AIK förmådde inte utnyttja Luleås nya akilleshäl – och fick ett nytt bevis om sin egen

Det sägs att man blir piggare av motion, men i skrivande stund – när jag haltar som en gammal krigsveteran, varenda liten muskel i kroppen värker och jag längtar efter att träffa John Blund - känns det inte som att jag kan skriva under på det.

Jag startade lördagen med Kraftjoggen och dess två mil mellan Skellefteå och Skelleftehamn.

Till protokollet vill jag gärna föra att jag faktiskt ledde denna historiska första upplaga av denna löpartävling – i två meter. När man ska springa två mil anser jag att det är onödigt att bjuda på 20-30 meters extra löpning med att placera sig en bit längre bak i startfältet så jag placerade mig allra längst fram vid startbandet, men strax efter att startskottet smällt hade jag gjort mitt i tätstriden.

Av samma anledning (man har ju ändå så mycket löpning framför sig) brukar jag avstå från uppvärmning i såna här sammanhang, trots att jag vet att det är fel tänkt ur ett prestationsperspektiv och fastän jag visste att jag därmed skulle få lida ännu mer uppför den inledande Solbacken.

Nåja, jag fick en del uppmuntrande hejarop längs vägen (“släpp handbromsen, Jonas!”, som förra löparesset Peter Ljungholm föreslog vid en vägkorsning) och försökte hålla huvudet högt över stock och sten och leriga stigar i solskenet och medvinden ner mot Skelleftehamn, samtidigt som jag hade Pauls spontana peptalk från frukostbordet ringande i huvudet:

- Även om du inte vinner så är du bra, pappa, och jag vet att du inte kommer att komma sist!

Det gjorde jag inte heller, även om det kändes snubblande nära.

Men jag har “inga excuses”, uttrycket som Malmös förra hockeytränare Timo Lahtinen en gång myntade, mer än då möjligen ett sargat knä, en förkylning, en prioritering av annat än egen träning de senaste veckorna, och 97 pannor att släpa runt på…

Min GPS-klocka visade 1.39,32 i mål och officiellt fick jag sluttiden 1.39,59 över mållinjen (vad hände där?). Jag är smärtsamt medveten om att det inte är någon tid över den här distansen som spränger någon OS-kvalgräns eller ens ger en startbiljett till ett så pass mediokert friidrottssammanhang som Finnkampen, men jag tillåter mig ändå att känna mig nöjd och glad.

Lika belåtet fattar jag att Skellefteå AIK nu inte känner sig i bussen på väg hem från Luleå.

Från tv-soffan fick jag se det så kallade derbyt bli en match som pulserade mellan vilket av lagen som låg på mest och bäst; först bortalaget, sedan hemmalaget, och så vidare.

AIK förmådde inte – Erik Forssells påpassliga backhand till 1-0-målet exkluderad – utnyttja det nya, mer odisciplinerade Luleå som vi ser den här säsongen. I grundserien i fjol kan jag inte minnas att Luleå tillät sig att dra på sig en enda onödig utvisning, men nu gjorde laget det två gånger redan i första perioden.

AIK fick också senare ett gyllene tillfälle att avgöra matchen i 2-1-ledning med tre raka powerplay, men då var krutet blött och Joakim Lindström och Bud Holloway hittade inte sedvanligt stäm från blålinjen. Jag undrar om Anders Forsberg inte går lite väl hårt på förstauppställningen där, och det här var väl också säsongen när han skulle spara sina top guns lite grand inledningsvis och sprida ut speltiden mer?

Plötsligt tacklingsbenägna Luleå kunde faktiskt ha blivit hårdare straffat om domarna inte lämnat det utan anmärkning när Anton Hedman tacklade Pontus Petterström i huvudet till vad som såg ut som en glasklar hjärnskakning. Även om det gått ut direktiv inför säsongen att döma hårdare för tacklingar mot huvudet fick Petterström samtidigt skylla sig lite själv genom att böja sig ner och sträcka sig efter pucken och visa ouppmärksamhet – låt vara att Hedman, trots att det fanns gott om tid och yta till det, struntade i att väja och verkade lite väl sugen på att riktigt ta chansen att släcka Petterström. Vad säger förresten Thomas “Bulan” Berglund om en sån där tackling en sån här gång…?

Avgörande i Luleås favör blev nu det mer aggressiva spelet framför motståndarmålet. I tur och ordning vid insläppen var det Johan Alm, Fredrik Lindgren och Melker Karlsson som blev syndabockar med tamt och tafatt spel kring AIK-målet. Ett nytt bevis om att spelet framför eget mål är en akilleshäl för AIK. Många ser bara brist på kilo och centimeter i backbesättningen bakom problemet, men jag vill addera parametrar som avsaknaden av individuell aggressivitet och koncentration samt att man i tidigare moment hamnar galet i positionsspelet i egen zon. Jag förväntar mig under alla omständigheter att Bert Robertsson knackar gossarna i hjälmen på måndagsträningen och anbefaller skärpning.

Annars riskerar AIK att bli uppätet i eget bo igen – närmast i den knepiga bortamatch mot HV71, med många forwards som gillar att penetrera motståndarburen, som står på programmet på torsdag.

 

Posted in Elitserien, Ishockey, Livet, Skellefteå AIK
Kategorier