå AIK slog Modo i en fullsatt Fjällräven Center med 3-0, och det var en segermarginal som fick mig att höja an aning på ögonbrynen – för AIK-segrarna mot Modo brukar ju vanligtvis skrivas med uddamålet.

Kanske satte Anders Rönnblom, guldtränare i Skellefteå AIK, fingret på det allra bäst när han senare skrev i mitt Facebookflöde:

“Kan bara konstatera att våra spelare inte hade en tanke på att förlora i kväll. När ett lag uppträder på det viset som vi gjorde i dag finns det garanterat något som motiverar dom. Vad det var kan jag bara spekulera i men jag tror inte att drivkraften var att man skulle utöka serieledningen-”

Det leder oss också in på den minst sagt uppmärksammade presskonferensen efter matchen. Först och främst var det ju, ur ett medialt perspektiv, fantastiskt upplyftande med en presskonferens som mynnade ut i något helt annat än en tröttsam klyschfest. Okej, att Twitter kan översvämmas av kommentarer på grottmänniskonivå en lördagskväll är måhända sorgligt men inte alls oväntat – då var det desto märkligare att höra nedsättande kommentarer från Petter Rönnqvist och Sanny Lindström i CMore-studion med anledning av Bert Robertssons känsloutbrott när han satt intill den till synes helt oberörde Anders Forsberg.

När det gäller själva sakfrågan som allting bottnar i – varför Anders Forsberg förra säsongen fick sparken från laget som ledde ligan – så har jag grävt djupt för att kunna presentera en lång rad förklaringar med helt nya uppgifter. Jag återger detta i kapitlet om Anders Forsberg i min nya bok “Skellefteå AIK – resan till guldet”. Jag har inget mer att tillägga i ämnet än det som jag har skrivit där.

Däremot känner jag att det finns anledning för mig att ha åsikter om alla åsikter, för att möjligen nyansera debatten och tillföra ett annat perspektiv än det där Anders Forsberg genomgående hyllas som The Good Guy.

Personligen älskar jag ärliga känslomänniskor som vågar stå för någonting. Bert Robertsson är urtypen för en sådan människa.

Att Bert brast ut i tårar var rörande att se för mig framför tv:n. Överlag gråts det alldeles för lite i den machovärld som ishockeyn vanligtvis sorteras in under. I min bok är det tvärtom något fint att våga visa sig sårbar, eller att låta sig bli berörd.

Min tolkning är att det som låg bakom att fördämningarna nu brast för Bert, var att han kände att han helt enkelt har fått nog. Anders Forsberg har ända sedan den dagen han sparkades brett ut sig i intervju efter annan om sparkningen från Skellefteå. För oss i media är det naturligtvis mumma. Däremot kan man givetvis fundera på om Anders Forsbergs chefer i Modo tycker att det är positivt att deras tränare inte har mer fokus på här och nu och välvilligt svarar på varenda fråga som ställs om det som varit?

Droppen som fick bägaren att rinna över för Bert var en intervju i lördagens Expressen, där Anders Forsberg bland annat säger apropå att han har försökt att locka med sig spelare från Skellefteå AIK till sin nya klubb:

- Det är befängda anklagelser. Men de måste väl hitta på saker för att utåt försöka rättfärdiga sitt agerande.

Dessa “anklagelser” har kommit i dels min bok där en spelare för första gången officiellt bekräftar att Forsberg har försökt locka med honom och med exakt vilka ord (det är upp till läsaren att bedöma vem som talar sanning och vem som ljuger, och vem som har mest att vinna på att ljuga), dels i flera medier som också kunnat publicera uppgifter om Forsbergs agerande mot i det skedet kontraktslösa spelare i Skellefteå AIK.

Skellefteå AIK har däremot hållit tyst utåt och valt att inte kommentera Forsberg-gate ytterligare. Ordföranden Pär Nordlund gjorde samma dag som Forsberg sparkades en mängd intervjuer där han höll fast vid två huvudskäl till sparkningen: Forsbergs bristande fokus samt hans sätt att kommunicera avskedet till spelarna men inte till klubbledningen inför en elitseriematch.

Jag reagerar annars på två saker i Expressens intervju med Forsberg. Reportern Tomas Pettersson skriver något som jag, som följt laget på betydligt närmare håll, inte har hört: “Jag har flera gånger fått höra historier som förringar din tränarinsats i Skellefteå. Att det i själva verket var sportchefen Lasse Johansson som skötte taktik och coachning.” Påståendet faller dessutom på sin egen orimlighet – eller är det någon som har sett Lasse Johansson i båset under match?

Min förre kollega Pettersson avslutar också artikeln med att ställa en ledande fråga till Forsberg: “Det låter som klassisk svensk avundsjuka?”

Överlag blandas det nu friskt mellan äpplen och päron i debatten, och att det skulle handla om att “Skellefteå AIK inte tål en enda kritisk artikel”. Självklart ska Skellefteå AIK, precis som alla andra klubbar på den här nivån, tåla både granskning och kritik när det är befogat. Skellefteå AIK har nu jobbat sig till positionen som bäst i Sverige – i det ingår att hantera att det blåser hårdast på toppen, och att alla konkurrenter som befinner sig nedanför inte skyr några medel för att knuffa ner Guldstans favoriter från tronen.

Men när ett Anders Forsberg-budskapet basuneras ut så ensidigt, utan ifrågasättanden, och där många så tydligt tar parti i frågan utan att ha någon kännedom alls om vad som egentligen har hänt – då förstår åtminstone jag att måttet till slut kan kännas rågat och att en kille som Bert Robertsson slår näven i bordet.

Det finns all anledning till självrannsakan på flera håll.

 

Posted in Böcker, Elitserien, Ishockey, Skellefteå AIK
Kategorier