Äpplen och päron

Det har varit en fullspäckad onsdag för min del; dagislämning, ett inspirerande jobbmöte, bokförsäljning, mejlande, julklappsinköp, telefonsamtalande, snöskottning, tillagning och utspisning av middag, samt en fullkomligt fantastisk luciashow på dagis som kronan på verket…

Och så här på kvällskvisten, efter att Paul först spöat upp mig ordentligt i ett parti Memo (24-0!) och därefter träffat John Blund, har jag nu fått tid till att sätta mig in i dagens stora snackis: Gustaf Burström-case.

Du har förmodligen inte missat Norrans avslöjande (ja, i detta fall handlar det faktiskt om ett avslöjande i ordets rätta bemärkelse, inte bara en sån där slarvigt påklistrad AVSLÖJAR-etikett som journalister tyvärr gärna sätter på lite vad som helst, och för detta får reportern Lars Lindberg mina applåder) om juniorbacken Gustaf Burström, som bytt klubb från Skellefteå AIK till Luleå och med anledning av detta även nekats att byta om med klasskompisarna på Skellefteås hockeygymnasium.

Jag har noterat hur det ylats om än det ena, än det andra, i diverse kommentarsfält, och jag har på olika sätt och från olika håll fått påstötningar om att ge min syn på saken. Och eftersom dessutom ingen – åtminstone vad jag hunnit notera – i de så kallade etablerade medierna har tyckt till kring detta, så gör jag naturligtvis det för mina kära bloggläsare:

Först och främst så är det naturligtvis viktigt att skilja på äpplen och päron; något som man misslyckats med både i Skellefteå AIK och i den efterföljande debatten.

Att Gustaf Burström väljer att byta klubb från den dokumenterat framgångsrika talangfabriken Skellefteå AIK, som släpper upp kompetenta kids till A-laget kväll efter kväll, till Luleå, som på A-lagsnivå mest ägnar sig åt påfyllnad från utlandet och allsvenskan snarare än från egna led (även om jag hör mycket positivt kring förra passningsgeniet Stefan “Skuggan” Nilsson som relativt ny centralfigur i utvecklingsarbetet med att få fram fler spelare ur den egna verksamheten), ter sig vid en första anblick som häpnadsväckande.

Tittar man i statistiken, svart på vitt, så förefaller det inte lika konstigt. Enligt swehockey.se har åtta AIK-backar gjort fler matcher än Burström (13) i J20-serien i höst och sex har gjort fler poäng än Burström (1+1). Skellefteå AIK vann höstserien, där Luleå slutade åtta (av tio lag). Man behöver därmed inte vara Einstein för att inse att Burströms möjligheter till speltid ökar i Luleå, som resten av grundseriesäsongen spelar i en lägre serie än Skellefteå AIK, i en för honom viktig utvecklingsålder (18 år) där matchning och förtroende är bitar som ligger till grund för hur seniorkarriären kommer att se ut.

Däremot måste man som enskild individ ha förståelse för att det är förenat med problem att vilja bryta ett befintligt kontrakt – jag utgår från att Burströms kontrakt inte innehåller några klausuler som egentligen möjliggör ett klubbyte till Luleå under pågående säsong – och att det är en högst rimlig konsekvens att Burström därefter inte längre i J20-klubblaget i Skellefteå får behålla sin plats i omklädningsrummet.

Jag har faktiskt egen erfarenhet av ett arbetsgivarbyte mitt i en hockeysäsong. När jag var kontrakterad av Expressen blev jag plötsligt kontaktad av TV4 som efterfrågade mina tjänster. Jag föll pladask och bestämde mig i princip direkt för att ta klivet över; trots att Expressen erbjöd löneförhöjning hade de helt enkelt inte i sitt koncept möjligheten att erbjuda samma utvecklingsmöjligheter. Även om jag nästan omgående efter den inviten valde att säga upp mitt Expressen-kontrakt, var jag noga med att hedra det och fortsätta att fullfölja mina skriftliga åtaganden tills vi kommit överens om när och hur jag kunde byta jobb. När jag och Expressen sedermera kunde hitta en lösning i samförstånd, som öppnade för en smidig övergång, blev givetvis alla parter vinnare i det fallet. Det är alltid skönast att skiljas med en kram – eller två…

Uppenbarligen har det dock brustit i kommunikationen kring Gustaf Burström och kramkalaset tycks ha uteblivit. Vilken av parterna som bär störst skuld över att man misslyckats med att kommunicera, är det svårt att ha en klar uppfattning om utan att ha hundraprocentig insyn (inte ens Norrans genomarbetade nyhetsuppslag ger den fullständiga bilden – beroende på vem som tillfrågas spretar det lite kring vad som har hänt och inte hänt). Men när man pratar om varandra, i stället för med varandra, är det alla gånger något som har gått snett på ett sorgligt sätt.

Ställt utom allt tvivel är att Skellefteå AIK har handlat direkt felaktigt och inte klarat av att skilja på äpplen och päron. Att Burström väljer att lämna klubben ska naturligtvis inte medföra några som helst konsekvenser för honom som skolelev, och han ska ha sin fulla rätt att fortsätta att byta om med sina klasskompisar i hockeygymnasiet. Även om Skellefteå AIK och kommunen, av logiska skäl, har ett intimt samarbete kring hockeygymnasiet, så ska varje spelare under skoltid såklart behandlas som elev och inte klubbmedlem – för att under kvällar/helger främst råda under det omvända förhållandet när verksamheten bedrivs under AIK-vingarna.

Om det finns något positivt med denna trista historia, så är det att Skellefteå AIK – genom de uttalanden klubbdirektören Pea Israelsson gjort i media under dagen – har insett att föreningen har handlat fel och direkt har korrigerat det genom att öppna omklädningsrumsdörren för Burström under skoltid. Att erkänna fel i dag, medför att chanserna för att göra rätt ökar i morgon.

För att lära sig ytterligare i skolan får man läxor. Förhoppningsvis blir detta en läxa för Skellefteå AIK – och en väckarklocka som ringer även i ett större perspektiv.

 

Posted in Ishockey, Paul, Skellefteå AIK
Kategorier